Vänstern och bilden av Olof Palme
Man kan tycka att det svenska folkets glorifierande av Olof Palme är en smula märklig. Visst är det begripligt att det fruktansvärda mordet lade en våt filt över den skarpaste kritiken mot honom. Man vill inte tala illa om någon som mötte ett så grymt och orättvist öde.
Inrikespolitiskt var Olof Palme en katastrof. Han tog en relativt väl fungerande socialdemokrati och vaskade fram de allra sämsta - och mest socialistiska - delarna.
Tondöv inför den sunda centraliserings- och statskritik som ekade starkt bland de röda stugorna körde han ett socialdemokratiskt parti som i 1968 års riksdagsval under Tage Erlander erhöll över hälften av väljarnas röster, i botten och till förlorad regeringsmakt 1976.
I samband med oljekrisen 1973 drog Palme igång ett gigantiskt Keynesianskt experiment som kortfattat gick ut på att stimulera efterfrågan massivt genom kraftigt ökad statlig konsumtion. Den offentliga sektorn kom att växa med ungeför 200% bara över några år.
Detta ledde till ett ökat skattetryck. Från ungefär 39% när Palme tog över 1969 till över 50% då han förlorade valet 1976. (siffror från skattefakta.se)
Det ökade skattetrycket hämmade menligt framväxten av nya företag och bromsade strukturomvandlingen, samtidigt som de skenande kostnaderna i den offentliga ekonomin ledde fram till den kostnadskris som exploderade under slutet av 80-talet och som vi såg effekterna av under större delen av 90-talet.
Tyvärr ska sägas att de borgerliga regeringarna 1976 - 1982 inte lyckades enas kring någon vidare lyckad politik för att ställa detta till rätta, även om enskilda statsråd gjorde vad de kunde. (T ex Industriminister Nils G Åsling, som personligen tydligen var mycket kritisk till riktade sektorstöd för miljarder som i privata händer istället kunde ha utvecklat ett livskraftigt och förnyat näringsliv.)
Då har vi inte ens nämnt utrikespolitiken, i vilken Palme framställs som någon slags hjälte. Att detta är långt ifrån sanningen framgår vid läsning av någon av de stora världsledarnas memoarer. Det skulle förvåna mig om Olof Palme överhuvudtaget nämns i någon av dem.
Palmes utrikesengagemang hade bara inrikespolitiska motiv. En skrävlare och skränare som visste att expolatera svenskens bild av sig själva som tillhöra det moralens utvalda folk. Det i retorikundervisningen kända exemplet "där våldet triumferar" saknade naturligvis all realpolitisk betydelse, förutom möjligen att relationerna mellan Sverige och USA om möjligt blev sämre. Något som knappast kunde anses önskvärt om det sanna motivet var att försöka skapa fred.
(Talet är för övrigt en teknisk kopia av ett Churchilltal. En ledare som inte bara snackade, utan som också i högsta grad handlade och därmed kom att spela en historiskt enormt betydelsefull roll.)
Johan Ingerö skriver idag om västerns nostalgi kring då "Sverige var en röst i världen" och skärskådar vilken betydelse den rösten egentligen har haft. Faktum är att Sverige idag - som ordförandeland i EU - har större möjligheter än kanske någonsin tidigare att påverka den internationella politiken. Något som helt verkar gå pratkvarnarna i vänstern förbi.
Inrikespolitiskt var Olof Palme en katastrof. Han tog en relativt väl fungerande socialdemokrati och vaskade fram de allra sämsta - och mest socialistiska - delarna.
Tondöv inför den sunda centraliserings- och statskritik som ekade starkt bland de röda stugorna körde han ett socialdemokratiskt parti som i 1968 års riksdagsval under Tage Erlander erhöll över hälften av väljarnas röster, i botten och till förlorad regeringsmakt 1976.
I samband med oljekrisen 1973 drog Palme igång ett gigantiskt Keynesianskt experiment som kortfattat gick ut på att stimulera efterfrågan massivt genom kraftigt ökad statlig konsumtion. Den offentliga sektorn kom att växa med ungeför 200% bara över några år.
Detta ledde till ett ökat skattetryck. Från ungefär 39% när Palme tog över 1969 till över 50% då han förlorade valet 1976. (siffror från skattefakta.se)
Det ökade skattetrycket hämmade menligt framväxten av nya företag och bromsade strukturomvandlingen, samtidigt som de skenande kostnaderna i den offentliga ekonomin ledde fram till den kostnadskris som exploderade under slutet av 80-talet och som vi såg effekterna av under större delen av 90-talet.
Tyvärr ska sägas att de borgerliga regeringarna 1976 - 1982 inte lyckades enas kring någon vidare lyckad politik för att ställa detta till rätta, även om enskilda statsråd gjorde vad de kunde. (T ex Industriminister Nils G Åsling, som personligen tydligen var mycket kritisk till riktade sektorstöd för miljarder som i privata händer istället kunde ha utvecklat ett livskraftigt och förnyat näringsliv.)
Då har vi inte ens nämnt utrikespolitiken, i vilken Palme framställs som någon slags hjälte. Att detta är långt ifrån sanningen framgår vid läsning av någon av de stora världsledarnas memoarer. Det skulle förvåna mig om Olof Palme överhuvudtaget nämns i någon av dem.
Palmes utrikesengagemang hade bara inrikespolitiska motiv. En skrävlare och skränare som visste att expolatera svenskens bild av sig själva som tillhöra det moralens utvalda folk. Det i retorikundervisningen kända exemplet "där våldet triumferar" saknade naturligvis all realpolitisk betydelse, förutom möjligen att relationerna mellan Sverige och USA om möjligt blev sämre. Något som knappast kunde anses önskvärt om det sanna motivet var att försöka skapa fred.
(Talet är för övrigt en teknisk kopia av ett Churchilltal. En ledare som inte bara snackade, utan som också i högsta grad handlade och därmed kom att spela en historiskt enormt betydelsefull roll.)
Johan Ingerö skriver idag om västerns nostalgi kring då "Sverige var en röst i världen" och skärskådar vilken betydelse den rösten egentligen har haft. Faktum är att Sverige idag - som ordförandeland i EU - har större möjligheter än kanske någonsin tidigare att påverka den internationella politiken. Något som helt verkar gå pratkvarnarna i vänstern förbi.
Etiketter: socialism, utrikespolitik
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home