Långsiktiga åtgärder mot extremistiskt våld

I fredags byttes en god stämning kring Donners plats mot en mer hotfull dito.

En av almedalsveckans höjdpunkter är att träffa politiska motståndare för mikrodebatter, trevliga samtal och små ögonblick av samförstånd. Men det gäller naturligtvis bara så långt man kan vara överens om det demokratiska ramverket. Extrema grupper suger ut alla möjligheter demokratin erbjuder för att motverka densamma.

Så länge nynazismen mest bestått av finniga mobboffer och knäppa gamla gubbar har den i mina ögon varit helt ofarlig. Så länge texterna i deras tossiga pamfletter mest bestått av särskrivningar, stav- och meningsbyggnadsfel har det inte funnits anledning att ta dem på allvar.

Något verkar dock ha hänt. Till en ljudkuliss av ett avlägset men ständigt närvarande rotorsmatter, drog en grupp kåkfarare - hånleende åt dem som tackade nej till deras numera hjälpligt språkligt korrekta tidning - omkring i Visby och verkade njuta av att känna sig sedda.

(Hjalmar Söderberg förklarar lite varför i Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”)

Jag gör på inget sätt anspråk på att fullt ut förstå deras mer än lovligt pundiga ideologiska "teoribildning", men det som i det närmaste kan beskrivas som "rasanalys" är egentligen en karbonkopia på vänsterns "klassanalys", med en 'sök och ersätt' på klass/ras.

Precis som för vänstern delas människor in i grupper, varav den ena alltid har rätt och den andra alltid fel. Att det hela faller på sin egen orimlighet verkar inte störa någon av dem. I idévärlden är allt perfekt och med tillräckligt bruna/röda glasögon passar det mesta in i deras respektive modeller.

Nynazismen är ett allvarligt hot och ska tas på största allvar. Detsamma gäller deras motsvarigheter på den andra extremen.

Enligt en rapport från SÄPO och Brottsförebyggande rådet som presenterades igår visar det sig att den politiskt motiverade kriminaliteten är nästan lika stor från vänsterhåll. Detta är ingen nyhet för alla som någon gång läser en tidning eller har oturen att hamna ivägen för våldsvänsterns framfart.

Stora delar av det svenska etablisemanget har sina politiska rötter i samma mylla som dessa galningar, vilket möjligen kan förklara att vänstervåldet länge har omskrivits som mindre allvarligt än nynazistiskt dito.

Det är naturligtvis lättare att tolka vänstervåldet som ett uttryck för en i grunden ofarlig ungdomlig frustration, när man själv deltog i manifestationer mot kapitalism och USA i sin ungdom. Att man liksom ser de marxistiska slagorden som något kanske inte rimligt, men ändå i grunden fint.

Lek med tanken att det hade varit tvärtom... Att mer än hälften av den svenska journalistkåren i sin ungdom varit med i någon nynazistisk organisation och deltagit i för den saken motiverade politiska manifestationer. Hur skulle det ha påverkat rapporteringen om Sverigedemokrater och värre?

Det är onekligen dags att ta tag i den här inte särskilt trevliga utvecklingen, men det finns - tråkigt nog som vanligt i politiken - inga quick fix. Vad det handlar om är tre grundläggande saker:

1. Skolan. Med bättre utbildning blir ungarna bättre rustade att se extrema politiska rörelser som de är.

2. Föräldraansvar. Acceptera för fan inte att ungdomarna börjar halka iväg. Kan de inte hantera sin frihet på ett ansvarfullt sätt krävs inskränkningar i den friheten. Om det går så långt som polisanmälningar är det chips, cola och tonvis med videofilmer tillsammans med minst en av föräldrarna (och gärna polarna) som gäller på helgerna.

3. Polisen och rättsväsendet. Polisen har blivit bättre på att hantera vänstervåldet. Göteborgshändelserna gav dyrköpta erfarenheter, men som verkligen utmynnat i helt nya och långt mer effektiva metoder.

Man önskar att samma utveckling kunde ske när det gäller att beivra den brottslighet som ändå slinker igenom. När något blir rättssak är det för en normalt funtat ungdom det värsta som har hänt. Man vet vad man har gjort och man tror att man kommer att få sota för det. Vad händer med en ung människas syn på rättssamhället när utredningen sedan läggs ner utan vidare?