En korrupt maktapparat med egen agenda
Centerpartiet och Maud Olofssons statement gentemot facklig övermakt har skapat stor debatt. Det är så märkligt. Inte att sossarna och tokvänstern är emot, men var är de övriga som anser sig någorlunda liberala? Var är den övriga regeringen? Var är moderaterna? Var är folkpartisterna?
Är det någon sorts naturlag att facket är den organisation som har absolut störst inflytande över den svenska arbetsmarknaden?
Är det rimligt att ett sådant särintresse ska ha annorlunda regler än någon annan institution i det svenska samhället när det gäller möjlighet att tillgripa hot och trakasserier för att tvinga människor till underkastelse?
Är det förenligt med moderna rättsprinciper att fullständigt oskyldig - både i lagens och fackets ögon - kunna dras in i en konflikt, bara för att en granne, en konkurrent eller egentligen vem som helst har en konflikt med facket?
I Sverige har fackförbunden i allmänhet och LO i synnerhet en oförtjänt stark ställning och det kan tyckas en smula märkligt. Kanske har de så länge fått diktera agendan, så folk inte längre tänker på det, men...
Faktum är att facket ju bara kan höja lönerna till den nivå som motsvarar marknadsvärde. Vill man ha en löneökning måste produktiviteten höjas i motsvarande grad. Det är ofrånkomligt.
Däremot finns det en mängd exempel på där facket inte alls håller upp villkoren till anständiga nivåer och det är också de sektorer som står utanför normala marknadsförhållnaden. Och man behöver inte leta länge för att hitta exempel.
Är det någon som tycker att man verkar tjäna bra i den svenska sjukvården?
Vad det beror på kan man fundera på, men det är inte helt långsökt att tänka sig att det ibland för de fackliga företrädarna råder en intressekonflikt mellan å ena sidan medlemmarnas intressen och å andra sidan partikompisarna och deras vedermödor att få budgeten att gå ihop.
Uppdrag granskning gjorde ett på detta ämne jäkligt avslöjande reportage.
Facket har blivit medveten om sin egen existens och har i samband med det slutat tjäna sina skapare.
Är det någon sorts naturlag att facket är den organisation som har absolut störst inflytande över den svenska arbetsmarknaden?
Är det rimligt att ett sådant särintresse ska ha annorlunda regler än någon annan institution i det svenska samhället när det gäller möjlighet att tillgripa hot och trakasserier för att tvinga människor till underkastelse?
Är det förenligt med moderna rättsprinciper att fullständigt oskyldig - både i lagens och fackets ögon - kunna dras in i en konflikt, bara för att en granne, en konkurrent eller egentligen vem som helst har en konflikt med facket?
I Sverige har fackförbunden i allmänhet och LO i synnerhet en oförtjänt stark ställning och det kan tyckas en smula märkligt. Kanske har de så länge fått diktera agendan, så folk inte längre tänker på det, men...
Faktum är att facket ju bara kan höja lönerna till den nivå som motsvarar marknadsvärde. Vill man ha en löneökning måste produktiviteten höjas i motsvarande grad. Det är ofrånkomligt.
Däremot finns det en mängd exempel på där facket inte alls håller upp villkoren till anständiga nivåer och det är också de sektorer som står utanför normala marknadsförhållnaden. Och man behöver inte leta länge för att hitta exempel.
Är det någon som tycker att man verkar tjäna bra i den svenska sjukvården?
Vad det beror på kan man fundera på, men det är inte helt långsökt att tänka sig att det ibland för de fackliga företrädarna råder en intressekonflikt mellan å ena sidan medlemmarnas intressen och å andra sidan partikompisarna och deras vedermödor att få budgeten att gå ihop.
Uppdrag granskning gjorde ett på detta ämne jäkligt avslöjande reportage.
Facket har blivit medveten om sin egen existens och har i samband med det slutat tjäna sina skapare.
Etiketter: Centerpartiet, facket
posted by Johan, PL&C at 9:54 em
1 Comments:
Onekligen hög tid att fackföreningsrörelsen likställs med andra typer av intresseorganistioner och att även verkligheten bakom den högstämda retoriken om att stå på de svagas sida utsätts för kritisk granskning...
Fackföreningsrörelsen är ju i högsta grad en del av etablissemanget med en direktlinje till Rosenband så länge sossarna styr. Låt Vanja och andra fackpampar skrika sig hesa och behnadla facken som vilken annan intresseorganisation som helst utan vare sig konflikträtt eller ansvar för a-kassan vilken givetvis bör ingå som en del i det statliga försörjningsskyddet.
Dessa frågor ser jag fram emot att debattera på höstens centerstämma!
Skicka en kommentar
<< Home