Vänsterpartiet i vinnarhålet
Nyligen diskuterades Vänsterpartiets roll i den rödgröna alliansen på radions Godmorgon Världen! och det faktum att vänsterpartiets makt över den gemensamma rödgröna politiken är oproportionerligt stor.
Vänsterpartiets makt är så stor av flera skäl. De har ingenting att förlora i förhandlingar med de andra vänsterpartierna. Eller åtminstone betydligt mindre att förlora än Socialdemokraterna som bygger hela sin trovärdighet på att förhandla fram ett tydligt regeringsalternativ.
Mona måste helt enkelt sy ihop en överenskommelse, medan Vänsterpartiet inte är lika beroende av det. Visst vill Lars Ohly ha ett regeringsskifte, men det spelar sannolikt honom mindre roll om förhandlingarna sker innan eller efter valet. Därför kan Vänsterpartiet vara mycket mycket hårdare nu.
I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet står inför fullbordat faktum och är beroende av Vänsterpartiet för att kunna bilda en majoritet kommer de att tvingas gå med på betydligt mer än om de kommer överens innan.
Vänsterpartiet avviker rejält från huvudfåran i Svensk politik i en rad viktiga frågor och ju längre bort deras position är, desto högre värde har ju deras förhandlings-spelmarker. Och det är en hel del stora och svåra frågor som ska förhandlas.
Hela den ekonomiska politiken, skatterna, företagarpolitiken, friskolor, betyg, Afghanistan, utrikespolitiken, datalagring, husavdragen och mycket mycket mer ska in i en gemensam politik för tre partier varav ett har sina rötter i marxismen och ett annat har sin nyliga tillväxt på överlag borgerliga väljare från storstäderna.
Miljöpartiet har ju en otrolig flow just nu. De möts med största välvilja av väljare och press och Maria Wetterstrand svarar lika bra och självsäkert som Peter Eriksson inte gör det. Men hur många fler kniviga frågor kan man onelinea sig runt?
Det borde finnas en kritisk massa någonstans och i samband med ett Vänsterpartidominerat budgetförslag borde frågorna bli både fler och knivigare än någonsin tidigare, även för en så starkt lysande stjärna som Maria Wetterstrand.
---
SIFO/SvD's senaste väljarundersökning.
---
Anders W Jonsson om vänsterpartiets makt över den rödgröna utrikespolitiken.
Vänsterpartiets makt är så stor av flera skäl. De har ingenting att förlora i förhandlingar med de andra vänsterpartierna. Eller åtminstone betydligt mindre att förlora än Socialdemokraterna som bygger hela sin trovärdighet på att förhandla fram ett tydligt regeringsalternativ.
Mona måste helt enkelt sy ihop en överenskommelse, medan Vänsterpartiet inte är lika beroende av det. Visst vill Lars Ohly ha ett regeringsskifte, men det spelar sannolikt honom mindre roll om förhandlingarna sker innan eller efter valet. Därför kan Vänsterpartiet vara mycket mycket hårdare nu.
I en situation där Socialdemokraterna och Miljöpartiet står inför fullbordat faktum och är beroende av Vänsterpartiet för att kunna bilda en majoritet kommer de att tvingas gå med på betydligt mer än om de kommer överens innan.
Vänsterpartiet avviker rejält från huvudfåran i Svensk politik i en rad viktiga frågor och ju längre bort deras position är, desto högre värde har ju deras förhandlings-spelmarker. Och det är en hel del stora och svåra frågor som ska förhandlas.
Hela den ekonomiska politiken, skatterna, företagarpolitiken, friskolor, betyg, Afghanistan, utrikespolitiken, datalagring, husavdragen och mycket mycket mer ska in i en gemensam politik för tre partier varav ett har sina rötter i marxismen och ett annat har sin nyliga tillväxt på överlag borgerliga väljare från storstäderna.
Miljöpartiet har ju en otrolig flow just nu. De möts med största välvilja av väljare och press och Maria Wetterstrand svarar lika bra och självsäkert som Peter Eriksson inte gör det. Men hur många fler kniviga frågor kan man onelinea sig runt?
Det borde finnas en kritisk massa någonstans och i samband med ett Vänsterpartidominerat budgetförslag borde frågorna bli både fler och knivigare än någonsin tidigare, även för en så starkt lysande stjärna som Maria Wetterstrand.
---
SIFO/SvD's senaste väljarundersökning.
---
Anders W Jonsson om vänsterpartiets makt över den rödgröna utrikespolitiken.
Etiketter: opinionen, regeringen, vänsterpartierna
posted by Johan, PL&C at 10:19 fm
4 Comments:
Jag förstår varför moderaterna i panik vill bryta miljöpartiets fragångar. Miljöpartiet skulle kunna vara ett ännu bättre alternativ till sossarna men de gör så gott det går inom de politiska och ekonomiska ramarana som systemet fungerar efter.
Man bör ej glömma att det är mäktiga globala ekonomiska intressen som bromsar bygget av ett hållbart samhälle.
//Alvaro
Moderaterna i sin desperation över den överhängande valförlusten, tar till ett av borgerlighetens fulaste knep nämligen "kommunistspöket". Det är för genomskinligt! Släpp era gamla hjärnspöken och sluta köra denna patetisk skräckpropaganda
Alltså, ALLA partier utom Miljöpartiet vill bryta Miljöpartiets framgångar.
Att detta skulle vara uttryck för "desperation" är en märklig beskrivning.
Kommunister eller inte, Vänsterpartiet har en massa knäppa åsikter som jag och många andra hoppas aldrig kommer att utväxlas i politik. (Bland dessa andra finns miljöpartistiska både politiker och väljare.)
Förlåt, inte "desperation" utan "panik".
(Det brukar heta "desperation" i de socialdemokratiska insändarkampanjer.)
Skicka en kommentar
<< Home