Uppslitande ordförandestrid väntar fp

Folkpartiets valrörelse imponerade på mig. Inte för att budskapen var särskilt bra och inte heller för att idén med "framtidens nyheter" var något unikt eller magnifikt, men för att man faktiskt verkade jobba professionellt med att låta politiken, pr-jobbet och marknadskommunikationen samverka och därmed kunna samla tillräcklig rörelseenergi för att bära hela vägen ut till debatten.

Sådant kräver strikt styrning och att en minimal grupp har kontroll över kommunikationen (och politiken), något som de flesta partier verkar ha svårt med. Alltför många viljor tenderar till att slita isär den enade fronten, varvid utspelen aldrig liksom klarar sig över vallen.

Den högsta ledningen måste köra över alla som vill dra åt egna håll, tukta dem och hålla dem tillbaka. Sådant är slitsamt för en organisation.

Inför ett val går det att hålla ihop, men managementmodeller som bygger på att hålla nere och tillbaka initiativ underifrån kommer aldrig att vara långsiktigt hållbara.

Det får Lars Leijonborg nu erfara.

Han kan OMÖJLIGT sitta kvar över nästa val. Leijonborg blev redan i slutskedet av 2006 års valrörelse Alliansens svaga punkt och har fortsatt på den vägen sedan dess. Folkpartiet kommer inte att återhämta sig under den nuvarande ledningen. Något som också i allra högsta grad kan drabba Alliansen om väljarna som flyr från folkpartiet flyr till ett nyuppfräschat Monaparti.

Hoppas att Lars Leijonborg förstår detta och avgår frivilligt. Risken för detta verkar dock liten.

Update: Aftonbladet uppmärksammar det hela.

Update II: SvD gör det också.