All politik utgår från samhällskritik - din eller andras

Min gode vän och den allmänt sköna snubben Johan Ingerö skriver (som vanligt) jäkligt läsvärt på sin blogg. Inlägget handlar om Alliansens stora tillkortakommande: Bristen på politiska visioner.

(Att vara lite som sossarna fast bättre räknas inte som politisk vision.)

Med rädsla för indignerade utfall i stil med Hans Tillys idag tidigare omskrivna floskelbingo, vågar helt enkelt inte Reinfeldt, Borg och Littorin utmana det invanda politiska språket, i vilket nyliberal är den värsta svordomen.

Men rädda pojkar får aldrig kyssa vackra flickor (och vice versa åt alla håll).

Priset för ett par procent av den bingolottospelande husvagnssemestrande generationen kan mycket väl vara Moderaternas (och kanske hela alliansens) trovärdighet i det som är viktigt för folk under 30.

Ärligt talat är det ju - av en mängd skäl - hellre dem man vill hångla upp, liksom?

Min partikompis Karl Malmqvist kommenterar det hela och jämför den politiska trianguleringen med nationalekonomins beskrivning av den långsiktiga Phillipskurvan och effekten av adaptiva förväntningar. Också i högsta grad läsvärt.

Malmqvist varnar för att väljarna anpassar sig och börjar förvänta sig trianguleringen och att den då kommer att sakna effekt. Detta äger antagligen lejonparten av sin riktighet.

Trovärdighet är all kommunikations hårdvaluta och en viktig väg till trovärdighet är konsekvens. Det går alltså inte att lägga om kursen hur många gånger som helst.

(En gång går dock bra. Särskilt om den omsvängningen skulle gälla FRA.)

När överraskningseffekten av att Moderaterna inte längre hatar facket lagt sig måste man helt enkelt hitta på något nytt.

Att gå tillbaks och ägna sig åt motiverad och välbehövlig fackkritik blir ett lappkast som riskerar att haka av fotbollsmorsorna som för första gången röstade på ett par snälla ögon då det begav sig. Ska man fortsätta ännu längre vänsterut, kan man ju fråga sig vad det är för mening med att hålla på överhuvudtaget.

Det är också förknippat med stora risker att själv inte formulera någon reformagenda. Någon typ av samhällskritik förväntas man ju ändå som politiker att ha. När du inte presenterar någon egen blir det ganska lätt för motståndaren att formulera den åt dig. Särskilt med tanke på att Socialdemokraterna betalar bra för direktkanaler till fackförbundens medlemmars öron.

Om kampanjen i europaparlamentsvalrörelsen var ett smakprov inför nästa års riksdagsvalrörelse har vi problem.

Politik utan innehåll är inte politik. Det är på sin höjd Socialdemokrati.