En politisk verklighet - utan (S) vid rodret

Den tid då Arbetarrörelsen höll den svenska politiken i en kniptång är av allt att döma över.

Det fackliga inflytandet över näringslivet minskar med den ökade globaliseringen. Makten råder ju inte i samma utsträckning över utländska företag, samtidigt som att ökad internationell konkurrens snävar in gränserna för vad facket kan kräva vid avtalsförhandlingar.

Detta verkar vara ett faktum som sänder kalla kårar längs LO-kroppens ryggrad, senast uttryckt i dag på Sydsvenskans debattsida, på vilken LO's avtalssekreterare - Per Bardh - landar i slutsatsen att de svenska upphandlingsreglerna måste ändras så att Svenska företag gynnas på bekostnad av utländska företag.

Hur detta hör samman med den politiska grenens förfall är svårt att säga, men hursomhelst samverkar de båda i en stadig kurs allt längre ifrån den värld där (S) och LO i praktiken kontrollerade agendan.

Socialdemokraterna gör inte längre anspråk på att själva bilda regering vid eventuella valvinster. Stora eftergifter har gjorts för att hålla ihop det rangliga rödgröna alliansbygget.

Socialdemokraterna faller handlöst i opinionen och ser ut att gå mot sitt sämsta valresultat sedan allmän rösträtt infördes. (Kom också ihåg att de stora partierna tenderar att tappa något i sluttampen.)

När de kastar skit på oss i Centern för att vi faktiskt tar vårt ansvar i energifrågan implicerar man samtidigt att (S) numera är ett rent avvecklingsparti. Intressanta nyheter för exempelvis metall- och pappersarbetarna...

Vad kommer att hända med den fackliga och politiska samverkan i en situation där (S) driver en energipolitik som riskerar industrijobben? Hur påverkar det samma samverkan om (S) inte längre är det stora partiet?

---

Läs ett av standardinläggen där våra kärnväljare ska skrämmas och njut av Magnus Anderssons svar.