Ett hållbart samhälle kräver ett förnybart näringsliv

Såhär i finanskrisens tidevarv pressas politiken om lösningar för att säkra jobben. Oppositionen verkar på traditionellt vänstermanér se lösningen som att Den Goda Staten ska äga viktiga delar av näringslivet för att på så vis kunna rädda det från att gå under.

Men. Staten är en generellt sett en dålig ägare. Andra hänsyn än de rent vinstmaximerande kommer alltför lätt in på agendan i lägen då jobben står på spel.

Det talas så mycket om CSR och dylikt för att liksom motivera företagens existensberättigande och det känns oerhört frustrerande. Är det någon gång som människor borde se företagens egenvärde så är det väl nu?

Företag har en uppgift och en uppgift bara: Att tjäna pengar till sina ägare. Varken mer; varken mindre. När de gör det så följer en mängd för samhället inte bara viktiga utan helt väsentliga effekter: Människor har jobb t ex.

Den yttersta vänstern vädrar morgonluft och lyfter fram finanskrisen som ett exempel på marknadsekonomins ofullkomlighet, men jämförelsemodellen mellan en marknadsekonomisk verklighet och en socialistisk utopi haltar.

När Maria Wetterstrand raljerar över Volvos dumhet över att inte satsat på miljövänligare bilar impliceras att hon - likt ett allseende orakel och med oinskränkt beslutskompetens - hade fattat bättre beslut då för ungefär 8-10 år sedan om hur dagens modellprogram skulle se ut, än Volvos och sedermera Fords alla beslutsfattare med all deras samlade kunskap och erfarenhet gjorde.

Det är möjligt att hon har rätt, men i så fall borde hon driva bilföretag istället för att hålla på i politiken. Problemet är att hon antagligen ändå kommer att framhärda att vilja kontrollera näringslivet som politiker.

Det är lätt att vara efterklok och det är lätt att i den politiska debatten säga vilka beslut som borde fattats då för 8-10 år sedan nu när man har facit att kika i. Men det kommer inte att finnas något sådant facit för hur de beslut som vi fattar nu kommer att ha för effekter framöver. Trots uppenbar hälta är denna retrospektiva bevisföring ändå vad marknadsmotståndarna vilar sin argumentation emot.

Det är svårt att säga om det handlar om inkompetens, nonchalans eller opportunism, men konsekvenserna och företagen och därmed jobben vore utomordentligt allvarliga om vänstern fick sin vilja fram.

Vi behöver ett långsiktigt hållbart näringsliv och hållbarheten måste betraktas på markronivå. Det kommer faktiskt vara så att att vissa industrigrenar kommer att minska i betydelse. Företag som inte förnyar sig i tillräcklig grad kommer att försvinna. Detta kan naturligtvis vara tråkigt, men inte desto mindre en nödvändig konsekvens för att förnyelse ska kunna äga rum.

Samtidigt behövs de allra bästa förutsättningar för näringslivets förnyelse. Ett förnybart företagande, helt enkelt, i vilket nya och gamla företagare kan utveckla nya erbjudanden.

Förutsättningarna för detta förnybara företagande är lite småtrist för politiker som vill visa handlingskraft. Tvärtemot många politikers ryggmärgsreaktion att agera och visa handlingskraft, mår företagandets förnyelse bäst av en mer långsiktig politik (låt vara en politik som inte ger lika många pressklipp och pratminus).

Skatterna på arbete. I takt med att produktivitetsnivån och lönerna ökar, minskar enklare industriproduktion till förmån för fler och mer avancerade tjänster. Höga skatter på arbete är inte så katastrofalt i en ekonomi som vilar på realkapitalintensiv produktion, som exempelvis stål och papper. Tjänstesektorn däremot drabbas oerhört hårt och med starkt progressiv skatt genom stats- och värnskatten brandskattas särskilt sådan tjänsteproduktion som kräver välutbildad personal.

Arbetsmarknadens rörlighet. Genom lagstiftning hindras företagen från att hålla sig med en optimal kompetensmix. Detta saknar reell betydelse för det "gamla" näringslivet. Stål- och pappersbrukens personal är lätt substituerbara och facken visar prov på stor förståelse och förhandlingsvilja i kollektivavtalen. Men i mindre företag och i företag där enskilda medarbetare besitter unika kompetenser är LAS ett allvarligt hinder för möjligheten att anpassa sig efter marknadens skiftande villkor. (att LAS dessutom är djupt orättvist och drabbar ungdomar och invandrare hårt är en annan - om än inte alls oviktig - diskussion)

Kapitalbildningen. Detta hör starkt samman med skattepolitiken. Vanligt folk måste få bli rika. Det är alltför lätt att komma undan i debatten med något gammalt klasskampsargument, men människor som faktiskt lyckas bra med sitt eget företagande är ofta klokare investerare än affärsbanker och riskkapitalföretag. Att de får behålla det mesta av det värde de skapat är inte bara rättvist, det är också effektivt och i högsta grad näringspolitiskt motiverat. En framgångsrik förnyelse av näringslivet måste även omfatta oprövade kort som måste få loss medel för att genomföra en galen idé. Dessa killar och tjejer kommer inte att kunna få hjälp av vare sig Fina Banken, Carnegie eller som miljöpartiet föreslår statliga riskkapitalfonder. I en internationell jämförelse finns tydliga samband mellan kapitalbildningen och nyföretagandet.

Ganska enkelt egentligen, men tydligen alltför svårt för att kunna prägla den kontemporära diskursen.