Ibland måste man fatta svåra beslut

Om jag ska vara helt ärlig hade jag innan jag började läsa bloggar (och skriva denna) ganska stora fördomar mot vänstern. Jag trodde verkligen inte att det fanns någon analys värd namnet. Jag trodde att om man bara lyckas förklara grundläggande ekonomiska samband, så skulle de alla säga "Aha!" och bli liberaler allihop. Så enkelt var det inte. ;-)

För det första finns det en vänster med en intellektuell skärpa som verkligen vet hur världen och ekonomin fungerar, men som faktiskt vill att det ska se ut på ett annorlunda sätt. Inte alltid preciserat exakt hur eller hur vi ska ta oss dit utan storskaligt förtryck, men ändå med en relevant analys i botten.

Man träffar också på dem som argumenterar med emfas och med en peppighet man ibland önskar kunde smitta av sig lite på en del liberala bloggar. Analysen är åt fanders, men det har mindre betydelse. Man tror ärligt på det man slåss för och det förtjänar respekt.

Sedan finns det några riktiga lågvattenmärken som inte drivs av något annat än en förvirrad antipati gentemot en fiende man skapat i sitt eget huvud, vilken man ikläder alla osympatiska egenskaper man kan komma på utan respekt för vare sig sanning eller normal anständighet.

Man får hoppas att det är fråga om ungdomligt oförstånd, men denne intellektuelle gigant har "kommit på" att Reinfeldts samtal med brottsoffer bara är en del i en allomfattande lömsk plan att plåga folk ytterligare. Han VET att alla till höger om Jan Myrdal är onda, att deras högsta önskan är att vanligt folk ska ha det dåligt och att de egentligen står i förbund med djävulen.

Man måste väl någon gång ställa sig frågan om det verkar rimligt?

Oppositionen har en fest med det här med sjukersättningarna. Det är något som regeringen med all rimlighet skulle vilja slippa bråka om. MEN! Vi är världens friskaste folk. Vi är samtidigt världens mest sjukskrivna folk! Vad i all fridens dar beror det på?

Friskare än andra. Sjukskrivnare än andra. Hur går det ihop?

"Varje dag förtidspensioneras 140 personer varav tio ungdomar. ", läser jag på Anders W Jonssons blogg.

Kostnaderna för sjukersättningarna löpte amok för länge sedan och det faktum att allt färre jobbade ledde in på en väg som även på ett aggregerat plan via kringelkrokar var på väg åt ett varmare ställe.

Nu genomför regeringen åtgärder för att incitamenten till missbruk ska minska. Är det någon som tror att man tycker att det är roligt? Det måste göras för att komma till bukt med ett strukturellt samhällsekonomiskt problem, vars uteblivna lösning ofelbart leder till misär.

Man förstår verkligen inte politik om man inte inser att det vore så otroligt mycket skönare för en regering att bara låta det vara. Att smacka på med lite sköna "välfärdsreformer" lagom inför val och låta samhällsbygget långsamt förfalla steg för steg utan att någon märker det, eller åtminstone kan koppla det till en politik förd av regeringen.

Ibland måste man fatta svåra beslut. Kallas ansvar.