Journalistiken, bloggarna och trovärdigheten
För ett par år sedan hade jag ett uppdrag som delvis gick ut på att under ett par månaders tid dagligen analysera medialäget för några politikområden.
Det var något av en desillusionerande upplevelse. Det svenska medielandskapet omfattar många tidningar, men på det hela taget ganska lite innehåll. Det faktiskt som att det finns för många tidningar och för lite journalistik.
TT är helt centrala. Om de formulerar en nyhet, så ÄR det en nyhet i ett 70-tal dagstidningar runt om i landet. Samma vinkel, samma rubrik och oftast helt samma text, med någon liten komplettering.
Även om lysande undantag finns, så är den politiska journalistiken ofta både grund och ensidig.
(Uppdraget blev därför mycket enklare än vad jag hade hoppats på.)
Gårdagens uppvisning av Fredrick Federley - där han skriver en bloggpost på förmiddagen som tas upp av de stora dagstidningarna och TT och görs till en stor nyhet säger en hel del.
Dels naturligtvis om hur betydelsefull Fredrick Federley faktiskt är för debatten (oavsett om man gillar det han säger eller inte).
Dels om hur grund och enkel journalistiken ibland kan vara. Säg någonting som någon annan makthavare kan förväntas bli upprörd över, så har man ett potentiellt drama som varken TT eller DN kan låta bli att lyfta. De letar till och med upp det själva. I det aktuella fallet hade inga aktiva försök att sprida nyheten gjorts. Det hade bara bloggats.
Två metadebatter har uppstått kring Federleys tilltag.
Dels från survänstern med misstankar om att detta inte alls var frågan om att visa att DN hade fel, utan att Federley tvingades backa efter att blivit "tagen i örat". Den tesen vederläggs (mer eller mindre frivilligt) av HAX, som var informerad om det hela.
Dels om bloggares trovärdighet skadats av det.
När det gäller politiskt bloggande generellt, är trovärdighetsdiskussionen rent trams. Vad en bloggare gör och säger minskar knappast trovärdigheten för andra politiska bloggar till höger och vänster.
Möjligen bidrar det till att journalister och andra läser blogginlägg och andra texter på skärm och på papper med en sund skepsis och källkritiska glasögon, vilket på det hela taget är någonting bra.
När det gäller Federleys EGEN trovärdighet så är frågan en annan. Självklart känner de journalister han drog vid näsan sig blåsta och tvekar kanske inför nästa gång de vill skriva om något de läst om på Fredricks blogg.
Vissa gör gällande att bilden av Federley förändrats av upptåget, men jag tror ärligt talat att de flesta av dem som uttrycker misstro tillhör en av två grupper, de som anser att FRA-uppgörelsen var oförlåtlig och sålunda redan tidigare förlorat sin tilltro till nämnda riksdagsledamot, samt naturligtvis de som aldrig sympatiserat med samma ledamots politiska övertygelser.
Hur det än är med den saken måste ju ändå var och en - i sann liberal anda - vara fria att sätta sin egen trovärdighet på spel för något man tror på om man så önskar?
Eftersom jag är god vän med Fredrick Federley tolkar jag kanske sådant han hittar på med större välvilja än andra. Hursomhelst tycker jag att gårdagens manöver var ett synnerligen elegant sätt att vederlägga DN's tes om det politiska bloggandets påstådda meningslöshet.
Dessutom oerhört underhållande.
Det var något av en desillusionerande upplevelse. Det svenska medielandskapet omfattar många tidningar, men på det hela taget ganska lite innehåll. Det faktiskt som att det finns för många tidningar och för lite journalistik.
TT är helt centrala. Om de formulerar en nyhet, så ÄR det en nyhet i ett 70-tal dagstidningar runt om i landet. Samma vinkel, samma rubrik och oftast helt samma text, med någon liten komplettering.
Även om lysande undantag finns, så är den politiska journalistiken ofta både grund och ensidig.
(Uppdraget blev därför mycket enklare än vad jag hade hoppats på.)
Gårdagens uppvisning av Fredrick Federley - där han skriver en bloggpost på förmiddagen som tas upp av de stora dagstidningarna och TT och görs till en stor nyhet säger en hel del.
Dels naturligtvis om hur betydelsefull Fredrick Federley faktiskt är för debatten (oavsett om man gillar det han säger eller inte).
Dels om hur grund och enkel journalistiken ibland kan vara. Säg någonting som någon annan makthavare kan förväntas bli upprörd över, så har man ett potentiellt drama som varken TT eller DN kan låta bli att lyfta. De letar till och med upp det själva. I det aktuella fallet hade inga aktiva försök att sprida nyheten gjorts. Det hade bara bloggats.
Två metadebatter har uppstått kring Federleys tilltag.
Dels från survänstern med misstankar om att detta inte alls var frågan om att visa att DN hade fel, utan att Federley tvingades backa efter att blivit "tagen i örat". Den tesen vederläggs (mer eller mindre frivilligt) av HAX, som var informerad om det hela.
Dels om bloggares trovärdighet skadats av det.
När det gäller politiskt bloggande generellt, är trovärdighetsdiskussionen rent trams. Vad en bloggare gör och säger minskar knappast trovärdigheten för andra politiska bloggar till höger och vänster.
Möjligen bidrar det till att journalister och andra läser blogginlägg och andra texter på skärm och på papper med en sund skepsis och källkritiska glasögon, vilket på det hela taget är någonting bra.
När det gäller Federleys EGEN trovärdighet så är frågan en annan. Självklart känner de journalister han drog vid näsan sig blåsta och tvekar kanske inför nästa gång de vill skriva om något de läst om på Fredricks blogg.
Vissa gör gällande att bilden av Federley förändrats av upptåget, men jag tror ärligt talat att de flesta av dem som uttrycker misstro tillhör en av två grupper, de som anser att FRA-uppgörelsen var oförlåtlig och sålunda redan tidigare förlorat sin tilltro till nämnda riksdagsledamot, samt naturligtvis de som aldrig sympatiserat med samma ledamots politiska övertygelser.
Hur det än är med den saken måste ju ändå var och en - i sann liberal anda - vara fria att sätta sin egen trovärdighet på spel för något man tror på om man så önskar?
Eftersom jag är god vän med Fredrick Federley tolkar jag kanske sådant han hittar på med större välvilja än andra. Hursomhelst tycker jag att gårdagens manöver var ett synnerligen elegant sätt att vederlägga DN's tes om det politiska bloggandets påstådda meningslöshet.
Dessutom oerhört underhållande.
Etiketter: bloggar, demokrati, journalistik
posted by Johan, PL&C at 10:13 fm
1 Comments:
Jag tyckte visserligen att DNs artikel om riksdagsledamöternas bloggar var usel, men den poäng de ville göra var att ledamöternas bloggar inte betydde något för allmänheten - att ingen var där inne och kommenterade och diskuterade. De sa inget om att journalister inte höll ett öga på dem (eller huruvida de var lästa elelr ej).
Så FFs lilla utspel var totalt meningslöst om han ville motbevisa detta. Om han hade skrivit något seriöst som sedan tagits upp och diskuterats av andra bloggare, genererat kommentarer och som nått vidare ut till delar av allmänheten via media eller på annat sätt, DÅ hade han haft ett bra exempel på att bloggen som kommunikativt verktyg fungerar.
Din analys av politisk journalistik låter intressant och framförallt extremt viktig. Undrar vad chansen är att den kommer diskuteras ingående i pressen?
Skicka en kommentar
<< Home