söndag, juli 22, 2007

Säkerhetspolitiken planlös och passiv

Wilhelm Agrell har i idag en mycket intressant debattartikel på SvD's Brännpunkt.

Den beskriver den omställning av det svenska försvaret som ägt rum de senaste 15 åren och att det i praktiken handlar om en ren avveckling. Det vi har nu är endast av symbolisk betydelse.

Och man kan inte annat än att hålla med.

Ibland verkar det som att den huvudsakliga säkerhetspolitiska doktrinen mest handlar om i bästa fall regionalpolitik. I sämsta fall någon slags aktiv näringspolitik där vissa industrikoncerner gynnas oproportionerligt - möjligen av beredskapsskäl, men antagligen av sämre anledningar.

Det tar lång tid att ställa om ett försvar. Det tar lång tid att bygga nytt. Man måste börja i rätt ända och fundera ut var de framtida hoten kommer att finnas och hur vi ska möta dem. Försvarspolitiken måste utgå från en relevant säkerhetspolitisk analys och det verkar den inte göra idag.

Den nyligen så aktuella FRA-frågan, där vi i praktiken ger en myndighet rätt att avlyssna alla medborgare vars tele- och e-posttrafik passerar en nod utanför landets gränser, är ett tydligt exempel på att man låter snuttar av teknikmöjligheter och bilateral samverkan styra försvarets inriktning, snarare än en sammanhållen säkerhetspolitisk plan.

Tjänstemän som imponerats av den moderna teknikens möjligheter och av att vår stora kompis mot ett visst informationsutbyte låter oss använda dem.

Det är inte dåligt att ha stora kompisar, men som Wilhelm Agrell skriver i sin artikel kan man inte bara förlita sig till att kompisarna ska leverera när det krisar - Finland fick erfara det 1939 när Sovjet anföll och den gången var det Sverige som svek.

Skrotande av det storskaliga invasionsförsvaret var välkommet, men kan inte ersättas med luft.

Vi vet väldigt lite om hur vår närbelägna politiska omvärld kommer att se ut om 15 år och för att vi ska ha någon slags chans att kunna möta eventuella hot då, måste vi börja fundera på hur det ska gå till att möta dem redan nu.

Etiketter: ,

6 Comments:

Anonymous JRK - UPA said...

Bara att notera fakta. OM den ryska maffian verkligen ville skulle dom lätt kunna ta över Sverige. Om några "krigsherrar" från Balkan satte ihop ett par förband skulle dom kunna inta huvudstaden. Vem som helst skulle ta över vårt stolta (?) fosterland. Och det passiviserade "folket" skulle förmodligen undar vem fan som vågar störa mitt i Allsång på Skansen...

1:16 em  
Anonymous ckrantz said...

De säkerhetspolitiska förändringarna genomförts utan att svenska folket i allmänhet har något begrepp om dom. Allting har ju hänt utan någon debatt eller diskussion om vart Sverige är på väg. Hur många svenskar vet om att Sverige är en nation i krig där svenska soldaterna deltar i fullskaliga anfallsoperationer?

Om jag varit konspiratoriskt lagd hade jag misstänkt att det är för att genomföra en Nato anslutning i tysthet. Något som Agrell heller inte nämner är underrättelse samarbete.

2:43 em  
Anonymous Anonym said...

Re ckrantz!
fakta är att vi inte kan försvara oss själva och vi behöver minst 15 år på att möta ett större yttre militärt hot! Vem tror att vi får den förvarningen? Ska vi idag veta att det är krig år 2023??...och få politikerna att satsa...glöm det.
Då återstår eg bara Nato som kan hjälpa oss och USA är det enda landet med tillräckliga resurser för att vi snabbat kan bygga en militär styrka av någon omfattning. Visst kan det kännas trist men det är realiteter och inte politiskt dagdrömmeri.
vad är alternativet? att hjälplöst driva in i armarna på en stormakt.

5:07 em  
Anonymous Anonym said...

Replik till inlägget ovan. Alternativet är att åter igen satsa, det är inte svårare än så. 200 miljarder/år till försvaret löser problemet.

5:14 em  
Anonymous Anonym said...

Tja det torde väl räcka medatt höja anslagen medsisädär 10-15 miljarder/år.dvs 50-55 miljarder per år och ge oss 10-12 år så skulle vi kunna ha en grundläggande försvarsförmåga åtminstone. Omfördela från uhjälpen.

6:06 em  
Blogger Johan, PL&C said...

Helt klart är att denna fråga måste belysas.

Det är möjligt att man sakta kryper närmre och närmre ett natomedlemskap.

Det vore antagligen bra med ett sådant, men det är svårt att veta utan att frågan lyfts och alternativen diskuteras.

Detta exemplifierar bristen på politiskt ledarskap, om man frågar mig.

6:25 em  

Skicka en kommentar

<< Home