Wennström missförstår Rand

SvD's ledarsida bjuder idag på ett bottennapp. Johan Wennström tycker att den individualistiska (och möjligen även den religionskritiska) sensmoralen i Ayn Rands mäktiga epos Och världen skälvde, är lite obehagligt.

Wennström hävdar att romanen, likt den utopiska socialismen, ropar efter en ny och mer fulländad människa. Det håller jag inte med om.

Däremot är det ett kraftigt rop på människor att sluta gnälla, spotta i nävarna, axla ansvar och utnyttja den fantastiska kraft som finns naturligt i oss alla, istället för att kräva subsidier, åka snålskjuts på alla som valde den förra varianten och till och med bestraffa dem.

Människans förmågor är enorma. Men för att släppa dem fria och få dessa förmågor att jobba för oss, måste vi rikta blicken inåt. Vi måste fatta att vi har dem och vi måste ha modet att börja lita på dem.

Eller som MJ hade sagt: Börja med snubben i spegeln.

Det går inte att luta sig mot att ett kollektiv ska ta ansvar. Vill du att något ska hända, så får DU ta ansvar. Det har jag lärt mig av Ayn Rand.

Wennström jämför Rand med Dan Brown. Da Vincikoden, du vet...

Jag ska glatt och villigt erkänna att jag slukade Da Vincikoden med hull och hår. Ingen stor litteratur, men ett stycke god berättarkonst till glädje för miljontals, som också visar sin uppskattning genom att fortsätta att köpa Browns böcker.

Tyvärr kan man inte säga det samma om Och världen skälvde, som rent tekniskt faktiskt inte är något vidare. Men historien, miljöerna och skeendena väger mer än väl upp bristerna.

Läs även Johan Norberg och Mattias $vensson om den i vanliga fall kloka (och i samtliga fall mycket trevliga) Johan Wennströms artikel.

---

Som kuriosa kan jag nämna att jag tror mig minnas att Johan Wennström bevistade releasefesten för Och världen skälvde i Sahlénhuset.