Småföretagandets Stålverk 80 eller "Don't Quit Your Day Job"

Det är lite kul att betrakta socialdemokraternas förhållande till verkligheten.

Nu har man genom ett gediget rådslagsarbete kommit fram till att det inte är så himla lätt att göra sin affärsidé till ett tillväxtföretag.

Att det finns en massa onödiga regler som hindrar företagandet verkar man inte bry sig så mycket om. Heller inte om att man måste betala in preliminärskatt och sålunda ligga ute med en massa kapital tills stålarna eventuellt kommer in.

Att skatterna på arbete är så sinnessjukt höga är naturligtvis redan direkt en faktor som gör det svårare att leva på sitt företagande än vad det skulle behöva vara.

Den kraftigt progressiva inkomstskatten är också ett effektivt hinder för förmögenhetsbildning.

Läste en artikel om att förhållandet mellan svenskars inkomst och förmögenhet - om man räknar bort uteliggarna och skandiadirektörerna - helt saknar samband. Du kan jobba och slita ett helt liv och göra allting rätt, men ändå inte ha en spänn på kistbotten när det klart.

I länder där det är bättre fart på nyföretagandet, är den vanligaste finansieringen till att ta företagandet från hobby till yrke just att låna av eller erbjuda delägarskap till en vän eller släkting. Någon som känner dig väl och vet att du är seriös. Någon du kommer att träffa med jämna mellanrum på dop och begravningar och därför inte kan blåsa, men samtidigt en som vet att du är en hederlig person trots att du kanske har en betalningsanmärkning. Någon som inte tycker att ditt efternamn är ett dugg konstigt. Någon som tror på dig och din förmåga för att den personen känner dig och känner dig väl.

Alla dessa hinder är naturliga utväxter från socialdemokratins natur. Den överdrivna nit man visar i regleringsivern mot företag bygger på en misstänksamhet kring företagandet som väsen.

Viljan att utjämna såväl företagandets som förvärvsarbetets ekonomiska utfall har hindrat framväxten av nya förmögenheter. Sådana som annars används för att befrukta det som ska bli förmögenheter och försörjning till många framöver.

Man kan inte låta bli att dra på smilbanden när man betraktar likheten med ett annat socialdemokratiskt förhållningssätt till näringspolitiken.

När Olof Palmes regering i början av 70-talet ansåg att det här med företagande var något som var på tok för viktigt för att lämna till företagarna, planerades ett gigantiskt statligt stålverk, för vilket marknadskrafterna inte skulle behöva råda.

På samma sätt blundade man för den verklighet stålindustrin befann sig i, de problem den egna politiken hade skapat och de lösningar näringslivet själva ville se.

S-förslaget om företagarbidrag och statligt riskkapital är inget annat än ett småföretagandets Stålverk 80.


(Läs också Martin Misantropen, Ms Bisserschweister, Dick Erixon, Johan Pettersvart på vitt och Fridholm från Livbåten.)