Hata på, för all del...
Man kan förfäras över vissa människors självdestruktivitet. Somliga hamnar ständigt i kärleksrelationer som de redan från början vet kommer att bränna ut dem innifrån. Andra missköter sin ekonomi och lever ständigt ur hand i mun, med skulder från sms-lån och onödiga betalningsanmärkningar.
Med samma känsla kan man betrakta alla dessa unga smarta killar och tjejer, som trots att de har hela världen för sina fötter, väljer att se sig som offer. I grupp eller enskilt har man konstruerat någon slags samhällelig stege på vilken man placerar in sig längst ner, med den inbillade konsekvensen att man därifrån inte kan röra sig fritt.
Gemensamt för samtliga beskrivna ovan är att det oftast ligger nära till hands att hävda att deras situation är någon annans fel. Ibland är det det. Man kan ha haft föräldrar som istället för att uppmuntra sina barn och berätta för dem att de kan göra vad de vill bara de försöker tillräckligt mycket, har hållit dem nere och övertygat dem om att de är värdelösa.
De fallen är naturligtvis beklagliga, men inte desto mindre vilar ansvaret på en själv. Som på väg att bli vuxen måste man fundera på vem man vill vara och sedan staka ut en färdplan som ska leda dit.
Jag kan naturligtvis inte veta om det förhåller sig så, men min misstanke är ändå att de allra flesta av dessa arga unga "klasskämpar" ändå kommer från ganska goda förhållanden med kloka och välmenande föräldrar.
Kanske man skulle få reda på det om man umgicks med några av dessa unga arga, men det är faktiskt ingenting som jag har någon större lust till. Tror dessutom att ointresset är ömsesidigt.
Det här snacket om "hat" är bara så galet. Det är klart att det är praktiskt att elda upp sig med ett blint hat om man står i begrepp att göra sådant som ens intellekt protesterar emot!
Det är klart att det är svårt att begå alla de fruktansvärda våldshandlingar som revolutionen kräver om man inte för en stund kan lägga vett och sans åt sidan, sluta ögonen och övertyga sig själv om att de man ska tortera eller avrätta bär en kollektiv skuld för alla oförrätter man kan komma på.
Det fanns en tid då detta kändes ytterligt bekymmersamt, men nu orkar jag fan inte bry mig längre. Var och en får ta ansvar för sitt liv. Jag lever mitt liv och hatahatahataklubben får leva sitt.
Även om jag tycker att det är fördjävla synd att vissa väljer bort de möjligheter som de och alla andra har - nu mer än någonsin tidigare - för att istället sitta och hata, är det var och ens ansvar att se till att göra något vettigt med sitt liv.
Lycka till.
(jag menar det)
Med samma känsla kan man betrakta alla dessa unga smarta killar och tjejer, som trots att de har hela världen för sina fötter, väljer att se sig som offer. I grupp eller enskilt har man konstruerat någon slags samhällelig stege på vilken man placerar in sig längst ner, med den inbillade konsekvensen att man därifrån inte kan röra sig fritt.
Gemensamt för samtliga beskrivna ovan är att det oftast ligger nära till hands att hävda att deras situation är någon annans fel. Ibland är det det. Man kan ha haft föräldrar som istället för att uppmuntra sina barn och berätta för dem att de kan göra vad de vill bara de försöker tillräckligt mycket, har hållit dem nere och övertygat dem om att de är värdelösa.
De fallen är naturligtvis beklagliga, men inte desto mindre vilar ansvaret på en själv. Som på väg att bli vuxen måste man fundera på vem man vill vara och sedan staka ut en färdplan som ska leda dit.
Jag kan naturligtvis inte veta om det förhåller sig så, men min misstanke är ändå att de allra flesta av dessa arga unga "klasskämpar" ändå kommer från ganska goda förhållanden med kloka och välmenande föräldrar.
Kanske man skulle få reda på det om man umgicks med några av dessa unga arga, men det är faktiskt ingenting som jag har någon större lust till. Tror dessutom att ointresset är ömsesidigt.
Det här snacket om "hat" är bara så galet. Det är klart att det är praktiskt att elda upp sig med ett blint hat om man står i begrepp att göra sådant som ens intellekt protesterar emot!
Det är klart att det är svårt att begå alla de fruktansvärda våldshandlingar som revolutionen kräver om man inte för en stund kan lägga vett och sans åt sidan, sluta ögonen och övertyga sig själv om att de man ska tortera eller avrätta bär en kollektiv skuld för alla oförrätter man kan komma på.
Det fanns en tid då detta kändes ytterligt bekymmersamt, men nu orkar jag fan inte bry mig längre. Var och en får ta ansvar för sitt liv. Jag lever mitt liv och hatahatahataklubben får leva sitt.
Även om jag tycker att det är fördjävla synd att vissa väljer bort de möjligheter som de och alla andra har - nu mer än någonsin tidigare - för att istället sitta och hata, är det var och ens ansvar att se till att göra något vettigt med sitt liv.
Lycka till.
(jag menar det)
Etiketter: kommunister
posted by Johan, PL&C at 10:32 fm
3 Comments:
Åh vilken underbar blogg!
http://stolly-bolly.blogspot.com/
Klokt inlägg som vanligt...
Istället för att försöka argumentera med dessa föraktande och många gånger diskriminerande klasskämpar så är det bättre att fortsätta bevisa hur människans skaparkraft, framtidtro och glädje skapar ett bättre samhälle för oss alla (dvs PL&C).
Har nu bestämt mig att jag från och med nu ska försöka ge minst en person om dagen inspiration,positivt stöd och energi att våga satsa, ta steget, tro på sig själv för att våga uppfylla sina små som stora mål här i livet.
"Med samma känsla kan man betrakta alla dessa unga smarta killar och tjejer, som trots att de har hela världen för sina fötter, väljer att se sig som offer."
Jag håller med dig i hela din analys, med visst förbehåll om att "klasskämparna" från medelklassen inte ser sig själva som offer.
Däremot anser de att alla andra är omyndigförklarade offer och utser sig själva till att sköta deras kamp och föra deras talan.
Det är alltid dessa som t.ex. kallar städjobb för förnedrande och "pig"jobb.
Det är en del i den socialistiska kampen - man trycker ner folk och gör att de känner sig värdelösa och dumma. Man skapar ett behov och fyller den med sina lögner och vilseledande propaganda.
Det är skillnaden mellan oss liberaler och vänstern. Vi tror på människan och att de flesta klarar sig bra utan en överförmyndare, medan vänstern anser att de vet bäst vad andra människor skall tycka och hur de skall leva sina liv.
Skicka en kommentar
<< Home