Vänsterextremister har alltid plats i P1
Lyssnar bedrövad på reprisen av gårdagens avslutning av P1's i övrigt utmärkta programserie Miljölarm.
Man intervjuar Andreas Malm om hans syn på miljöproblemens lösning.
Med de vanliga revolutionära klyschorna anklagas marknadsekonomin för att inte bara bära skuld till klimatproblemen, utan också för att motarbeta dess lösning.
( i Andreas' värld bär marknadsekonomin antagligen skuld till det mesta från solförmörkelse till nageltrång)
Inga vetenskapligt valida teorier eller för den delen praktiska exempel i historien har visat att socialistiska eller kommunistiska system fungerar ens för att tillse de mest grundläggande behov. Att tro att socialism skulle lösa klimatproblemen är så tokigt att det liksom knappt går att argumentera.
Att påstå att ett repressivt totalstopp för den mänskliga kreativitet som tar sig uttryck genom företagande skulle föra mänskligheten närmare en lösning av vilket miljöproblem som helst är antingen idiotiskt eller djupt ohederligt.
En del kanske tror att planekonomins implicita avskaffande av tillväxt skulle lösa några miljöproblem genom att utvecklingen avstannas och att därmed de miljarder människor som står i tur för att skaffa bil, centralvärme och luftkonditionering förvägras det.
Det är knappast troligt att folk som vant sig vid mat på bordet och fri sjukvård kommer att acceptera standarssänkningar utan knot. I ett socialistiskt system kommer avsaknaden av förutsättningarna för tillväxt att kräva en hänsynslös rovdrift på naturen för att en någorlunda materiell standard ska uppehållas (om än aldrig så tillfälligt).
Det är också jäkligt ogint, för att inte säga rasistiskt, att vilja hindra andra människor än de i vår världsdel att få använda sin kreativitet, företagsamhet och komparativa fördelar för att skapa välfärd.
Som tur är avslutades programmet med miljöminster Andreas Carlgren och SNF's ordförande Svante Axelsson, båda grymt vettiga.
Förutom de uppenbara problemen förknippade med att införa en global socialistisk enpartidespoti har ju den liberala miljöpolitiken fler fördelar. T ex att den fungerar.
Varje människa och människor som gemensamt agerar i företag är fria att göra vad de vill så länge de inte inkräktar på andras frihet. Om de av olika skäl vill göra sådant som inkräktar på andras frihet måste dessa ersättas i motsvarande grad.
Detta har en utväxling i miljöpolitiken i det som kallas Polluter Pays Principal.
Politikens uppgift är primärt att bestämma vad den frihetsinskränkning mot andra som det innebär att släppa ut miljöfarliga ämnen är värd, samt att upprätthålla institutioner för att säkra att detta värde utväxlas.
Detta är ju en princip som faktiskt anammats av så gott som hela politiken. Socialdemokraterna och till och med vänsterpartiet (tror jag) sätter ekonomiska styrmedel - genom i första hand EU-samarbetet och handeln med utsläppsrätter - som det mest användbara miljöpolitiska instrumentet.
Man intervjuar Andreas Malm om hans syn på miljöproblemens lösning.
Med de vanliga revolutionära klyschorna anklagas marknadsekonomin för att inte bara bära skuld till klimatproblemen, utan också för att motarbeta dess lösning.
( i Andreas' värld bär marknadsekonomin antagligen skuld till det mesta från solförmörkelse till nageltrång)
Inga vetenskapligt valida teorier eller för den delen praktiska exempel i historien har visat att socialistiska eller kommunistiska system fungerar ens för att tillse de mest grundläggande behov. Att tro att socialism skulle lösa klimatproblemen är så tokigt att det liksom knappt går att argumentera.
Att påstå att ett repressivt totalstopp för den mänskliga kreativitet som tar sig uttryck genom företagande skulle föra mänskligheten närmare en lösning av vilket miljöproblem som helst är antingen idiotiskt eller djupt ohederligt.
En del kanske tror att planekonomins implicita avskaffande av tillväxt skulle lösa några miljöproblem genom att utvecklingen avstannas och att därmed de miljarder människor som står i tur för att skaffa bil, centralvärme och luftkonditionering förvägras det.
Det är knappast troligt att folk som vant sig vid mat på bordet och fri sjukvård kommer att acceptera standarssänkningar utan knot. I ett socialistiskt system kommer avsaknaden av förutsättningarna för tillväxt att kräva en hänsynslös rovdrift på naturen för att en någorlunda materiell standard ska uppehållas (om än aldrig så tillfälligt).
Det är också jäkligt ogint, för att inte säga rasistiskt, att vilja hindra andra människor än de i vår världsdel att få använda sin kreativitet, företagsamhet och komparativa fördelar för att skapa välfärd.
Som tur är avslutades programmet med miljöminster Andreas Carlgren och SNF's ordförande Svante Axelsson, båda grymt vettiga.
Förutom de uppenbara problemen förknippade med att införa en global socialistisk enpartidespoti har ju den liberala miljöpolitiken fler fördelar. T ex att den fungerar.
Varje människa och människor som gemensamt agerar i företag är fria att göra vad de vill så länge de inte inkräktar på andras frihet. Om de av olika skäl vill göra sådant som inkräktar på andras frihet måste dessa ersättas i motsvarande grad.
Detta har en utväxling i miljöpolitiken i det som kallas Polluter Pays Principal.
Politikens uppgift är primärt att bestämma vad den frihetsinskränkning mot andra som det innebär att släppa ut miljöfarliga ämnen är värd, samt att upprätthålla institutioner för att säkra att detta värde utväxlas.
Detta är ju en princip som faktiskt anammats av så gott som hela politiken. Socialdemokraterna och till och med vänsterpartiet (tror jag) sätter ekonomiska styrmedel - genom i första hand EU-samarbetet och handeln med utsläppsrätter - som det mest användbara miljöpolitiska instrumentet.
Etiketter: miljöpolitik, public service
posted by Johan, PL&C at 11:17 fm
7 Comments:
Det är klart att om vi avskaffade all mänsklig verksamhet så skulle ju miljöproblemen försvinna.
Låt naturen styr allena.
Men då kan man ju undra över vems miljöproblem vi talar om egentligen? Jag trodde det var problem för Människor (p.g.a. miljöpåverkan). Och då verkar det ju mindre smart att avskaffa människan.
Om det nu inte är människor utan "Naturen" i någon abstrakt mening som gäller så har jag svårt att se varför man skall bry sig. Naturen kommer ju alltid att hämta sig - hur allvarliga katastrofer man än kommer på. Och Naturen, med sitt äta-ellerätas, är ju bra mycket mer omoralisk än mäniskor som ivf försöker respektera och tolerera varandra.
Dags att dessa miljöaktivister bestämmer sig snart för vem miljökampen är till för egentligen.
De är nog inte lika mycket för miljön som de är emot att människor driver företag och tjänar pengar.
Jag har funderat en del på det här och kommit fram till några saker. Det rör sig lite mot det filosofiska planet, men jag tror det är där man måste börja om man skall få någon ordning på det.
Som köttätare, osv, ser jag inte att djurs liv har något egenvärde. Alltså, så fort jag träffar ett djur som jag tycker är gulligt, mäktigt, vackert, etc, så blir jag ju så klart illa berörd om detta djur skulle dö; men djurindividernas liv i sig har alltså inget egenvärde för mig. Jag vill heller inte att djur skall lida. Så handlar det kanske lite om var man drar gränsen. Vissa apor kan ha vara skrämmande lika människor och ordet "humanist" blir då nästan synonymt med "rasist". Kanske man bör göra undantag för primater, då dessa trots allt är avlägsna släktingar? :)
När det gäller arter så tycker jag en väldigt relevant fråga i liberal miljöpolitik bör vara om djurarter har ett egenvärde. Vissa djur, såsom stora rovdjur, kan dö ut utan att detta påverkar ekosystemet nämnvärt, då människan kan ta dess plats med hjälp av skyddsjakt. Har dessa arters fortsatta existens något egenvärde?
Miljöpolitiken känns fortfarande som ett liberalt Terra Incognita, men knappast ett omöjligt område.
Ha det bra,
Petter Thorin, Mölndals CUF
Om man mördar alla med glasögon och låter resten svälta så slipper vi snart miljöproblemen. Vad är problemet liksom?
Ur Naturens perspektiv har självklart enskilda "arter" inget egenvärde. Varför skulle de ha det?
Om det är något Naturen går ut på är det ju just att slå ut mindre lyckades arter (hur många miljoner ggr har inte det skett) samt att genom evolution transformera arterna till något mer ändamålsenligt.
Arter har inte ett smack med etik och moral att göra.
Då kommer vi till frågan om människan i det avseendet är en del av "Naturen".
Det brukar finnas en viss ambivalense här. Människan är skild från naturen det avseendet att man inte talar om de starkas överlevnad (om man inte är socialdarwinistiskt lagd), men när miljöförstöring som inte direkt skadar människan kommer på tal så är man helt plötsligt en del av naturen och därmed ser man inget problem.
Petter:
Det är ju miljöaktiviter som rör ihop begreppen vad gäller Människa/Natur och glider mellan det ena och det andra.
Jag talar BARA om människan och läger absolut inget alls moraliskt värde i Naturen - annat än dess betydelse för människan.
Vi människor är tyvärr så räddhågsna och letar desperat efter ett "högre" värde än oss själva, att vi lika lätt börjar tror på Naturen (eller Gud) som ett sådant högre värde. Något sådant finns såklart inte.
Skicka en kommentar
<< Home