Om Miljöpartiets politik efter 2011 vet vi ingenting

Läser i Svenskan att Miljöpartiets stadgar gör att klockan klämtar för Wetterstrand/Erikssons språkrörskap. Max 9 år får man inneha uppdrag i mp och eftersom de nuvarande språkrören tillträdde 2002 är 2011 bäst föredatum.

Detta är nog i grunden en klok princip. Allting kräver kontinuerlig förnyelse och det finns gränser för hur mycket förnyelse som kan äga rum med samma person vid rodret.

Inte desto mindre är detta en ytterligare osäkerhetsfaktor som lyfts in i vänsteralternativet.

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson präglar inte bara mycket av synen på miljöpartiets politik, men förkroppsligar också i hög grad samarbetet med Socialdemokraterna. Intressant är att spekulera i vad som händer när de är borta och hur än miljöpartiet vänder sig kommer de att ha rumpan bak.

Ledarduon har tagit partiet från en samling tokfransar med krav på medborgarlön och avskaffad ränta till en seriös förhandlingspart om regeringsmakten. Personligen har jag en del problem med en hel del av miljöpartiets politik, men låt gå för att de åtminstone fläckvis ändå driver den oslagbart sundaste politiken på vänsterkanten. (T ex synen på arbetsrätten och på frihet för skolors upplåtelseformer.)

Kommer nästa språkrör fortsätta på den inslagna vägen och städa bort ännu mer av tokerierna inom exempelvis utrikes och säkerhetspolitiken och kanske framförallt energipolitiken? Risken man löper är naturligtvis att förlora positionen som det lilla annorlunda uppstickarpartiet som man kan rösta på när man liksom inte riktigt gillar politik överhuvudtaget.

Eller kommer missnöjet över det alltmer moderata förhållningssättet skapa missnöje nog att tvinga fram en återgång till Miljöpartiet som det var under t ex Eva Goes och Birger Schlaug?

Tina Ehn kallar sig gärna "klimatnationalist" [sic!] och andra brutalt osköna krafter motionerar om att "Sverige måste minska sin befolkning" för miljöns skull. Hur minskningen ska gå till framgår inte, men att man överhuvudtaget anser det berättigat att föra sådana diskussioner från politikens roll urholkar all syn på den frihetlighet man ändå stundtals har kunnat skymta i Miljöpartiets politik.

Hur ett parti som väljer den senare vägen ska kunna samarbeta i en regering som hämtar sitt huvudsakliga stöd i en arbetarrörelse, vars resurser i hög grad stammar från jobbarna i energikrävande industrier, är ingen lätt fråga att besvara.

Osäkerhetsfaktorerna för vänsterpartiernas regeringsalternativ är många och de verkar bara bli fler och fler.