Resan är tydligen viktigare än målet

Det naturligtvis möjligt att Lilla Karachis ägare har gjort fel. Det är också möjligt att så inte skett. Det vet inte jag. Och det vet faktiskt inte de i svarta huvor klädda våldsfetishisterna heller.

I ett rättssamhälle är man oskyldig tills motsatsen bevisats. En artikel i en tidning och en gissning om personaltäthet från hotell- och restaurangfacket kan väl inte med den bästa vilja i världen av ens den mest inbitne vänsteraktivist anses som en fullgod rättsäker prövning?

Något som de demonstrerande vänsterhuliganerna borde fråga sig är vad deras aktioner egentligen har för resultat?

Om man menade allvar med att värna Muhammed Riaz' rättigheter är SAC's hanterande av ärendet med all säkerhet kontraproduktivt.

Var syftet att sätta ekonomisk press på Lilla Karachi måste man nog konstatera att SAC har misslyckats kapitalt.

Det kan knappast vara någon överraskning. En aggressiv attack från ett fackförbund mot ett litet företag väcker sympatier för det senare och aktionen i sig har ju inneburit spaltmeter med pr för restaurangen i fråga. Mediabilden är sådan att man kommer att tänka på Sofia Appelgrens tappra kamp mot HRF och om man inte kunde förutse det borde man inte ägna sig åt politik.

Sannolikt har Lilla Karachis omsättning snarast ökat sedan aggressionerna inleddes.

Den retorik (och möjliga lögner) man använt mot företaget har skapat en situation där en vilja från företagaren till kompromisslösning eller till och med bara en diskussion antagligen måste betraktas som obefintlig.

Men antagligen har detta spektakel helt andra syften. Lika mycket som affären mobiliserar alla dem som tycker att facket faktiskt har för mycket makt och använder den ansvarslöst, mobiliserar man dem som tycker tvärtom.

SAC marknadsför sig genom aktionen bland de som tycker att facket borde har mer makt och skaffar sig säkert fler medlemmar och sympatisörer i konkurrensen med andra rörelser på den yttersta vänsterkanten.

Det finns också en massa människor som tycker att fackliga rättigheter är jäkligt viktigt, men att företagande också är nödvändigt för ett välmående samhälle. Bland dessa går inte våldsamheter, glåpord och trakasserier hem. Ytterlighetsvänsterns aggressiva kampanjmetoder tvingar dessa att ta ställning mellan de två. Och det är antagligen ett ytterst begränsat fåtal av dem som känner sig bekväma med att gå omkring och vråla efter folk att de är "fula äckliga jävla" "borgarsvin".

Vänstern som helhet förlorar sålunda sannolikt på SAC's aggressioner. Fackföreningsrörelsen som helhet förlorar på det. Men SAC's agerande är faktiskt fullständigt rationellt om man ser till sin egen relativa betydelse inom vänstern.

Det är väl OK. För det första gynnar det på det stora hela den politik jag själv föredrar och för det andra måste ju även vänsteraktivister få göra vad de tror är bra för sin sak.

Men det är ju betydligt trevligare att vinna på en positiv argumentation för de egna idéerna, snarare än att motståndarna fular ut sig hos marginalväljarna.

Det är också moraliskt högst tveksamt (och om man frågar mig jävligt osnyggt) att oblygt utnyttja en individs utsatthet för egen vinning. SAC gör det dels som slagträ i sin kamp mot marknadsekonomi, fri företagsamhet och den rådande rättsordningen, liksom att man gör det för att marknadsföra den egna organisationen.

Men det kanske är så att det för vissa är roligare att kämpa än att vinna.