Därför kraschar (S)

Man ska inte ropa hej och allt det där... naturligtvis. Men det ser fan i mig bättre och bättre ut. Idag kom ytterligare en undersökning där alliansens försprång inte bara bekräftas, men ökar.

Socialdemokraterna verkar gå mot en fullständig genomklappning. Det finns många vettiga sossar, som dessutom är mycket goda debattörer och deras kampanjkapacitet saknar motstycke med det massiva stödet från LO. Ändå funkar det inte.

Jag tror att det handlar om tre saker:

1. Tveksamheter råder kring Mona Sahlins kapacitet som eventuell statsminister. Hon är bra på mycket, men jämfört med Fredrik Reinfeldt som under fyra års hård mangling verkligen kommit in i jobbet och rest runt världen och skakat hand med statsmannaikoner, blir hon tunn.

Den tilltänkta finansministern i en rödgrön regering, Thomas Östros, kommer inte ut särskilt väl och upplevs som dryg, hånfull och raljant. Jämfört med Anders Borg som är lugn och ödmjuk och som dessutom utstrålar en känsla av att han verkligen vet vad han snackar om, torskar Östros och (S) deras tidigare paradgren: ordning i ekonomin. Facit talar dessutom för sig själv. Sverige har hanterat krisen bättre än de flesta andra länder i världen.

2. Den draghjälp man har från LO kan faktiskt vara till belastning. Affischkampanjen där alliansföreträdare hängs upp och ner, ofördelaktigt retuscherade, känns bara plump och konstig. Den bild som målas upp av det elände vår regering påstås ha skapat stämmer helt enkelt inte överens med verkligheten, kan nog många tycka. Möjligen lyckas man mobilisera en och annan som håller med från början - och därmed kanske räddar soffan från en röst - men de som röstade på alliansen förra gången, och som man nu måste vinna tillbaka, attraheras knappast av maneret.

3. Lars Ohly. Jag tycker att killen förefaller sympatisk och han gör verkligen en bra valrörelse! Jag hörde honom på radion härom dagen och han försvarar mycket väl sina ståndpunkter och sin politik. Tappert och beundransvärt. Icke desto mindre drabbar det de rödgrönas chanser att vinna valet. Socialismens facit är en obehaglig skräckhistoria. Varje land som styrs socialistiskt konserverar eller utvecklar ekonomiskt armod. I de flesta fall innebär också styret massiv repression och förföljelse av oliktänktande och ibland också fruktansvärda övergrepp och grymheter. Att välja ett regeringsalternativ som till väsentliga delar ska styras av socialister förefaller nog främmande för många presumtiva blockmigranter.

Ovan parat med ett minst sagt förvirrat intryck av politiken, oklara styrkeförhållanden vänsterpartierna emellan och splittring om väsentliga saker bidrar inte till att sätta det rödgröna regeringsalternativet i bättre dager.

Det gör inte heller det oblyga bruket av rena lögner och felaktigheter i debatten. Numera finns en helt annan granskning genom engagerade bloggar och olika media. Sådant kanske funkade förut, men inte längre...

Socialdemokraterna påbörjade ett offensivt och imponerande förnyelsearbete för ett par år sedan. Jag berömde det till och med här på bloggen. Av det förnyelsearbetet verkar det blivit 0 och intet, vilket de nu verkar få sota för.