Nous devons travailler un peu plus longtemps

Vad har Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman gemensamt?

I en tid då människor blir allt friskare, lever allt längre och då allt fler jobb i strukturförändringens Europa handlar om intellektuella tjänster, kan det tyckas naturligt att vi jobbar lite längre än vad vi gjorde då jobben utfördes mer med kroppen.

Personligen tänker jag jobba tills de bär ut mig med fötterna före. Kanske inte lika långa dagar som nu och kanske inte med sådant jag tycker är tråkigt. Men jag räknar med att mitt företag kommer att ha nytta av mina erfarenheter långt efter den gräns då LO bestämt att vi är för gamla för att bidra.

I Frankrike protesteras det nu ymnigt mot en nödvändig reform. I det land där rätten till färsk baguette är fäst i lag, har folk fyllda 60 ansetts berättigade att ägna dagarna till att företrädesvis mumsa i sig färska baguetter (gärna med anklever och marmelad). Och göra allt möjligt annat som fransoser gör. Spela Boule, hinka vin, låta bli att borsta tänderna eller kanske ett parti pingis... Lite vad som helst, egentligen. Utom att jobba.

Nu monterar den Franska högerregeringen ned välfärden genom att föreslå att folk kanske skulle kunna tänka sig att jobba till de blir 62. Alltså lika gamla som exempelvis Gérard Depardieu, Gudrun Schyman, Horace Engdahl och Py Bäckman.

Med risk för att framstå som ond ända in i själen, måste jag tillstå att min sympati för de franska protesterna är begränsad.