Vad är viktigare än demokrati?
Vad som händer i FRA-frågan är inget annat än en politisk skandal.
Anledningen till att jag har varit så imponerad av Centerpartiet den senaste tiden (och till och med blivit medlem) är synen på integritet och öppenhet.
Och integriteten har inte bara varit ord på papper. Det har funnits en uppfattning om att Centerpartiets riksdagsmän verkligen sitter på sina väljares mandat. Att ingen kan piska in dem att rösta mot sin vilja och mot de löften de ställt till dem som röstat in dem.
Det är tyvärr läge att ompröva den uppfattningen.
Fredrick Federley och Annie Johansson har deklarerat en avvikande uppfattning jämfört med den övriga riksdagsgruppen (och regeringen). Det märkliga är att det är Annie och Fredricks linje som ÄR partilinjen. Eller åtminstone var det tills nu, när Centerpartiets riksdagsgrupp kör över förtroenderådet för nästan exakt ett år sedan, då man fastslog Öppenhetsmanifestet.
(enligt Centerpartiets stadgar är förtroenderådet beslutande organ i de fall då frågor av riksstämman eller partistyrelsen hänskjutits dit för avgörande. Sidan 18, §25, Mom 3.)
Annie ger sin förklaring om varför hon nu byter fot och det handlar om att hon upplever att förslaget blivit lite bättre, samt att hon litar på att sossarna skickar frågan till KU och på så sätt förhalar den.
Fredrick tar bladet från munnen och berättar om den veritabla mobbing som gruppledningen utsätter honom för. Han sätts i en ofattbart prekär situation. Lojaliteten mot sina väljare står överst, om det råder inget tvivel. Men att trycka på rätt knapp i morgon innebär en utfrysning från partigruppen, och med det ett kraftigt reducerat inflytande för Fredrick Federley och i förlängningen dem som röstade på honom.
Vad är det då som är så viktigt att parti- och gruppledning väljer att nonchalera partiets interndemokrati?
Vad är det som är så viktigt att man behandlar sina kanske mest lysande nya stjärnor i riksdagen på det här sättet?
Vad är det som är så viktigt att man säljer ut sin övertygelse och det som partiet var överens om för ett år sedan?
Dessa frågor kräver svar.
En annan fråga man kan ställa sig är var andra som tidigare haft starka åsikter i FRA-frågan befinner sig nu. Hos Johan Linander kan man läsa många och långa rader upp och ner om hur konstitutionen fungerar när det gäller minoritetsbordläggning. Men inte något som ärligt förklarar om och i så fall varför det var läge att byta åsikt.
Har någon sett något blogginlägg, debattartikel eller någonting överhuvudtaget från en centerpartist som öppet och stolt berättar om att man tänker rösta ja på torsdag, och varför?
Something is rotten in the state of demokrati.
Update: Det är nu klart att sossarna gör gemensam sak med vänsterpartierna och stoppar förslaget.
Anledningen till att jag har varit så imponerad av Centerpartiet den senaste tiden (och till och med blivit medlem) är synen på integritet och öppenhet.
Och integriteten har inte bara varit ord på papper. Det har funnits en uppfattning om att Centerpartiets riksdagsmän verkligen sitter på sina väljares mandat. Att ingen kan piska in dem att rösta mot sin vilja och mot de löften de ställt till dem som röstat in dem.
Det är tyvärr läge att ompröva den uppfattningen.
Fredrick Federley och Annie Johansson har deklarerat en avvikande uppfattning jämfört med den övriga riksdagsgruppen (och regeringen). Det märkliga är att det är Annie och Fredricks linje som ÄR partilinjen. Eller åtminstone var det tills nu, när Centerpartiets riksdagsgrupp kör över förtroenderådet för nästan exakt ett år sedan, då man fastslog Öppenhetsmanifestet.
(enligt Centerpartiets stadgar är förtroenderådet beslutande organ i de fall då frågor av riksstämman eller partistyrelsen hänskjutits dit för avgörande. Sidan 18, §25, Mom 3.)
Annie ger sin förklaring om varför hon nu byter fot och det handlar om att hon upplever att förslaget blivit lite bättre, samt att hon litar på att sossarna skickar frågan till KU och på så sätt förhalar den.
Fredrick tar bladet från munnen och berättar om den veritabla mobbing som gruppledningen utsätter honom för. Han sätts i en ofattbart prekär situation. Lojaliteten mot sina väljare står överst, om det råder inget tvivel. Men att trycka på rätt knapp i morgon innebär en utfrysning från partigruppen, och med det ett kraftigt reducerat inflytande för Fredrick Federley och i förlängningen dem som röstade på honom.
Vad är det då som är så viktigt att parti- och gruppledning väljer att nonchalera partiets interndemokrati?
Vad är det som är så viktigt att man behandlar sina kanske mest lysande nya stjärnor i riksdagen på det här sättet?
Vad är det som är så viktigt att man säljer ut sin övertygelse och det som partiet var överens om för ett år sedan?
Dessa frågor kräver svar.
En annan fråga man kan ställa sig är var andra som tidigare haft starka åsikter i FRA-frågan befinner sig nu. Hos Johan Linander kan man läsa många och långa rader upp och ner om hur konstitutionen fungerar när det gäller minoritetsbordläggning. Men inte något som ärligt förklarar om och i så fall varför det var läge att byta åsikt.
Har någon sett något blogginlägg, debattartikel eller någonting överhuvudtaget från en centerpartist som öppet och stolt berättar om att man tänker rösta ja på torsdag, och varför?
Something is rotten in the state of demokrati.
Update: Det är nu klart att sossarna gör gemensam sak med vänsterpartierna och stoppar förslaget.
Etiketter: demokrati, integritetsskydd, övervakning
posted by Johan, PL&C at 8:27 fm
3 Comments:
Lysande inlägg!
Jepp! det är nått som inte stämmer, de är rätt uppenbart tyvärr. Hörde nått om att Reinfelt t om hotat med avgång.. mm. Synd om både demokratin och folks integritet i allafall.
Linander har faktiskt uttryckt väldigt tydligt vad han tycker fast han gjorde det i februari:
"När signalspaningsdiskussionen började i november så gjorde jag precis som du nu föreslår, jag började med att ifrågasätta: Varför signalspaning? Vem? Och först därefter hur. Jag har blivit övertygad om att signalspaning behövs (Håkan, ryggradskänsla är bra, men det är ännu bättre att skaffa sig så mycket information som möjligt och först därefter bestämma sig, det vill åtminstone inte jag kalla för att bli “bortkollrad”), men jag ska ärligen säga att jag fortfarande är tveksam till hela FRA:s uppbyggnad. Myndigheten passade säkert signalspaningsbehoven mot Sovjet, men jag är mer tveksam till om den är rätt för dagens behov. Detta har jag dock förlorat. Jag har lyft frågan flera gånger, men ibland måste man som politiker inse att man inte når dit man vill och därför göra det bästa möjliga av situationen. Det finns uppenbarligen flera av er som tycker att det rätta är att helt sätta sig på tvären, stånga huvudet i väggen och säga nej, jag är inte med på det här. Men vad är priset för ett sådant ställningstagande? En sak är säker, att när nästa svåra fråga kommer upp så är det inte motvallskärringen som får informationen först, som får vara med och forma beslutet. Jag tänker inte försätta mig i en situation där det inflytande som jag skaffat mig försvinner."
Källa: Linanders blogg
Så det gör tre centerpartister med omvridna armar och veka ryggrader som hellre ger efter än förlorar sitt inflytande. Vad det nu är värt.
Skicka en kommentar
<< Home