fredag, augusti 08, 2008

Kulturen är för viktig för att behandlas såhär

Vissa människor har det inte bra. Vissa har av olika skäl svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, andra vantrivs på sitt jobb och tjänar så dåligt att de inte kan spara något och aldrig aldrig förverkliga några drömmar. En del har helt enkelt haft en jäkla otur, andra använder sitt dåliga omdöme i allt de gör och några skaffar sig missbruksproblem.

Socialismen ger en förklaring som jag på inget sätt delar, men som man ändå kan förstå att vissa tar fasta på. I det svenska skolsystemet blir man bra på arbetarrörelsens historia och det strukturella förtryck som ansågs förekomma mellan olika grupper kan med lite kreativitet appliceras på det mesta.

Man ser den fackliga kamratkampen (eller vad man kallar det) som ett ädelt och framkomligt sätt att tvinga av dem som man anser har "roffat åt sig" det som rättmätigt tillhör den egna "klassen".

Några som jag dock verkligen saknar såväl förståelse som respekt för är alla dessa i vårt samhällssystem gränslöst privligierade, både gällande makt och pengar, som samtidigt ägnar sina av skattemedel finansierade dagar till att problematisera kring marknadsekonomi och förekomsten av företag.

Kultureliten sitter i knutpunkterna för informationsspridningen och filtrerar efter bästa förmåga. Varje kulturutryck som stöder den egna tesen om "underliggande samhälleliga strukturer" eller vad det nu må vara premieras hämningslöst på bekostnad av annan.

(När såg du senast en produktion finansierad av filminstitutet eller kulturrådet som framställde en företagare på ett positivt sätt?)

Detta är problematiskt.

En sund samhällsutveckling är beroende av ett rikt kulturliv som inspirerar oss, som sätter fart på kreativiteten och som tillåter oss att drömma och fantisera utan verklighetens begränsningar, men som vare sig man vill eller inte, formar framtiden genom att ge oss idéer om vad vi kan tänka, säga och göra.

(Den första rymdfärjan hette Enterprise, tvivelsutan inspirerad av USS Enterprise från tv-serien som varje äkta libertarian älskar oproportionerligt mycket. Förövrigt tillkommen helt utan skattepengar, men älskad av miljoner världen över.)

De maktinstitutioner som präglar den svenska kulturen, återspeglas också i kulturjournalistiken.

"Vulgär" är ett ord som man hör ibland, just från dessa priviligerade socialister när någon utmanar deras emellanåt dåligt underbyggda utfall. De är vana vid att oemotsagda få säga och skriva lite vad de vill. Men faktum är väl att det är ganska vulgärt att 1. göra ett dåligt jobb 2. avfärda berättigad kritik som "vulgär" och 3. vägra stå för det man gör.

Det är precis vad som händer i fallet DN Kultur, m fl, och Johan Norberg/Boris Benulic. DN Kultur och Maria Schottenius är väl det absolut värsta exemplet och förkroppsligar på något sätt den arroganta åsiktsmonopolismen som denna absurda kulturpolitik fört med sig.

Johan/Boris har utmanat alla de som hyllat Naomi Kleins bok "Chockdoktrinen", som förklarar världens allt elände med Milton Friedman och liberalismen, på debatt.

Att ingen ställer upp kan bara tyda på en sak. De har inte granskat boken på ett sätt som en kritiker bör göra. Att döma av Norberg/Benulics analys i deras bok Naomi Kleins Nakenchock, innehåller Chockdokrinen tonvis med felaktigheter, tendentiösa påståenden och rena lögner.

Om det förhåller sig så är ju kanske svårt att ta definitiv ställning till, men så länge Kleins hyllingskör gömmer sig i sakristian får man väl anta att de, jämfört med Norberg/Benulic inte har så mycket att komma med.

Om de ens läste boken. Den är rätt så lång. Och tråkig.

Kulturpolitiken är så jävla viktig. Det är så bottenlöst synd att Cecilia Stegö Chilò tvingades bort. Hon hade haft kraften och modet att utmana detta ruttna och för samhällsutvecklingen skadliga system.

Etiketter: , , , ,

2 Comments:

Anonymous R said...

Är det så konstigt att kulturellt intresserade vänder sig mot nyliberalism och fria marknader? Jag tycker inte att det är särskilt underligt.

En orsak kan nog vara egenintresse, en "fri" kulturmarknad som ger folk vad de efterfrågar till rätt pris kommer antagligen innebära en hel del förändringar, alla kommer inte att få plats.

Jag har inte läst "Chockdoktrinen", den verkar vara ungefär lika hopplöst urtråkig som "Och världen skälvde".

2:23 em  
Blogger gustav said...

Den intressanta skiljelinjen där kan ju vara att Rands roman är fiktion - för vissa inspirerande, för andra dötrist - men oftast inte hävdas vara så mycket mer. Klein framhåller ju att hon producerat en rapport ur verkligheten, när det egentligen handlar om världens spinn... ;)

5:42 em  

Skicka en kommentar

<< Home