NATO det enda rimliga

Häromdagen skrev de båda Centerpartistiska riksdagsledamöterna Staffan Danielsson och Kerstin Lundgren på SvD Brännpunkt att "Sverige inte ska smygas in i NATO." Jag håller med. Det ska inte smygas.

Mellan raderna, och faktiskt i viss mån på dem, uttrycker dock Staffan och Kerstin att ett närmande mot NATO är det enda rimliga, så låt oss slå igång den debatten nu.

Visst kan vi förutsättningslöst utreda andra försvarsallianser, men vilka finns det i så fall?

Vi lever idag i en annan tid än under kalla kriget. Geopolitiskt, naturligtvis, men även tekniskt. Vår försvarsindustri hyllas och framhålls från de flesta politiska håll, men hur mycket är den egentligen värd utan nära samarbeten med främst USA? Hur mycket är den värd utan miljarddopningen från den svenska staten?

Ofta får man höra att t ex JAS-projektet har drivit fram teknikutveckling som haft positiva spin-offeffekter på övrig industri. Då glömmer man det faktum att de pengar som betalt för JAS-projektet ju är skattepengar som har tagits från folk och företag och som annars hade kunnat investeras decentraliserat i industri- och andra projekt.

JAS är säkerligen ett mycket fint flygplan, men utan amerikanska vapen under vingarna är den inget stridsflygplan.

På stämman i Örebro 2009 beslutade vi att utreda NATO-medlemskap och det vore väl bra att få in ett skarpt ställningstagande i frågan i samband med det stora programarbete som nu pågår.

---

Läs även Claes Arvidsson på SvDs ledarsida idag.

#ReinfeldtTT förklarar varför (M) gillar LAS

Statsministerns uttalande angående arbetslösheten är anmärkningsvärt. Tydligen anser han och Nya Moderaterna inte att arbetslösheten är ett så stort problem eftersom den inte drabbar medelålders infödda.

Jag tror inte för ett ögonblick att Fredrik Reinfeldt är rasist eller ungdomsfientlig. Däremot tror jag att han struntar fullständigt i vad som är principiellt rätt, så länge folk röstar på honom. Som det ser ut i svensk politik står det stora slaget om vem som lyckas attrahera de etniska svenskar som befinner sig mitt i livet.

Detta är också en relevant förklaring till varför Reinfeldt och Moderaterna inte tycker att LAS är något problem. Etniska svenskar mitt i livet drabbas inte. Tvärtom. De får skyddsmurar kring sina anställningar, trots att någon som ännu inte lyckats etablera sig på den svenska arbetsmarknaden kanske skulle kunna vara bättre lämpad att göra jobbet.

Detta är enligt min mening oacceptabelt. För det första begås en stor orättvisa mot unga och nyinflyttade. För det andra hämmas det svenska näringslivets utveckling, vilket hindrar framväxten av nya jobb för alla, oavsett var i livet man befinner sig.

Läs även Thomas Böhlmark, Peter Andersson och Torbjörn på Frihetssmedjan.

Vad gör vi när ickedemokrater är med och formar europapolitiken?

Jag är optimist. Jag tror på människors inneboende kraft att lösa svåra problem och anpassa sig till nya förutsättningar och skapa nya möjligheter till tillväxt när gamla försvinner.

Jag tror på demokratin och jag tror på politikens förmåga att hitta någorlunda rätt i så motto att de flesta kan vara måttligt missnöjda med de stora dragen, även om de flesta tycker att det skulle kunna ha varit mycket bättre.

Jag tror på EU och det europeiska samarbetet. I grunden. De fria rörelserna över gränser är inte bara moraliskt välmotiverade, utan synnerligen ekonomiskt viktiga för varje litet exportberoende land. Men. Vad fan är det egentligen som händer i Europa?

Greklands väljare har år efter år belönat en fullständigt ohållbar politik. En vänsterpopulism som lovat allt åt alla, statliga livstidsanställningar med bonus för den som faktiskt går till jobbet och kafkalik byråkrati för den som vill starta och driva företag och skatter som alltför få finner rimlig att betala.

Att detta inte funkar är ju inte så konstigt, missnöjet är massivt och tar sig uttryck i våld och kaos. Utan resurser går det inte att göra någonting och Greklands ekonomi förmår inte att förnya sig. Ingenting tyder heller på att grekerna har för avsikt att välja en politik som skulle möjliggöra tillväxt. Snarare tvärtom, när totalitära krafter väljs in i parlamentet.

Det jobbiga är att Grekland inte är ensamma. Skuldsituationen ser inget vidare ut i många länder, men vad som verkligen oroar mig är utvecklingen i Frankrike. Den nyvalda presidenten Hollande gick till val på en vänsterpopulistisk agenda, inte helt olik den politik som har lett Grekland fram till sin prekära situation.

Grekernas reaktion på förfallet blev livsluft för fyra partier som förespråkar totalitära system. Frankrike har både en livskraftig kommunistisk rörelse och det välkända fascistpartiet lett av först far och sedan dotter Le Pen. De franska kommunisterna är alltså inte lite sådär lagom vänstermysiga som kafébesökare på södermalm, utan hårdföra revolutionärer som vill konfiskera näringslivet och inte tvekar på att knäcka några ägg för att göra sin marxistiska omelett.

Vad kommer att hända nästa val efter det att den franska socialismen kört ekonomin i botten och tvingat Frankrike till nödlån hos arvfiender Tyskland och Storbritannien?

Man ska inte måla fan på väggen, men någonstans måste man ju liksom börja fundera på vad vi gör i en situation då vi plötsligt ska förhandla om en gemensam politik i Europa med sådana som inte delar vår grundläggande uppfattning om demokratiska fri- och rättigheter.

Prohibition eller avkriminalisering?

Igår fick jag ett mail från en gymnasieelev som gör ett skolarbete om cannabis och ville ställa några frågor till mig. Eftersom detta kanske kan vara av intresse för även fler, klistrar jag in dem här på bloggen:

 Vad är din syn på cannabisbruk? Är det lika farligt som alla säger? -

Denna fråga är väldigt svår att svara på eftersom jag inte vet exakt vad du menar att "alla säger", men det finns fakta som tyder på att cannabis inte är mer skadligt än andra njutningsmedel som används i samma syfte.

2.       Vad tror du det största problemet är? –

Att människor som vill köpa cannabis etablerar kontakt med kriminella människor som dels kan utsätta dem för hot eller våld, dels också manipulera cannabisköpare till att köpa farligare droger. 

3.       Är cannabis en inkörsport till farligare droger? -

Det kan det absolut vara genom att cannabisköpare etablerar kontakt med kriminella personer, som kan tänkas vilja sälja på dem andra droger. (Se även föregående svar)

4.       Hur kan vi göra för att minska användningen av cannabis? -

Idag går ca 24% av resurserna till att vårda missbrukare (av främst andra droger än cannabis), 75% till rättssystemet för att gripa och döma brukare av förbjudna droger och 1% till upplysning och information. (Siffror från Ted Goldberg, professor i Sociologi) 

Under förutsättning att man önskar se ett minskat cannabisbruk tror jag att fördelningen borde vara annorlunda till upplysningens fördel. 

5.       Vilka tror du använder cannabis mest? –

Det vet jag inte, men det finns subkulturer i vilka de konstnärliga uttrycken ofta är drogromantiska, så en rimlig gissning är väl att människor i sådana har närmare till att bruka.

6.       Har användningen något med kön/ålder/samhällsklass att göra? –

Ålder, ja. Pensionärer brukar antagligen mindre än andra. Kön, nej. "klass", nej.

7.       Vad tror du är anledningen till att man provar cannabis? –

Människor har sökt metoder att berusa sig i alla tider och precis som att unga kan ha en nyfikenhet inför att dricka alkohol kan man vara nyfiken på cannabis.

Ibland kan säkert anledningen också vara sociala eller medicinska problem som man söker tröst eller lindring för genom cannabisbruk. 

8.       Hur tror du det var förr? Har användningen ökat eller minskat? -

Den stora ökningen skedde på 70-talet. Sedan minskade användningen på 80-talet och jag gissar att den har ökat igen. 

9.       Borde cannabis legaliseras? Varför/varför inte? -

Detta är en extremt svår fråga som måste brytas ned i fyra dimensioner: Medicinskt, socialt, moraliskt och juridiskt. 

Vi börjar med den sista, juridiskt: FN's organ mot brott och narkotika, UNODC, har fastställt att narkotika ska vara olagligt och Sverige, liksom så gott som alla andra länder, har gått med på att förbjuda narkotika i den nationella lagen. 

Bolivia är mig veterligen det enda land som sagt upp avtalet med hänvisning till att cocablad (som används för att tillverka kokain) inkluderas i förbudet. Men bruket av cocablad är etablerat i Bolivia på samma sätt som snus i Sverige. 

De länder som har lättat på förbudslinjen, som t ex Portugal, som också är bundna av överenskommelsen i FN, har använt en annan lagstiftningsteknik och kallar det för avkriminalisering. I teorin är narkotikan fortfarande förbjuden, men man tillämpar åtalsunderlåtelse, dvs vanliga brukare av narkotika lagförs inte. 

Problemet med avkriminalisering genom åtalsunderlåtelse är av rättsfilosofisk natur: det är helt enkelt dåligt att ha lagar som inte ska följas. 

Medicinskt är det, så vitt jag förstår, svårt att motivera cannabisförbud om samtidigt starksprit är lagligt. Om detta råder dock säkert delade meningar i den medicinska expertisen.

Socialt finns ju problem med dagens lagstiftning, dvs prohibitionslinjen (alltså att förbjuda och bekämpa allt bruk av cannabis). Det kan alla se. Skulle dessa vara fler eller färre med en annan lagstiftning? Oerhört svårt att säga. I Portugal har problemen blivit mindre med avkriminalisering, men det finns ingenting som garanterar att resultatet skulle vara detsamma i Sverige. 

Många problem uppstår just eftersom narkotika är olagligt. Social stigmatisering. Priserna drivs upp, vilket tvingar missbrukare till kriminalitet och prostitution. Köpare tvingas till kontakter med kriminella personer och löper därför större risk för att utsättas för brott. 

Människor som skulle behöva hjälp att ta sig ur missbruk tvekar inför att söka sådan, eftersom de samtidigt riskerar rättsliga konsekvenser med straff och närvaro i polisregistret som följd. Har man barn är risken stor att de sociala myndigheterna anser dig olämplig som förälder och tar barnen ifrån dig. Etc etc. 

När man väger samman de ovanstående tre dimensionerna tycker jag nog att argumenten för att prova en annan narkotikapolitik åtminstone inte borde uteslutas. Men så har vi den fjärde: Moraliskt. 

Många människor gillar helt enkelt inte att folk "knarkar". Det har därför blivit en gångbar politisk linje. Mot moralargumenten finns aldrig praktiska sakargument som övertygar. 

Man måste också vara mycket medveten om en sak: Oavsett vilken typ av narkotikapolitik som präglar lagstiftningen, prohibition eller avkriminalisering, kommer vissa människor att fara illa. Narkotika är farliga saker, det får man aldrig glömma.

10.   Om ja – vilken åldersgräns skulle vara rimlig? -

Svaret i ovanstående fråga är ju inte helt entydigt, men samma som för alkohol förefaller rimligt.