Vill du något? OK, gör jobbet då...
Jag brukar säga att det absolut viktigaste i företagande är säljet. Det är A, O och Ö. Leveransen ska du genomföra med full kvalitet, men bara av en anledning: att du ska få sälja igen.
På samma sätt förhåller det sig med meningen med livet. Enligt min (kanske inte allmänt accepterade) mening, så är det viktiga inte nödvändigtvis genomförandet av livsprojekt. Dagdrömmen om livsprojektet är det som gör oss lyckliga. Förverkligandet av drömmarna är viktiga, men av främst en anledning: att göra nästa dagdröm trovärdig inför sig själv.
Faktum är att samma förhållande kan spåras i politiken. Idéer och principer står mot praktisk pragmatism. Vi har en regering som ska ha beröm för att man genomför rejäla och oerhört viktiga skattesänkningar. Det borde ha sitt ursprung i principer och idén om att varje människa äger sin kropp, sina förmågor och resultatet av där ur sprunget arbete.
Men det talas det väldigt tyst om.
Skattesänkningarnas berättigande iklädes oftast rent praktiska/samhällsekonomiska motiv. Väl så, de är relevanta, men den etablerade politiken har en viktig uppgift i att upplysa och driva viktiga idétraditioner framåt och utåt.
Nu går det ganska bra i opinionen. Regeringen gör jobbet bra enligt många (t ex hälften av Socialdemokraternas sympatisörer), men kopplingen mellan ideologi och politik är alltför svag för att vara långsiktigt hållbar.
(En bidragande orsak till regeringens siffror är naturligtvis också att motståndet är uselt.)
När sådana som Mats Odell öppnar för politisk styrning av AP-fonderna, när arbetsmarknadsministern tycker att LAS är bra och när vi har en kulturpolitik som i huvudsak går ut på att mata det vänstertroll som utgör kulturetablisemanget, skapas inget utrymme för de nödvändiga reformer som måste till för att vårt land och vår ekonomi ska kunna utvecklas.
Men man får gräva där man står. Alla vi som vill någonting och som vill påverka har en skyldighet att 1. läsa in oss på såväl själva idéerna som den historiska och filosofiska bakgrunden till dem. 2. anstränga oss för att föra ut dessa idéer och diskutera dem med andra och 3. stödja de företrädare som vi bäst tror kan representera idéerna.
För punkt 1. rekommenderas Anders Edvarssons "En annorlunda historia", Ayn Rand's "Och världen skälvde" och F A Hayek's "Vägen till träldom".
För punkt 2. finns ett antal bra fora. Att vara med på träffar med Stureplanscentern, Liberati eller Frihetsfronten är en bra början. Att gå med i ett parti fullt ut kan ge en ännu större utmaning. Att blogga, skriva debattartiklar och kommentera och diskutera på olika forum är också relevant. Och förr eller senare bör man börja debattera sina frågor med meningsmotståndare.
Punkt 3. kräver mod, disciplin och intellektuell hederlighet. Mobbarklanen på internet hudflänger dem som försöker men som kanske inte når ända fram. Oerhört orättvist och inte minst korkat, eftersom beteende motverkar det man säger sig kämpa för.
Implicit gynnas ju de kandidater som aldrig tog ställning från början och som kanske tycker helt tvärtom mot dig själv. Detta är helt kontraproduktivt och föder bara den renodlat destruktiva delen av engagemanget. Och den leder ingen vart.
Så, govänner, kämpa på! Det är större saker som står på spel än bara nästa val. Slaget står om framtiden.
---------------------
Några har valt att lämna vårt parti. Jag har respekt för beslutet och jag har respekt för att man kan tappa sugen (och tron på möjligheterna att föra politiken i en bättre riktning).
Jag tycker samtidigt att det är tråkigt och fegt.
Jag kan bli förbannad över vissa människors demokratisyn, enligt man verkar tro att det räcker att sitta på sin kammare och tycka att man har så rätt så rätt och spy galla över alla som inte verkar fatta.
Det är inget annat än politisk onani. Det känns säkert skönt just då, men det leder inte till någonting.
Om man verkligen brinner för till exempel integritetsfrågorna ska du för helvete stå i talarstolen och försvara dem! Du ska ta besvärliga debatter och du ska försöka förstå dem som tycker annorlunda, pröva din egen hållning och - om den håller - hitta pedagogiska sätt att förklara för omgivningen varför du har rätt.
Om du förlorar debatten kan du inte gå hem och tänka att din motståndare bara är dum i huvudet och aldrig kommer att förstå. Man får helt enkelt leta på de argument som biter nästa gång!
Tror man på demokratin, så förstår man också att den omfattar ett i många stycken tröstlöst harvande, men det är det enda sättet. Det enda sättet...
--------------------
Läs även Lake.
På samma sätt förhåller det sig med meningen med livet. Enligt min (kanske inte allmänt accepterade) mening, så är det viktiga inte nödvändigtvis genomförandet av livsprojekt. Dagdrömmen om livsprojektet är det som gör oss lyckliga. Förverkligandet av drömmarna är viktiga, men av främst en anledning: att göra nästa dagdröm trovärdig inför sig själv.
Faktum är att samma förhållande kan spåras i politiken. Idéer och principer står mot praktisk pragmatism. Vi har en regering som ska ha beröm för att man genomför rejäla och oerhört viktiga skattesänkningar. Det borde ha sitt ursprung i principer och idén om att varje människa äger sin kropp, sina förmågor och resultatet av där ur sprunget arbete.
Men det talas det väldigt tyst om.
Skattesänkningarnas berättigande iklädes oftast rent praktiska/samhällsekonomiska motiv. Väl så, de är relevanta, men den etablerade politiken har en viktig uppgift i att upplysa och driva viktiga idétraditioner framåt och utåt.
Nu går det ganska bra i opinionen. Regeringen gör jobbet bra enligt många (t ex hälften av Socialdemokraternas sympatisörer), men kopplingen mellan ideologi och politik är alltför svag för att vara långsiktigt hållbar.
(En bidragande orsak till regeringens siffror är naturligtvis också att motståndet är uselt.)
När sådana som Mats Odell öppnar för politisk styrning av AP-fonderna, när arbetsmarknadsministern tycker att LAS är bra och när vi har en kulturpolitik som i huvudsak går ut på att mata det vänstertroll som utgör kulturetablisemanget, skapas inget utrymme för de nödvändiga reformer som måste till för att vårt land och vår ekonomi ska kunna utvecklas.
Men man får gräva där man står. Alla vi som vill någonting och som vill påverka har en skyldighet att 1. läsa in oss på såväl själva idéerna som den historiska och filosofiska bakgrunden till dem. 2. anstränga oss för att föra ut dessa idéer och diskutera dem med andra och 3. stödja de företrädare som vi bäst tror kan representera idéerna.
För punkt 1. rekommenderas Anders Edvarssons "En annorlunda historia", Ayn Rand's "Och världen skälvde" och F A Hayek's "Vägen till träldom".
För punkt 2. finns ett antal bra fora. Att vara med på träffar med Stureplanscentern, Liberati eller Frihetsfronten är en bra början. Att gå med i ett parti fullt ut kan ge en ännu större utmaning. Att blogga, skriva debattartiklar och kommentera och diskutera på olika forum är också relevant. Och förr eller senare bör man börja debattera sina frågor med meningsmotståndare.
Punkt 3. kräver mod, disciplin och intellektuell hederlighet. Mobbarklanen på internet hudflänger dem som försöker men som kanske inte når ända fram. Oerhört orättvist och inte minst korkat, eftersom beteende motverkar det man säger sig kämpa för.
Implicit gynnas ju de kandidater som aldrig tog ställning från början och som kanske tycker helt tvärtom mot dig själv. Detta är helt kontraproduktivt och föder bara den renodlat destruktiva delen av engagemanget. Och den leder ingen vart.
Så, govänner, kämpa på! Det är större saker som står på spel än bara nästa val. Slaget står om framtiden.
---------------------
Några har valt att lämna vårt parti. Jag har respekt för beslutet och jag har respekt för att man kan tappa sugen (och tron på möjligheterna att föra politiken i en bättre riktning).
Jag tycker samtidigt att det är tråkigt och fegt.
Jag kan bli förbannad över vissa människors demokratisyn, enligt man verkar tro att det räcker att sitta på sin kammare och tycka att man har så rätt så rätt och spy galla över alla som inte verkar fatta.
Det är inget annat än politisk onani. Det känns säkert skönt just då, men det leder inte till någonting.
Om man verkligen brinner för till exempel integritetsfrågorna ska du för helvete stå i talarstolen och försvara dem! Du ska ta besvärliga debatter och du ska försöka förstå dem som tycker annorlunda, pröva din egen hållning och - om den håller - hitta pedagogiska sätt att förklara för omgivningen varför du har rätt.
Om du förlorar debatten kan du inte gå hem och tänka att din motståndare bara är dum i huvudet och aldrig kommer att förstå. Man får helt enkelt leta på de argument som biter nästa gång!
Tror man på demokratin, så förstår man också att den omfattar ett i många stycken tröstlöst harvande, men det är det enda sättet. Det enda sättet...
--------------------
Läs även Lake.
Etiketter: Centerpartiet
posted by Johan, PL&C at 11:32 fm
2 Comments:
Du sätter Edvardsson tillsammans med Rand och Hayek, alltså? Det var värst, är den SÅ bra, hans bok?
Ha det bra Johan, vi hörs.
Tjena Martin!
Jag tycker att Edvardssonboken är oerhört viktig för att förstå vår politiska historia. De flesta av oss har nämligen en felaktig bild av den.
Innan socialismen tog över alldeles fanns en nationalromantisk historiebeskrivning med gamla kungar och krigshjältar och sedan fanns BARA arbetarrörelsehistoria.
Vi fick lära oss i skolan att Socialdemokraterna skapade välfärden. Det är helt enkelt inte sant. De var knappt delaktiga och ibland till och med emot alla de reformer som ledde oss genom 100 år av tillväxt från 1860-talet till 1960-talet...
Skicka en kommentar
<< Home