Därför stöder jag Annie Lööf

Det kommer väl kanske inte som någon chock att jag helst ser Annie Lööf (fd Johansson) som ny partiledare för Centerpartiet eftersom jag genom årens lopp varit ganska oblyg i mina hyllningar över henne här på bloggen.

Det faktum att Anders W Jonsson är en av hennes motkandidater gjorde dock valet svårare. Han är en fantastisk person och politiker och har, med sin gedigna Centerbakgrund, varit en lika generös som ovärderlig källa till kunskap och inspiration för mig som för fem år sedan var ett blåbär på det här med partipolitik.

Jag har försökt hålla sinnet så öppet jag kunnat och läst det som skrivits av och om de tre kandidaterna, men har nu ändå bestämt mig för att Annie är min kandidat.

Till att börja med ska man ha klart för sig att ingen av de tre kandidaterna är riktigt så frihetliga som jag skulle önska. Annie har utifrån mitt perspektiv ställt sig på "fel" sida i flera principiellt viktiga strider under sin tid i CUF, dock har hon alltid haft både förmågan och den goda smaken att förklara varför.

Det faktum att hon öppet och ärligt redovisar vad hon tycker smäller högre än att hon tycker exakt som jag. Hon har berättat om vilka böcker hon tycker har varit viktiga och vilka filosofer hon har läst för att kunna utveckla sina egna övertygelser. Ett uttryck för öppenhet även under fernissan.

Att inte bara i ord, men också i handling, visa vad man går för väger tungt för mig. 2006 kryssade Annie sig förbi den dåvarande toppkandidaten och 2010 fick hon inte bara förnyat, utan ökat förtroende. Jag tror att det rörde sig om nästan en tredjedel av centerväljarna i Jönköpings län! Hon utsågs till finanspolitisk talesperson och vice gruppledare, sina unga år till trots, och alla som har arbetat tillsammans med henne verkar vara övertygade om hennes förmåga.

Annie är också en av de vassaste personer jag har träffat. Kanske den allra vassaste, faktiskt. Det finns två sätt att reagera på briljans hos andra människor. Det ena är att känna sig hotad, att försöka hitta rationaliserande resonemang om varför den visserligen briljanta personen ändå borde sitta ner och "vänta på sin tur". Det andra är att se möjligheterna det innebär för hela Centerpartiet att släppa fram en av de största talanger som svensk politik har skådat.

Vi har en unik chans att få en partiledare som kan samla hela partiet, attrahera nya väljare och föra vår stolta rörelse in i 2000-talet på riktigt med Annie Lööf vid rodret och jag tycker inte att vi ska försitta den.