Brottet överskuggar Palmes meriter

Olof Palme. En stor retoriker, en urusel politiker. Han tog över en blomstrande socialdemokrati och ett Sverige i toppform. Under några få års tid lyckades han fucka upp det mesta. Om det var ideologisk övertygelse, maktsvindel eller något annat som drev honom kan man väl inte veta, men det som Socialdemokraterna skapat innan Palme dög inte. Han ville kanske skriva in sig i historieböckerna som en av de "stora" revolutionärer som präglade tiden och satte därför igång en monumental vänstervridning av det svenska samhället, inte helt olikt det som Hugo Chavez gjort och gör i Venezuela idag.

Lika bra på att formulera retoriskt skarpa budskap, lika dålig var han antagligen på att lyssna av den svenska folksjälen. Svenskarna hade under ett halv sekel uppskattat en klok och ansvarstagande socialdemokrati, men som lät entreprenörskapets kraft leva sitt eget liv. Det svenska näringslivets utveckling hade byggt upp ekonomiska muskler och gjort Sverige till ett av världens rikaste länder. Under Palme förändrades Det Socialdemokratiska arbetarepartiet från att vara en politisk kraft som verkade för vad man upplevde som Sveriges bästa, till att bli en klasskampsromantisk floskelfabrik, i vilket välståndet inte längre var huvudmålet.

Om det ursprungliga löntagarfondsförslaget hade implementerats hade större delen av det svenska näringslivet idag kontrollerats av LO. En klen tröst i sammanhanget är väl att det svenska näringslivet inte hade varit så stort. Det är knappast troligt att någon hade varit villig att investera i företag som lagligen skulle konfiskeras en liten bit varje år.

Jag förstår att detta kanske upprör många, på grund av den onda bråda död som drabbade Olof Palme och som skakade hela vårt land, men oavsett vilket måste man ju betrakta Olof Palme som människa på ett sätt, och kunna förbanna det grymma brott han utsattes för, och samtidigt bedöma hans politiska gärning utan sentimentalitet.

Från ett läge med egen majoritet för (S) 1968, var Palme i sitt första val som statsminister snubblande nära att förlora 1973. Det borde väl kanske tagits som en liten signal om vad folk tyckte om sjuka marginalskatter, löntagarfonder och statssocialistiska megaprojekt som Stålverk 80. Men inte då. Olof Palme fortsatte med sin karaktäristiska debattstil som antagligen fick de redan frälsta att jubla, men som kunde upplevas som djupt osympatisk av andra.

1976 förlorade Olof Palme regeringsmakten till Torbjörn Fälldin och en oorganiserad borgerlighet. Och torskade även valet 1979, trots att det sittande alternativet hade stora problem. Människor föredrog ett förvirrat ledarskap utan nämnvärd samarbetsförmåga, framför Palmes taktfasta marscherande vänsterut. Det säger något...