Anständighetens gränser

Detta handlar inte om politik. Det är helt vanliga kriminella hot från personer med någon slags empatistörning. De kanske har haft en taskig barndom, kanske finns någon diagnos i bakgrunden. Vad vet jag? Jag bryr mig inte heller... I den mån hoten kan tas på allvar får man hoppas på att polisen gör sitt jobb.

---

Läs även Paulina Neuding, SvD's chefredaktör, Erik Laakso och HAX,

Utvisa Petzäll till Västra Götaland

OK, man ska inte göra narr av folk som uppenbart har stora problem. William Petzäll, Sverigedemokratisk riksdagsledamot, lider antagligen av såväl missbruksproblem som någon typ av kognitiv och/eller social funktionsnedsättning och jag hoppas att han får bra hjälp med allt detta.

Det relationsvåld som drabbar tusentals svenskar är heller inget att skämta om.

Den humor nämnde sopprots totalhaveri bjuder på är dock alltför massiv att undertrycka. Min gode vän Tokmoderaten visar med brutal skärpa och storslagen komik den ironiska spänningen mellan Petzälls agitation och sin egen brottslighet.

Nu tycker jag ju inte att staten ska bestämma om var människor ska bo, men som Stockholmare skulle jag ju inte ha något emot om Petzäll flyttade hem till Västra Götaland och stannade där för gott...

---

Update: William Petzäll uttalar sig, ber om ursäkt och förklarar att det antagligen var dumt att kombinera psykofarmaka med stora mängder alkohol. En tanke det kan ligga något i...

Oacceptabel nonchalans från polisen

Helgens stora samtalsämne, artikeln i Sydsvenskan om stenkastning mot en invandrarmamma, väcker starka känslor och många tankar, t ex hur inkompetent, nonchalant och illa fungerande polisen kan vara.

Upprepade och systematiska trakasserier är ganska allvarligt i sig. Stenkastning är oacceptabelt våld och måste beivras. Den slöhet med vilken kriminalkommisarie Göran Schön möter Sydsvenskans frågor är häpnadsväckande och ett tydligt tecken på att saker och ting inte står rätt till med polisen.

Vad ska barnen tänka och tro, när huliganer får kasta sten mot deras mamma och vråla otidigheter, utan att polisen ställer ner kaffekoppen? Att gadda ihop sig i gäng med minsta gemensamma etniska nämnare för att skydda varandra blir på något sätt en följdriktig reaktion. Långt ifrån rätt och med oacceptabla konsekvenser, men fullt begripligt.

Det finns en massa projekt som ska adressera problem som man förknippar med integration, t ex "Centrum mot rasism", och tänker att resurserna istället borde läggas på att säkra rättsstatens funktion.

Vargas-Llosa x 2, lagen och Latinamerikas utmaning

I förrgår kväll hade jag det stora nöjet att lyssna till Alvaro Vargas Llosa (Marios son) på ett seminarium arrangerat av Timbro. Utan att dra hela resonemanget diskuterades situationen i Latinamerika och den i många delar problematiska avsaknaden av marknadsliberalism.

Alvaro är verksam vid Independent Institute och inriktad på just Latinamerikafrågor och lyfte en mycket intressant aspekt av det hela: Att sprida budskapet om nödvändigheten av marknadsekonomi är bra i sig, men viktigare är "the rule of Law". Stabila institutioner, en lagstiftning som samhället står bakom, en effektiv beivran mot lagbrott och rättssäkerhet står högst upp på listan. Då kommer liksom marknadsekonomin av sig själv!

I dagsläget undermineras "the rule of law" av bland annat knarkkarteller som med enorma resurser bygger upp parallella system utom all kontroll. Dessa resurser kommer av en sak och en sak bara: Det faktum att knark är olagligt. Detta har också Alvaros far, nobelpristagaren framburit i olika omgångar.

Visst är narkotika farliga saker, men de kriminella strukturer som håller på att ta över hela ekonomier är faktiskt farligare. Man måste någonstans ställa sig frågan om hur man ska prioritera.

Om detta och det svenska cannabisförbudet debatterade nyss av bland andra Fredrick Federley och Maria Larsson på TV4. Jag är själv inte 100% säker på vilken väg Sverige bör gå, men en sak är klar: Maria Larsson har inga argument. Hon svamlar osammanhängande och verkar nästan anse att hennes egna privatmoral räcker som anledning till lagstiftning.

Nackskottsvänstern hymlar (tydligen) inte

En god vän uppmärksammade en liten filmsnutt som visar vänstern från sin mindre aptitliga sida. Tydligen uppskattar man den politiska metoden "nackskott" så mycket att man gärna skanderar om det. Att "döda borgarbarn" är ett annat upplyftande tema för talkören.

Precis på samma sätt som Sverigedemokraterna ställer grupp mot grupp (dock utan att göra anspråk på att vilja ha ihjäl dem, ska sägas till deras försvar), så visar våldsvänstern sina kort.



För den som är nyfiken på att höra mer om extremvänstern rekommenderas vårt avdelningsmöte nu på tisdag kl 1830 på Republik, då Anders Hjemdahl från Upplysning om kommunismen talar.

Våldet kan aldrig segra

En av mina bästa vänner blev igår utsatt för en brutal misshandel. Det väcker många tankar, som jag har för avsikt att skriva om så småningom.

SÄPO är inkopplade, vilket ökar hoppet om att gärningsmännen identifieras snabbt.

Per Ankersjö, Elias Giertz, Mymlan, Aftonbladet, Lena Mellin, SvD, SR, Expressen, VG och Politiken.

Är (S)-fusket en del av strategin?

Att Socialdemokraterna har en lång tradition av valfusk är ingen nyhet, men det verkar alltid ha varit fråga om olycksfall i arbetet. Några överentusiastiska valarbetare har i sin ärliga iver att kämpa för sitt lag missat en eller annan punkt i överenskommelser och vallagen.

Ett sådant exempel är säkert de båda Socialdemokrater som dömdes för valfusk i samband med valet 2002.

I år liknar det emellertid ingenting. Socialdemokraternas kommunikationschef har tidigare skakat av sig anklagelser om övertramp med att valrörelse inte är något "hångelparty". Nä, det kanske det inte är, men man får väl för sjutton följa lagen?

Ett litet urval av Socialdemokratiska övertramp hittills:

1. SSU vandaliserar andra partiers valaffischer.

2. Folk ska "utbildas" i att rösta under kraftig påverkan om hur de ska rösta.

3. Fackförbund anordnar "kollektiv förtidsröstning", t ex Byggnads i Uppsala. Ett demokratibrott som kan ge fängelse för den som är ansvarig!

En god vän vittnar om hur det lokala fackombudet i dåligt förtäckta ordalag hotar med dålig placering på turordningslistan för den som "inte ställer upp". (Underförstått: Rösta på Socialdemokraterna - annars får du sparken nästa gång det ska förhandlas om neddragningar.)

Jag är emot promillegränsen på sjön

I år trädde en ny lag i kraft. Det är numera otillåtet att framföra flytetyg om man har 0,2 promille i blodet. Anledningen ska vara att höja säkerheten efter några spektakulära tillbud hänföriga till den olyckliga kombinationen muskelbåtar och fylla.

Om det kommer att ha någon betydelse för statistiken återstår att se, men min känsla är att det är en lag som träffar fel. De människor som är så omdömeslösa att de sätter sig vid rodret - över måttan påverkade - i en båt de inte kan hantera, i väder de inte förstår och i mörker som försämrar de redan skrala navigationsfärdigheterna, struntar nog i även risken för en rutinkontroll och vidhängande böter.

De som drabbas är som vanligt normalt hederligt folk som sköter sig och uppträder säkert på sjön. Deras friheter att njuta av sjölivet begränsas kraftigt av den strikta promillegränsen.

Dessa är dessutom jäkligt bra att ha i närheten om något händer på havet. Man önskar att fler sådana kan vara på väg hem samtidigt som nybörjarskepparn i sin (förhoppningsvis välförsäkrade) begagnade Ryds HT-båt, som råkade gå på fel sida gröna pricken och därför har slagit av växelhuset på den klassiska fyrcylindriga 50-hästaren från Mercury.

Men med den nya lagen är risken stor att dessa omdömesgilla och vana båtförare stannar hemma och istället lagar något smarrigt på den egna grillen och lämnar plats på sjökrogarnas bryggor för hänsynslösa typer som skiter i lagen på alla sätt. Och som gärna gör Rydsskepparn sällskap på fel sida pricken. Fast i 45 knop.

Stoppa fackets kriminella verksamhet!

Sedan något halvår bedriver Syndikalistfacket en blockad mot restaurangen Berns i Stockholm. De kräver 1,4 miljoner för att sluta trakassera gäster och personal.

Att detta kan vara lagligt är helt åt helvete! Vi kan inte ha spelregler på arbetsmarknaden som sätter domedagsvapen i händer på den ena parten och liksom räkna med att de ska användas ansvarsfullt.

De galna blockaderna mot småföretag runt om i landet för att tvinga dem på knä, som rapporteras om med jämna mellanrum, borde väl i sig varit tillräckligt för att motivera en lagändring.

Utpressningen mot Berns borde skicka upp frågan på prioriteringslistan för varje ansvarsfull regering.

---

Läs även ETR.

Nä, "p-bråk" beskriver inte händelsen korrekt

Seriöst, jag fattade först inte att det var fallet med den ihjälslagna 78-åriga damen det gällde. Rubriken lydde: "Fängelse för p-bråk" och att 23-åringen dömdes till ett år och tio månaders straff.

En mer passande rubrik hade varit "Det fega kräk, den satans skitstövel, som genom att misshandla en nästan 80-årig dam bär ansvar för hennes död, kommer att gå lös på våra gator om mindre än två år."

Läs Ingerö.

Extremistpack i angrepp mot CUF

CUF är ett förbund med en aggressiv reformagenda, med svenska mått mätt. Magnus Andersson är, precis som sin företrädare, orädd och frispråkig. Det får konsekvenser. Det gör ont att ta ställning, men det är så enormt viktigt att man gör det. Annars knöglas demokratin ihop till en liten skrutt av tjänstemannavälde (och uppgörelser mellan LO/(S)-regeringar) vad beträffar allt som betyder något, och meningslös symbolpolitik för allt som inte gör det.

Men att vara frispråkig, att säga sin mening, förklara varför man tycker som man gör och debattera mot sådana som tycker annat faller dock inte alltid i god jord här i mellanmjölkens förlovade land.

Byggnadsarbetareförbundet är ett exempel på en maktinstitution som CUF utmanat i olika omgångar. Det stör dem så vansinnigt att bevisas ha fel att de bubblar över. (Ibland i totala haverier som när Hans Tilly anklagar Fredrick Federley för att vara högerextrem.)

För inte så länge sedan ryckte ett par Socialdemokratiska ledarsidor ut till den mäktiga svenska arbetarrörelsens försvar. En ungdomsförbundsordförande skulle krossas, alla medel tillåtna. Till och med rena lögner och falska citat.

Vänsterextremister har hotat och vandaliserad Centerpartiets och CUF's lokaler i olika omgångar. Nu finns det någon extremnationalistisk rörelse som sprider sin skit genom att kopiera CUF's kampanjmanér och vandaliserar C-lokaler.

Läs även Albin Ring Broman och Frank Thorén Hall.

Coca Cola manar till sjukförsäkringsfusk

Coca Cola är ett fantastiskt företag på många sätt, men nu verkar de (eller deras pr-konsulter) hoppat i galen tunna.

Via ETR och Karl Malmqvist ser jag att de uppmanar till sjukförsäkringsfusk! Obegriplig, oaccepabelt och synnerligen smaklöst.

Såhär skrivet de:

"plockar du ut sjukdagar för att du faktiskt är sjuk? skärp dig. sjukdagar är till för att grotta ner sig i det senaste skvallret med vännerna på upper east side och bli gitarrgud i tv-spelsvärlden. tricket är att hålla sig tillräckligt frisk för att själv kunna avgöra när man känner sig "sjuk". överdriv inte symptomen bara...i vissa kretsar anses det nämligen fult att spela sjuk när man inte är det. "

Jag antar att jag med detta gör mig till "nyttig idiot" i deras pr-kampanj genom att skriva om eländet, men detta påverkar min bild av företaget. Faktiskt en hel del. :-(

Klasskampen föder kriminalitet

Jag tycker som Lena Melin på Aftonbladet: Det känns befriande och skönt när justitieministern ryter till och säger åt polisen att hålla käft och göra sitt jobb.

Polisen, liksom många andra myndigheter, sköts alldeles för dåligt. Ineffektivitet och suboptimering, gnäll och evigt tjat om resursbrist är det som man främst förknippar myndighetssverige med. Polisen är inget undantag. Snarare kanske tvärtom.

Detta samtidigt som en ny smartare grov kriminalitet verkar växa fram.

I ett samhälle där långvarig socialdemokrati etablerat en utjämningsnorm är det liksom fult att tjäna stora pengar. De som ändå gör det på att spela ishockey eller vinna på lotto kommer undan med det, men den som tjänar pengar på hårt och smart arbete är en skurk.

Händer det att du själv sett en stor svart Audi eller Merca med tonade rutor och liksom känt en doft av kriminalitet? Jag vet att jag gör det, fast jag skäms nu när jag skriver det. Undermedvetet tänker man: "Lyxbilar har en hederlig Svensk helt enkelt inte råd med, så den som har en sådan måste vara kriminell..."

Det är naturligtvis inte någon slump att man känner så. I utjämningshysterin hindras vanligt folk från att bli rika. Progressiva skatter och annat bestraffar hederligt arbete, medan excesser är förbehållna sådana som inte bryr sig om regler.

Enligt samma osunda teoribildning saknas även ansvarsutkrävande för egna handlingar. Brottslighet förklaras med klassanalys och vänstern förklarar de vidrigaste av handlingar med att samhället inte belönar mordbrännare med skattefinansierade fritidsaktiviteter.

Daltet med kriminella är varken moraliskt eller praktiskt försvarbart. Människor som ständigt hänfaller till brottslighet passar bäst innanför lås och bom. Längre straff avskräcker nödvändigtvis inte, men de hindrar återfallsförbrytare från att begå brott så länge de och deras presumtiva offer befinner sig på varsin sida om gallret.

Detta måste också kombineras med ett värderingsskifte. Vi måste sluta sträva efter utjämning till varje pris.

Det är inte bara skadligt för samhällets ekonomin. Det är också skadligt för samhällets moral.

Unga människor som verkligen vill skaffa sig rikedom - som drömmer om något dyrt - ska känna att man kan få det. Om man jobbar hårt, utbildar sig och lägger manken till.

Fred! 100 röster mot våld och krig

Tillbaka från presskonferens med anledning av ett nytt boksläpp från bokförlaget Max Ström.

Boken handlar kort sagt om frihet från att utsättas för våld och syftar till att väcka tankar om hur den friheten kan försvaras.

I hundra gripande - många oerhört gripande - citat från stora statsmän och små berättelser från ögonvittnen, skildras ställningstagande mot våld i olika former.

Berlinmurens fall, protester mot kommunister och nazister, att med fara för sig själv säga (eller skrika) ifrån när några galningar håller på att slå ihjäl en människa på gatan.

Boken ska skickas ut till alla (!) 16 åringar i Sverige och kopplat till den finns en webbplats med diskussionsforum för ämnet: www.peacepower.se

"Öööh... vi ha ju ingen ingen lokal ba asså"

Urspårade galningar sätter eld på saker och är sedan av oklara skäl arga på brandmännen som kommer där och kommer.

Detta är inget annat än helt vanlig brottslighet och ska behandlas som sådan. Mordbrand - classic, helt enkelt.

Häromdagen intervjuades en arg ung man på radion och förklarade på bästa vi-har-ju-ingen-lokal-manér att "om man förstör, så får man saker" och att man inte får någon ungdomsgård om man bara "mailar regeringen". Undra tro om han har provat? - annars kan man ju tillgripa en annan, förvisso i vårt avlånga land en något oortodox, metod: Fixa det själv.

På något sätt har väl grabben ändå rätt. Mordbrand torde väl ge en sissådär 2-8 år i fängelse. Det är ju faktiskt en lokal det med...

Långsiktiga åtgärder mot extremistiskt våld

I fredags byttes en god stämning kring Donners plats mot en mer hotfull dito.

En av almedalsveckans höjdpunkter är att träffa politiska motståndare för mikrodebatter, trevliga samtal och små ögonblick av samförstånd. Men det gäller naturligtvis bara så långt man kan vara överens om det demokratiska ramverket. Extrema grupper suger ut alla möjligheter demokratin erbjuder för att motverka densamma.

Så länge nynazismen mest bestått av finniga mobboffer och knäppa gamla gubbar har den i mina ögon varit helt ofarlig. Så länge texterna i deras tossiga pamfletter mest bestått av särskrivningar, stav- och meningsbyggnadsfel har det inte funnits anledning att ta dem på allvar.

Något verkar dock ha hänt. Till en ljudkuliss av ett avlägset men ständigt närvarande rotorsmatter, drog en grupp kåkfarare - hånleende åt dem som tackade nej till deras numera hjälpligt språkligt korrekta tidning - omkring i Visby och verkade njuta av att känna sig sedda.

(Hjalmar Söderberg förklarar lite varför i Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”)

Jag gör på inget sätt anspråk på att fullt ut förstå deras mer än lovligt pundiga ideologiska "teoribildning", men det som i det närmaste kan beskrivas som "rasanalys" är egentligen en karbonkopia på vänsterns "klassanalys", med en 'sök och ersätt' på klass/ras.

Precis som för vänstern delas människor in i grupper, varav den ena alltid har rätt och den andra alltid fel. Att det hela faller på sin egen orimlighet verkar inte störa någon av dem. I idévärlden är allt perfekt och med tillräckligt bruna/röda glasögon passar det mesta in i deras respektive modeller.

Nynazismen är ett allvarligt hot och ska tas på största allvar. Detsamma gäller deras motsvarigheter på den andra extremen.

Enligt en rapport från SÄPO och Brottsförebyggande rådet som presenterades igår visar det sig att den politiskt motiverade kriminaliteten är nästan lika stor från vänsterhåll. Detta är ingen nyhet för alla som någon gång läser en tidning eller har oturen att hamna ivägen för våldsvänsterns framfart.

Stora delar av det svenska etablisemanget har sina politiska rötter i samma mylla som dessa galningar, vilket möjligen kan förklara att vänstervåldet länge har omskrivits som mindre allvarligt än nynazistiskt dito.

Det är naturligtvis lättare att tolka vänstervåldet som ett uttryck för en i grunden ofarlig ungdomlig frustration, när man själv deltog i manifestationer mot kapitalism och USA i sin ungdom. Att man liksom ser de marxistiska slagorden som något kanske inte rimligt, men ändå i grunden fint.

Lek med tanken att det hade varit tvärtom... Att mer än hälften av den svenska journalistkåren i sin ungdom varit med i någon nynazistisk organisation och deltagit i för den saken motiverade politiska manifestationer. Hur skulle det ha påverkat rapporteringen om Sverigedemokrater och värre?

Det är onekligen dags att ta tag i den här inte särskilt trevliga utvecklingen, men det finns - tråkigt nog som vanligt i politiken - inga quick fix. Vad det handlar om är tre grundläggande saker:

1. Skolan. Med bättre utbildning blir ungarna bättre rustade att se extrema politiska rörelser som de är.

2. Föräldraansvar. Acceptera för fan inte att ungdomarna börjar halka iväg. Kan de inte hantera sin frihet på ett ansvarfullt sätt krävs inskränkningar i den friheten. Om det går så långt som polisanmälningar är det chips, cola och tonvis med videofilmer tillsammans med minst en av föräldrarna (och gärna polarna) som gäller på helgerna.

3. Polisen och rättsväsendet. Polisen har blivit bättre på att hantera vänstervåldet. Göteborgshändelserna gav dyrköpta erfarenheter, men som verkligen utmynnat i helt nya och långt mer effektiva metoder.

Man önskar att samma utveckling kunde ske när det gäller att beivra den brottslighet som ändå slinker igenom. När något blir rättssak är det för en normalt funtat ungdom det värsta som har hänt. Man vet vad man har gjort och man tror att man kommer att få sota för det. Vad händer med en ung människas syn på rättssamhället när utredningen sedan läggs ner utan vidare?

I Tillys värld står facket över lagen

Byggnads ordförande Hans Tilly tar i dag till orda, med anledning av Centrum för Rättvisas kungörande att man ämnar stämma Byggnads inför domstol för de övergrepp som begåtts mot en småföretagare i Linköping, Henrik Gustavsson.

Tilly gillar inte att detta ska prövas i domstol. Han vill helt enkelt ha ett carte blanche att fritt härja runt bland människor och företag. Den tiden är fan i mig över nu.

Byggnads gangsterfasoner rättsvidriga

Läser hos Muharrem Demirok om Byggnadsarbetareförbundets (lag)vidriga blockad mot en företagare, Henrik Gustavsson.

Efter ett års tapper kamp mot den fackliga övermakten förlorade Henrik Gustavsson till slut och hans lilla snickeri gick i konkurs.

Konflikten handlade om att facket försökte tvinga det lilla företaget att skriva på ett avtal som varken företagets ägare eller anställda ville ha.

Dessutom - som Fredrik Segerfeldt påpekar - skulle avtalet innebära att de anställda tvingas betala pengar till arbetarrörelsens valrörelse.

Enligt svensk lag och praxis ska alltså dessa satans gangsterfasoner vara lagliga. Enligt Europakonventionen är de inte det.

Detta är långt ifrån ovanligt. Liknande fall förekommer hela tiden och i hela landet. Ingen går helt enkelt säker.

Det som är lite ovanligt i Henrik Gustavssons fall är att Centrum för Rättvisa nu väljer att ta upp fallet och ämnar stämma Byggnads!

Läs Gunnar Strömmer och Clarence Crafoords SvD Brännpunkt om det hela.

Livstid för upprepade våldsbrott

Polarn Johan Ingerö skriver idag på Expressens Sidan 4 om återfallsförbrytare och vårt samhälles assymetriska sympatier för dem i relation till deras offer.

Vissa människor KAN helt enkelt inte leva i samma frihet som alla andra, utan att ständigt falla tillbaka i kränkningar av andra människor friheter.

Det är synd, trist, tragiskt och man önskar att det vore annorlunda. Men det är det inte.

Orsakerna till dessa människors kriminalitet kan vara många och de har säkert själva utsats för brott, kanske av närstående i sin uppväxt. Men det spelar faktiskt ingen roll för deras offer.

De som gång på gång bevisar att de inte kan vistas ute i friheten utan att ägna sig åt våldskriminalitet bör sitta inne.

Jag struntar ärligt talat i om längre straff fungerar avskräckande eller inte, men när man sitter inne rånar man inte banker, knivskär folk eller kör ihjäl folk rattfull.

Jag har inget emot att man verkligen försöker "rehabilitera" folk och de kan gärna få både en, två och tre chanser att visa att de kan leva enligt lagen.

Men tålamodet måste ha en gräns.

Skattekontosystem skulle hindra bedrägerier

En vän till en god vän har råkat ut för en riktig soppa. Väldigt oförtjänt och med potentiellt digra konsekvenser.

Vännens vän hade arbetat för ett företag som verkade helt seriöst. Under ungefär ett års tid hade han och hans kollegor arbetat och fått lön. Verksamheten gick bra och blev välkänt i sin bransch och populärt hos kunderna. Problemet är att företaget drevs av bedragare. De struntade helt sonika i att betala in källskatt. Alltså de anställdas löneskatter. (Antagligen struntade de också i att betala moms och andra skatter, men det vet jag ingenting om.)

De tidigare anställda försätts i en fruktansvärd situation, i vilken de plötsligt är skyldiga hundratusentals kronor i skatt. Det har man inte att lägga upp på ett bräde. Några av dem har säkert låneutrymme kvar på sina bostäder, men det är i alla lägen sjukt sura slantar att langa opp.

(Skatteverket är ju dessutom inget under av flexibilitet och skickar allt till kronofogden efter någon månad, vilket förutom den orättmätiga skulden skapar varaktiga problem för den det drabbar.)

Detta är ett av de stora problemen med källskattesystemet. Som anställd är man skyldig att betala skatt, men man har inte kontroll över inbetalningen. Det ska företagen göra och frågan är lite grand varför?

Egenföretagare har något som kallas skattekonto och samma system skulle mycket väl kunna omfatta alla som jobbar. I början av året gör man ett överslag om hur mycket man tror att man kommer att tjäna under året och betalar varje månad in sin skatt till skattekontot, precis som man betalar hyra och telefonräkningen och sådant.

Dessutom får man en helt annan koll på hur mycket skatt man verkligen betalar, när man får hela lönen inbetald till sitt konto och sedan skickar skatten själv.