onsdag, november 28, 2007

Rörlighet på arbetsmarknaden gynnar alla

En blogg som heter "Kulturbloggen" har lyckats missförstå Stefan Fölsters debattartikel och tror att artikelförfattaren anser att folk som ska bli mobbade liksom bli lyckligare av att få sparken. Man har till och med klämt till med ett falskt citat: “För de mobbades bästa, ge dem sparken, så blir de lyckligare”.

Hur man kan tro detta är svårbegripligt, men det kanske är något försök till något slags allmän demonisering som vansinnesvänstern ägnar sig åt ibland. Eller dessa tomtar kanske tror att vi som inte är vänster liksom vill att folk ska ha det dåligt? Inte vet jag...

Hursomhelst har jag goda nyheter till kulturbloggen och andra som tror att alla som föreslår en förändrad lagstiftning på arbetsmarknadsområdet drivs av ren ondska! Ni har (oftast medvetet men i kulturbloggens fall vete fan) fel.

Människor undviker att byta jobb även om man av olika skäl inte trivs. En stor anledning till detta är att vi har en lag om anställningsskydd som gör att man som sist in på ett nytt jobb blir den som åker först ut vid en eventuell neddragning.

Jakten på kompetens är ständigt närvarande för företagen och förmågan att locka till sig bra folk är en förutsättning för att kunna tjäna bra med pengar. Företagen har inte råd att hålla sig med dåliga arbetsplatser om människor byter jobb om de vantrivs. Men den minst sagt märkliga lagstiftningen utgör ett hinder för arbetskraftens rörlighet.

Folk stannar kvar på ett jobb man inte trivs på, även om man är missnöjd med lönen, chefen, arbetskamraterna eller kaffet för att annars hamnar man sist in i en ny organisation.

Det är ärligt talat svårt att förstå varför lagen om anställningsskydd och principen sist in - först ut är en sådan helig ko i Svensk vänsterpolitik. Inom andra områden strävar ju vänstern efter utjämning, men detta är en lag som har precis motsatt effekt. Till den som har ska varda givet.

LAS skyddar de som redan har en anställning sedan många år (och varit med i LO många år). Dessa är etablerade på arbetsmarknaden och har a-kassa, erfarenheter och kontaktnät.

Samma lag håller andra människor utanför.

Unga och nyinflyttade som inte hunnit ta plats på den svenska arbetsmarknaden hålls kvar utanför möjlighet till vare sig egen försörjning, erfarenhets- och kontaktskapande och den sociala trygghet som ett arbete ger. Och detta även om den människan skulle vara bättre lämpad för jobbet.

Alltså, förstår man inte detta? Eller tycker man att det är bra? Pliiis enlajten mi...

Läs även hos Magnus Andersson och Oscar Fredriksson på Kungsholmscentern.

Etiketter: , ,

3 Comments:

Blogger Rasmus said...

God kväll!

Tanken med "sist in först ut", eller 22 § LAS som den kallas bland oss lagvrängare, är väl främst att skydda äldre arbetstagare, som kanske tappat lite fart med åldern, från att bli utkickade med näsan före vid 52.

Den risken är väl inte överhängande för oss som arbetar i branscher där kunskap och erfarenhet betyder allt och kroppens förfall inget. Men för andra kan det vara värre, tänk brevbärare, lagerarbetare och undersköterskor.

Hur ska man annars skydda dem? Att bli utkickad vid 52 års ålder kan ju få mycket tråkiga konsekvenser för den enskilde, och i förlängningen för oss andra också, när den enskilde ballar ur pga odräglig livssituation.

10:14 em  
Blogger Rasmus said...

I övrigt håller jag med dig om att 22 § LAS medför en del inlåsningsproblem ur yngre arbetstagares synvinkel. Det är överhuvudtaget ganska synd om dem nuförtiden.

10:18 em  
Blogger Milton Frihetsson said...

Det mest demokratiska är om företag kan kicka folk när dom känner för det och att vara med i facket är så dyrt att ingen har råd med det!

Då finns det ju inget jobbigt fack som strejkar och kräver högre lön och alla är livrädda för att bli sparkade så dom är glada att bara få ihop tillräckligt för att få mat för dan eftersom arbetare blir så mobila att det är lätt att få tag i nån från "det nya europa" som gör jobbet för en tiondel av en svensk lön.

7:44 em  

Skicka en kommentar

<< Home