Ur mina kommande memoarer

Man har ett lite småspännande jobb. I förrgår hände någonting som definivt kommer att hamna i eventuella memoarer av undertecknad. Som sig bör är beskrivningen av situationen något tillspetsad och vilka som var med den här kvällen avslöjas bara i de eventuella memoarerna (eller efter att ha mutat mig med en större mängd grogg). Så håll till godo! En teaser för "100 år i frihetens tjänst" som beräknas släppas den 6 maj, 2069:

"Detta är en episod som utspelade sig i bryssel sent i november -06 och som skulle visa sig få en inte helt insignifikant betydelse för Europas framtid. Mitt under middagen på ett MYCKET informellt möte om en angelägehet av största vikt i en synnerligen avgörande fråga för europas fortsatta utveckling blir ****** plötsligt likblek.

Våra överläggningar krävde diskretion. Vid några få tillfällen i livet har man faktiskt chansen att påverka på djupet och även om jag inte är säker på att alla då närvarande håller med mig, anser jag fortfarande att vårt sammanträde den kvällen utmynnade i grundläggande förbättringar för Sverige och Europa. Och för världen.

Vi var tvungna att träffas anonymt och diskret. Långt från allmänhetens ljus. Långt ifrån parlamentets korridorer. Genom ombud hade vi stämt möte i vinkällaren tillhörande en liten italiensk bistro på Rue S:t Gery. En vinkällare som skulle visa sig bli skådeplatsen för stor dramatik, vars upplösning enligt mig hade avgörande betydelse för Europas nya syn på marknadsekonomi som ledande princip för beslutsfattandet.

Syltan ifråga var på alla sätt ett anspråkslöst ställe. Risken att våra folkvalda representanter skulle bli igenkända av parlamentsfolk eller journalister var väldigt liten. De lägre tjänstemännen var hemma hos sina familjer och lagade mat och nattade barn.

Vårt ställe besöktes av bohemer, omedelbara grannar och en och annan musiker som, inför framträdandet på jazzklubben intill, värmde upp med lite pasta pomodoro, ett par glas vin och en sissådär fyra-femhundra cigarrcigaretter.

Politiker och högre tjänstemän representerade ibland, men då på betydligt flottare ställen. Folket från Financial Times och The Economist skulle rent teoretiskt kunnat irra sig in på restaurangen och kanske till och med ner i vår vinkällare, men de skulle antagligen inte känna igen oss i sammanhanget. Svenska journalister visade vid den här tiden föga eller inget intresse för Europapolitiken, varför vi knappast behövde vara oroliga för dem.

Knappt hörbart, men desto mer märkbart ursäktar sig ****** och för en servett mot munnen. En helt eller delvis otuggad bit argentisk entrecôte har satt sig på tvären i svalget och kommer varken upp eller ner. Samtalet avstannar och paniken tilltar.

Jag tar mod till mig och erbjuder mig att utföra Heimlichs manöver. Efter ha ansett mig få ett jakande svar (man omfamnar inte objuden en potentat som ****** på det här sättet) fattar jag ett stadigt grepp och trycker till. Inget resultat. Efter ett par serier om tre ger jag upp. Vi börjar fundera hur vi kan få hjälp snabbt. Hovmästaren tillkallas och har först svårt att förstå vad i all fridens dar som står på.

Plötsligt ger den envisa köttibiten med sig och vi kan blåsa faran över. ****** sätter sig åter tillbords och samtalet fortsätter. Efter all uppståndelse känns det som vi alla liksom har utvecklats lite som människor. Vi gick igenom en kris och kom ut på andra sidan. Med oss hade vi de bästa av våra gamla tankar, samt tillfört ett antal nya som jag personligen tror aldrig skulle ha kommit fram om det inte hade varit för en synnerligen envis och potentiellt dödlig liten köttbit från Argentina.”

En så gott som sann historia ur det verkliga livet! :-)