Mycket bra FRA-artikel i FOKUS

FRA-lagens införande vilar på en lögn, samt det tvivelaktiga strävandet efter blocköverskridande stabilitet. Så kan man sammanfatta den oerhört intressanta artikel i senaste FOKUS som handlar om hur det gick till när FRA-lagen baxades igenom.

Till de som ännu inte gjort det: Läs artikeln. Den ger många ögonöppnande insikter och förhoppningsvis några värdefulla ord på vägen för de som bäst behöver det.

Två svaga ministrar i två olika regeringar var vad som krävdes för att vi skulle hamna här.

Leni Björklund lät sig lätt övertalas av sina spionromansöverlästa tjänstemän, men spelade bort bollen efter brytning av Thomas Bodström som för en gångs skull verkar gjort något bra.

Beatrice Ask förstod lagens orimliga implikationer, men sätter lojalitet före integritet och lär dessutom blivit nedtryckt i skorna av sin statsminister vid blotta antydandet av kritik. Hon lät sig köras över och herrar Odenberg och Wessberg fick ta inkastet, sannolikt även dessa utbildade i det bakomliggande maktspelet genom Tom Clancy och Jan Guillou, som satte FRA-bollen i spel på offensiv planhalva.

En fråga man ställer sig är naturligtvis hur detta kom upp på banan från början. Enligt artikeln så dängde Odenberg/Wessberg ett oemotsåndligt trumfkort på bordet - en blocköverskridande överenskommelse.

Man gjorde till det inre kabinettet - partiledarna + Schenström (vid tiden) gällande att socialdemokraterna var med på tåget och tänkte rösta ja till FRA-lagen. Om detta var en ren lögn eller om sossarna kom att bryta en överenskommelse är väl oklart, men det var knappast konstigt att tro att socialdemokraterna skulle stödja förslaget med tanke på att det från början kom från den socialdemokratiska regeringen och att sossarna i försvarsutskottet företrädesvis ägnade sig åt att göra vågen varje gång lagen kom på tal.

(Förvisso i sig naturligvis inget bra skäl att driva igenom en dålig lag.)

Detta kanske också i någon mån är ett exempel på att man hyser en övertro till de blocköverskridande överenskommelsernas förträfflighet.

Det är naturligt att det har blivit så i viktiga frågor. När det gäller försvars- och säkerhetspolitik har ju socialdemokraternas stödpartier rent galna hållningar och ingen har väl tyckt att det varit värt det politiska priset att tvinga socialdemokraterna att komma överens med dylika tokstollar.
Nu är saken dock en helt annan.

_______________________

Man kan fråga sig hur länge regeringen tänker ägna sig åt detta självplågeri. Allt färre av regeringens försvarare känner sig manade till att kavla upp ärmarna och lägga tid och kraft på argumentera och debattera.

Allt färre av alla fria allmänborgerliga/liberala debattörer ger regeringen sitt stöd.

Visst. Det kanske är en riktig analys att dessa ändå inte kommer att rösta på miljöpartiet, men en strategi som går ut på att vara mindre dålig än sina motståndare påverkar politiken på andra oönskade sätt.

Vikande engagemang minskar kvaliteten i debatten och gör att färre kompetenta människor blir tillgängliga för viktiga och svåra uppdrag. Folk engagerar sig på annat håll. Det svallande intresset för det amerikanska presidentvalet är kanske ett exempel på det.

Men detta går i allra högsta grad att rädda. Ta itu med FRA-lagen. Gör om från grunden. Sätt den i en parlamentarisk utredning. Erkänn misstaget. Byt ut ministrar som är för svaga.

Man bör också fundera på om det som sossarna körde med i olika omgångar - att hämta justitieministern utanför politiken - inte vore en bra idé? Vad gör egentligen Inga Britt Ahlenius nuförtiden? Mer tuggmotstånd tvivelsutan, men man skulle må bättre i magen.

______________________

Läs också Erik Hultin.