I Mona Sahlins värld äger staten dig och dina pengar

Nu är jag ju naturligtvis i allra högsta grad jävig. Jag lyssnade igår på Mona Sahlin i Ekots lördagsintervju utan särskilt stor välvilja.

Min bild av Sahlin är att hon är en skicklig kommunikatör och säkerligen mycket kunnig i t ex jämställdhets- och HBT-frågor, men att hon faller platt när det gäller saker som ekonomi, handel och näringslivets förutsättningar.

Detta beror inte på att hon är Socialdemokrat, utan på att hon inte gjort det trovärdigt att hon skulle kunna hantera dessa frågor särskilt bra i ett skarpt läge.

Dels i debatten nu givetvis. (minns t ex den klassiska studioettsejouren, i vilken hon inte bara får dyngstryk av Maud Olofsson, utan även tar tillfället i akt att tjonga in i varje tänkbar lyktstolpe på vägen).

Dels också genom att betrakta hennes eget regeringsarbetet med just näringsfrågor, när hon tillsammans med Björn Rosengren var ansvarig minister. Från den tiden finns en rad exempel på ett skamlöst slarv med skattebetalarnas pengar. Huvudlösa "investeringar" i tafatta försök att blidka lokal opinion, snarare än att genomföra åtgärder för långsiktiga effekter.

Ekots lördagsintervju igår bekräftar den bilden och det kanske vid ett första påseende skulle kunna verka bra för någon som jag, som är medlem i ett parti på andra sidan. (Centerpartiet - Kryssa Abir!) Men det är det inte.

En bra opposition ställer högre krav på regeringen och gör politiken bättre. Jag skulle önska att någon som Jan Nygren var s-ledare. Då jäklar skulle det vara fart på debatten om hur en grogrund för en långsiktigt hållbar industri i ständig förnyelse skulle anläggas.

Det finns (minst) en avgörande skillnad mellan blocken, men den är ganska ointressant så länge inte regeringen inte behöver försvara sin hållning. Jag talar om synen på människornas pengar, som framförallt tar sig uttryck i hur man talar om skatterna. Jag hoppas och tänker försöka bidra till att det talas mer om det.

I gårdagens lördagsintervju säger Mona Sahlin att regeringen har "slösat bort 80 miljarder i skattesänkningar".

Det gör mig upprörd och ledsen.

Hela resonemanget utgår från att pengarna per default är statens. Att staten äger dem och fritt kan dela ut dem eller suga in dem. Att den som tjänar dem egentligen bara gör det genom statens försorg, har dem till låns av staten och får behålla den del av dem som staten finner lämpligt.

Så ÄR det inte. Och den som inte håller med kan ju bara fundera ett ögonblick på var pengarna kommer ifrån om ingen ser till att tjäna dem.

Vi äger själva värdet av det vi skapar. Staten har en mycket viktig roll i att upprätthålla effektiva och rättsäkra institutioner, så att t ex avtalsbrott beivras, och för det behövs naturligtvis att vi betalar skatt.

Men huvudregel måste vara att människan själv äger värdet av det hon skapar.

Inte bara vill Mona Sahlin höja inkomstskatten för alla, utan talar också (i samma interjvu) om att återinföra förmögenhetsskatt. En skatt som nästan inte genererar några som helst intäkter till statskassan och som driver kapital och därmed investeringar ut ur landet.

Privat förmögenhetsbildning är en förutsättning för ett näringsliv som förnyas.

Främst av det enkla skälet att människor är mer noggranna med sina egna pengar än med statens och därför väljer investeringar med större omsorg, följer upp dem bättre och drar i varenda tänkbar tråd för att rädda en investering som håller på att barka hän.

Men istället för att låta människor använda sin kreativitet och skaparkraft vill socialisterna centralisera den och försöka portionera ut den där den även gör för dem politisk nytta. Problemet är att den då förlorat all sin energi.

Den bästa näringspolitiken är att blanda sig i så lite som möjligt. Det är ingen slagkraftig politik att bära plakat kring, men faktum är att skattesänkningar är den bästa krisåtgärden. Faktiskt den enda som har varaktigt resultat.

Låt människor som lyckas bra med sina företagsprojekt behålla det mesta av värdet de genom sitt projekt har skapat. Det är inte bara moraliskt riktigt. Det är också ganska troligt att pengarna har bättre möjligheter att växa i den människans händer.

Något som är till gagn för oss alla. (Tillväxt, ni vet...)