Imponerande energiöverenskommelse utan genomslag i opinionen

Jag har aldrig tvivlat en sekund på det riktiga i att försöka lösa upp den energipolitiska sklerosen som svävat över varje borgerligt regeringsalternativ i över trettio år.

Det skulle krävas en hel del ledarskap, förhandlingsskicklighet och kanske framför allt mod av en centerledare att ta tag i detta.

Media gjorde vad de kunde för att hitta kritiska centerpartister och visst fann man några. Dock ska sägas att medialogiken inte alltid avspeglar övrig logik. Framförallt inte med avseende på proportionalitet. När man dessutom ställer frågan som om (c) nu skulle vilja "satsa på" kärnkraft, kan man förstå att folk är negativa. Faktum var att detta ändå var ganska långt ifrån sanningen när man betraktar energiöverenskommelsens total. Med de aldrig tidigare skådade framstötarna för utveckling och utbyggnad av förnyelsebart möttes energiuppgörelsen med jubel och stående ovationer på centerpartiets kommundagar i Visby.

Genom att öppna för kärnkraft - inte förespråka, rekommendera, föredra eller "satsa på" - utan "öppna för", att kunna tänka sig att tillåta den, OM den hårda miljöprövningen klaras och OM marknaden själv anser det ekonomiskt och bär den fulla marknadsrisken, så undanröjs en stor osäkerhetsfaktor för näringslivet och därmed för tillväxten och jobben.

På lång sikt är energiuppgörelsen gynnsam på alla sätt, för landet, för miljön, för alliansen och för centerpartiet. Särskilt skönt är det faktiskt också konstatera att energiuppgörelsen inte haft några som helst negativa verkningar på centerpartiets väljarstöd ens på kort sikt.

SvD/Sifo's väljarbarometer för februari visar oförändrat stöd för oss. (läs även Per Ankersjö om detta) Att alliansen som helthet backar är tråkigt och faktiskt lite förvånande, men opinionen verkar ha en tendens att liksom vandra i foxtrot. Man får väl helt enkelt försöka värdera detta över längre tid.

Intressant är också att betrakta oppositionens konvulsioner kring detta. Stefan Löfvéns hållning är redovisad sedan länge och presenterades ytterligare en gång i ekots lörsdagsintervju: "Kom överens! Och gör det över blockgränsen".

Mellan raderna står detta att läsa: IF Metall föredrar regeringens energipolitik framför vänsterpartiernas. Om inte blockgränsen kan överbryggas hamnar metallfacket i en oerhört knepig sits: Man förväntas betala och kampanja för en politik som motverkar det som är bättre för metalls medlemmar. (LO pytsar in hundratals miljoner i Socialdemokraternas valrörelser.)

Som sittande metallordförande och representant i Socialdemokraternas verkställande utskott kan man naturligtvis inte kritisera Partiets politik offentligt och oförblommerat, men det kan den förra metallordföranden. Göran Johnsson debatterar igår om sina synpunkter på det nuvarande ledarskapet.

Opinionsundersökningarna ger dessutom Göran Johnsson och alla andra kritiker rätt. Medan stödet för Socialdemokraterna fortfarande står starkt (det gillar jag naturligvis inte, men så är det) så sjunker förtroendet för Mona Sahlin som statsministerkandidat som en sten.

Det går inte att förklara bort och det går heller inte att bortse ifrån.