Vilka intressen har köpt Rössner/Marcus idag?

Det är med stor besvikelse jag ser att min partivän, den djupt aktade professor emeritus och riksdagsledamoten Lennart Levi, lånar sitt namn till en artikel som uttrycker en antiliberal hållning - sockerskatt.

Först trodde jag att det var fråga om ett aprilskämt, men när jag såg vilka andra som stod bakom artikeln började jag ana att så inte var fallet. Stefan Rössner och Claude Marcus verkar inte ha humor.

De båda har (fram tills nu) varit starka motståndare till den moderna synen på naturliga fetter. De har dömt ut kött och smör till förmån för spannmål och industrifetter (margarin).

De har rekommenderat kolhydratintensiv mat till patienter med viktproblem utan att ta hänsyn till det faktum att det inte fungerar. De verkar helt och hållet bortsett från att olika människors aptitsystem fungerar olika. Man undrar ju hur de tänker? Varför tror Rössner/Marcus att människor äter för mycket?

För min egen del är svaret enkelt. Kolhydrater gör mig hungrig. Vansinnigt hungrig. Socker föder sockersug och att låta bli att äta när man klivit på kolhydrattåget är lika svårt som att sluta upp att pinka när man väl låtit det börja skvala.. (om det målande språkbruket ursäktas)

Genom att hörsamma de riktlinjer som livsmedelsverk, folkhälsoinstitut och sådana som Stefan Rössner och Claude Marcus frambär, har jag hela mitt vuxna liv slagits i underläge mot en tilltagande rondör.

Sedan jag för ett och ett halvt år sedan via en kollega upptäckte LCHF är tillvaron helt annorlunda. Jag är mycket intresserad av mat och dryck och njuter allt vad jag orkar. Med viss omsorg vad som passerar in genom munnen käkar jag massor av goda saker. Under samma period har jag minskat ca 20 kilo i vikt (hittills) och går stadigt - om än långsamt - nedåt.

Mina värden, inkl kolesterolbalansen, är mycket goda enligt företagshälsovårdens årliga undersökning. Enligt Claude Marcus borde jag varit död vid det här laget, med tanke på mina ägg- och bacondrivna frukostvanor. Jag har aldrig varit så frisk i hela mitt liv. Under hela förra året var jag inte sjuk en enda dag. Inte ens förkyld. Inte ens lite förkyld.

För andra människor, t ex CUF's Karl Malmqvist, är det helt annorlunda. Han slukar ett par liter svartfärgat och kolsyrat sockervatten varje dag och kosten verkar huvudsakligen hamburgarbaserad. Ändå ligger han stadigt på en matchvikt runt 18 kilo.

Det visar två saker:

1. Man kan inte ha generella kostråd som ska gälla för alla. Människor är olika. Var och en måste ta reda på vad som funkar och utifrån det välja en livsstil som stämmer överens med hur man vill leva, hur mycket man vill njuta och hur stora hälsorisker vi vill ta.

2. Man kan inte lyssna på av staten utnämnda "experter". För det första har de båda en vidrig människosyn. Deras oförståelse inför hur människor fungerar borde göra dem olämpliga som läkare.

Det är väl i o f s en positiv sak att Rössner/Marcus idag inte riktar sina pekpinnar mot fett, men det har egentligen ingen principiell betydelse. Pekpinnar ska inte riktas överhuvudtaget.

Deras åtaganden för margarinindustrin, knäckebrödsfabrikerna och McDonald's, med miljonbelopp i arvoden, borde diskvalificera dem för alla typer av roller som expertkommentator i dessa frågor.

---

Läs ett gammalt inlägg om det felaktiga i själva folkhälsotanken.