Aha! Det är de egna...

Jag måste säga att det var svårt att förstå hur Mona Sahlin och hennes strateger tänkte när de skrev gårdagens debattartikel som är en sjuhelvetes bredsida mot Reinfeldt och regeringen.

Återigen försöker man vända på bilden av jobben, vilket är helt lönlöst. Alla känner någon som tidigare varit arbetslös, men som nu fått jobb och den allmänna uppfattningen är nog att regeringens politik när det gäller jobben funkar, vare sig man gillar den eller inte.

Lika förvånande är det skarpa tonläge som används.

Förenklat kan man säga att när man sitter med en svikande opinion är det lämpligt att sopa på sin motståndare så mycket som möjligt för att påminna de nu vacklande väljarna om varför de inte röstade på honom och på så vis liksom rädda det som räddas kan - mobilisera de som röstade på dig och gillar dig.

På motsvarande sätt gör man tvärtom när man har opinionen med sig.

Med de siffror Mona sitter på borde hon bara glida omkring och vara statsmannamässig och storsint över folkets tillfälliga sinnesförvirring när de förra året råkade rösta lite konstigt, alternativt halvblygt dela deras trötthet över sin företrädare.

Så sker nu inte och fram tills idag har jag tyckt att det varit något så obegripligt märkligt.

Som tur är finns dem som är smartare.

Bloggen Bent och Henrik Sjöholm har funderat på saken.

Förklaringen till den valda taktiken är inte att det finns ett ökat behov av externt ledarskap. Väljarna behöver inte övertygas. Det är inåt som kampen står. Det är det interna ledaskapet som är i svajning. Mona är långt ifrån ohotad och hennes makt är svag.

På punkt efter punkt har hennes förändringsmandat kringskurits och hon har tvingats till att lova återställare om a-kassan, sjukförsäkringarna och förmögenhetsskatten.

Skolfrågan är en riktigt jobbig fråga för Socialdemokraterna och nu - efter mycket om och men - verkar man lyckats ena partiet om det lämpliga i att försöka göra upp med Alliansen, så att man i god tid inför nästa val liksom får undan skolpolitiken från agendan. Men det satt långt inne och föll på första försöket i partistyrelen och det är mer än något annat ett tecken på att partiledarens ställning är svag.

Det kanske är så att det krävs en buffel som åker omkring och sticker pekfingret i magen på folk för att domptera en så pass yvig rörelse?

Update: Det kloka och trevliga Jonas Morian varnar för att sparka på en Reinfeldt som ligger. Det riskerar att slå tillbaka på den som sparkar.

Jonas framhäver också att man nu borde ta tillfället i akt att föra fram det Socialdemokratiska alternativet. Problemet är - tror jag - att det inte finns något alternativ. Inget som man är överens om i partistyrelsen i alla fall.