Arbetet kan göra dig frisk
Dominika Peczynski skriver idag en oerhört intressant debattartikel i Aftonbladet i vilken hon berättar som sina erfarenheter från en djup depression. Och hur hon fann en relativt snabb väg ur den.
Svenskarna är medicinskt sett världens friskaste folk. Samtidigt är vi (eller åtminstone var vi fram tills nyligen) världens mest sjukskrivna folk.
Det har enligt min mening sitt ursprung i ett grundläggande kulturellt problem i vårt avlånga land - synen på arbete som någonting negativt.
Det finns politiska rörelser (även om de är stukade just nu) som motiverar sin existens med att det är "synd om arbetarna" och att det vore ännu värre om man inte betalade de där extra hundralapparna i fackavgift.
Istället för att vara en väg till självförverkligande, försörjning och - om man gör det bra - rikedomsskapande, har arbetet målats ut som ett nödvändigt ont. (På senare år tyvärr kanske till och med som ett onödigt ont.)
En polare som är läkare berättade att man för en tid sedan slutade sjukskriva för viss typ av ryggont och att då dessa ryggproblem i det närmaste försvann, från att ha varit ett stort hälsoproblem och en flödande källa till frånvaro från arbetet.
Givetvis fanns det väl en liten grupp simulanter som sökte för själva sjukskrivningens skull och som efter policyförändringen upphörde med det, men framförallt skedde minskningen eftersom det visade sig att rörelse och arbete faktiskt var bra för tillfrisknandet och att den typen av ryggproblem bara förvärrades av att folk låg stilla.
När det gäller depressioner är det naturligtvis också så att det finns dem som vantrivs på sina arbeten och att det är just det som gör dem deprimerade. För dem finns egentligen bara ett alternativ: Byt jobb!
Tyvärr missgynnas den som av ett eller annat skäl vill byta jobb av regelverket på arbetsmarknaden. För det första innebär reglerna hinder för rörlighet, vilket gör att färre jobb är i omlopp. Den som egentligen skulle vilja byta jobb tvekar eftersom den personen då hamnar "sist in" i en ny organisation.
Svenskarna är medicinskt sett världens friskaste folk. Samtidigt är vi (eller åtminstone var vi fram tills nyligen) världens mest sjukskrivna folk.
Det har enligt min mening sitt ursprung i ett grundläggande kulturellt problem i vårt avlånga land - synen på arbete som någonting negativt.
Det finns politiska rörelser (även om de är stukade just nu) som motiverar sin existens med att det är "synd om arbetarna" och att det vore ännu värre om man inte betalade de där extra hundralapparna i fackavgift.
Istället för att vara en väg till självförverkligande, försörjning och - om man gör det bra - rikedomsskapande, har arbetet målats ut som ett nödvändigt ont. (På senare år tyvärr kanske till och med som ett onödigt ont.)
En polare som är läkare berättade att man för en tid sedan slutade sjukskriva för viss typ av ryggont och att då dessa ryggproblem i det närmaste försvann, från att ha varit ett stort hälsoproblem och en flödande källa till frånvaro från arbetet.
Givetvis fanns det väl en liten grupp simulanter som sökte för själva sjukskrivningens skull och som efter policyförändringen upphörde med det, men framförallt skedde minskningen eftersom det visade sig att rörelse och arbete faktiskt var bra för tillfrisknandet och att den typen av ryggproblem bara förvärrades av att folk låg stilla.
När det gäller depressioner är det naturligtvis också så att det finns dem som vantrivs på sina arbeten och att det är just det som gör dem deprimerade. För dem finns egentligen bara ett alternativ: Byt jobb!
Tyvärr missgynnas den som av ett eller annat skäl vill byta jobb av regelverket på arbetsmarknaden. För det första innebär reglerna hinder för rörlighet, vilket gör att färre jobb är i omlopp. Den som egentligen skulle vilja byta jobb tvekar eftersom den personen då hamnar "sist in" i en ny organisation.
Etiketter: arbetsmarknaden, las, sjukskrivningarna, sosserier
posted by Johan, PL&C at 9:43 fm
7 Comments:
Mycket intressant artikel? En fyllekajans bekännelser helt enkelt.
Lätt att säga för Dominika som är känd, har rätt kontakter och pengar.
Kan man göra som hon skriver att hon gjort så har man inte en depression på riktigt.
Dominika spottar på de sjuka, precis som alla liberaler.
Överklasskärring (är hon det egentligen?) dränker sin sorg i vinglaset. Hon betalar själv en psykolog (det har hon råd med)och gråter inför öppen ridå. Dessa möjligheter har inte merparten av utbrända vårdbiträden som sliter för sin överlevnad. Men det skiter Dominika i fullständigt.
ARBEIT MACHT FREI! Rimmar inte bra med tanke på Dominikas judiska rötter. Men så tolkar jag hennes svammel om att jobbet förebygger depressioner. Är det inte just på jobbet som man blir drabbad av depressioner?
Överklassmänniskors kommentarer imponerar verkligen.
Hur ska man kumma bli frisk om man inte har råd med en psykolog? Det är ju ingen nyhet att psykiatrin är starkt eftersatt och långtifrån alla får hjälp som behöver det.
Och vad ska man göra om depressionen beror på att man blir illa behandlad på sin arbetsplats? Byta jonn? Varför i h-e ska offret vara den som tvingas flytta på sig?
Är det här de bästa lösningar överklassen kan komma på?
Fru Peczynski ligger i soffan med vinglas i handen, driver en PR-firma mellan varven, roar sig med diverse karlar och froterar sig med Stockholmskändisar. Inte så konstigt att hon blev deprimerad av sin livsstil. Men hennes tillstånd kan man väl inte jämföra med alla dessa stackare som inte har råd att gå till en privat psykolog. Är mobbade på sin arbetsplats.Får inte stöd överhuvudtaget.
Och så säger fru Peczynski: jobba vidare.Var hon onykter (som vanligt) när hon intervjuades?
LAS is hell on earth. Väl talat av Maud ikvällens Agenda.
Skicka en kommentar
<< Home