Verkligheten och vänstern glider sakta isär

Johan Sjölander (s) skriver på sin högst privata politiska blogg om varför han "tycker" att dagens vänster suger. Trevlig läsning, men som ändå inte lyckas fånga upp vänsterns grundproblematik...

Socialdemokrati är en märklig tulipanaros.

Varje lyckosam politisk rörelse behöver politisk kraft för att kunna ta makten och ekonomisk kraft för att behålla den.

Socialdemokratin hämtar sin politiska kraft ur socialismen och klasskampsretoriken, men sin ekonomiska kraft från kapitalismen och marknadsekonomin.

Socialdemokraterna förstår att det är i det privata näringslivet som värdet skapas och att därför det är nödvändigt att bjuda industrin goda förutsättningar att driva sina verksamheter.

Att säga en sak till "arbetarna" och en annan "kapitalet" har fungerat så länge vi har levt i ett samhällssystem som håller dem isär.

Det är en förutsättning som kanske inte längre gäller.

Brytning av naturresurser och förädlingsindustri (för att inte tala om kraftindustrin), de näringar som utvecklades parallellt med socialdemokratins framgångar, är sådana som bygger på stort realkapital samtidigt som det mesta av människors arbete utförts av lågutbildade. En arbetare var lätt substituerbar mot en annan utan större transaktionskostnad.

Nu när vi är på väg in i (eller åtminstone borde vara på väg in i) kunskaps- och tjänstesamhället ser marknaderna annorlunda ut.

System som fungerade för stora industriföretag med tusentals anställda och som blev synonyma med socialdemokratisk näringspolitik, är direkt dåliga för de nya och mindre företagen som den samlade expertisen anser ska utgöra basen för vår framtida försörjning.

LAS är ett exempel. Lagen är i många stycken typisk för socialdemokratisk politik. Den betyder verkligen ingenting för SSAB eller Sandvik. De förhandlar och köper ut den enda personen på tusen som inte fungerar för i sammanhanget inga pengar. Ett ungt tjänsteföretag med 6 anställda kan inte unna sig samma lyx i en motsvarande situation, utan riskerar att haverera.

Det går heller inte längre att definiera arbetare och kapitalägare. Ansvar och befogenheter ställer uppdragsgivare och uppdragstagare mot varandra på alla nivåer i näringslivet. Inte bara mellan ägaren och stenhuggaren.

Alla människor äger aktier genom pensionsfonderna, vare sig man vill eller inte. Alla är sålunda gynnade och beroende av näringslivet i egenskap av ägare.

Att socialdemokratin suger, för att använda Sjölanders ord, tror jag har en hel del med ovanstående att göra och det är inget problem man kommer att kunna lösa.

Att vänstern som helhet suger är lätt att ha en åsikt om. Hur fina man än kan tycka att de socialistiska idéerna verkar (jag är dock inte bland dem som tycker att de är ett dugg fina) har de ett gigantiskt tillkortakommande:

I socialismen saknas förutsättningen för varaktig tillväxt - entreprenören.