NATO, FRA och att vända en tanker

Ett mycket lyckat stämmobeslut som jag glömde att ta upp i min förra post var naturligtvis öppningen för att utreda ett NATO-medlemskap. Förvånansvärt många ombud var faktiskt helt och hållet för. Det får mig att tro att nästa stämma, den om två år som ska äga rum i Åre, kommer att ge partiledningen i uppdrag att söka få Sverige att bli fullvärdiga medlemmar.

Jag har haft tillfälle att prata med många Centerpartister från alla delar av landet och jag blir faktiskt överraskad över hur stabilt (klassiskt) liberala väldigt många är. Det är därför något förvånansvärt att utfallet blev som det blev för öppenhets- och integritetsdelen. Om det hade fått debatteras lika grundligt som jobb- och företagande är det inte helt omöjligt att stämman hade landat annorlunda. Betänk att ändå en tredjedel av ombuden alltså röstade för att förpassa FRA-lagen till papperskorgen. Det väcker hopp.

Lite ledsamt kan jag också konstatera att goda vännen Björn Pedersen (Bloggen Bent) härvidlag fått nog och går ur Centerpartiet.

För min egen del känner jag till och från viss frustration över reformtaktens olidliga långsamhet. Vi har problemen nu och ju förr vi löser dem, desto bättre.

Det finns dock en politisk verklighet att relatera till.

Demokrati handlar om att ta hänsyn till många viljor, även om vi tycker att dessa är fel. Man måste komma överens. Att sent en fredagkväll stå i en talarstol för en halvsovande stämmolokal och försöka förklara för folk varför de har fel känns emellanåt tröstlöst. Men det är så det funkar och det är så det måste funka.