Curlingstaten vs underifrånkraft

Under den senaste veckan har en del alliansföreträdare gjort ett nummer av att vänsterpartierna är så oense. Det tycker jag inte alls är ett lika stort problem som att de faktiskt är överens.

Alternativen i Svensk politik är - trots Nya Moderaternas sjumilakliv vänsterut - tydliga.

Socialdemokraterna gick häromdagen ut med att man vill höja skatterna. "För de rika" i retoriken, men med en inte alltför avancerad räkneövning förstår man att De Rika - för att vara tillräckligt många - i själva verket är lärare, sjuksköterskor, poliser och metallarbetare.

Alliansregeringen har tonat ner många reformer som känns ideoligiska, med ett stort undantag: Skatten. Tyvärr har detta skett (eller tvingats ske) med rent praktiska argument, snarare än moraliska.

Visst är det viktigt för arbetsmarknadens funktion att skattekilarna minskar. Tillsammans med Insider-Outsiderproblematiken (med de institutionella hinder som Insidermakten lyckats tvinga fram) är skatterna på arbete det allvarligaste problemet. Inte ens under hejdundrande högkonjunktur ökade sysselsättningen särskilt mycket.

(Till och med till den milda grad att Alliansen kunde gå till val på det. Göran Persson spelade högt på att "jobben kommer". Men jobben kom inte och Alliansen vann valet.)

Lika viktigt är dock att fundera ett varv på relationen mellan staten och människan. Är medborgarna statens huvudman, eller är det tvärtom?

Varje tal om "ofinansierade skattesänkningar" implicerar att huvudregel är att alla pengar egentligen är statens. Enligt en socialistisk syn är det så. Där är medborgarna lydiga undersåtar som gör som staten säger, mot vite om digra sanktioner.

Tydligen finns de åtminstone en viss opinion för det. En del (ibland ganska många) Svenskar verkar vara beredd att byta bort sin ekonomiska frihet och därmed större möjligheter att påverka sin egen ekonomiska situation, mot en stat som håller dig i hand från vaggan till graven.

Detta är enligt min mening djupt osunt.

Det finns ett tillfälle i alla våra liv vid vilket vi måste ställa oss på våra egna ben och lösgöra oss från våra föräldrar. Klara oss själva, etablera en egen ekonomisk och moralisk bas. Sluta klandra föräldrarna för våra egna tillkortakommanden och i stället göra något åt dem.

Det duger inte att byta föräldrarna mot staten. Varken staten eller dina föräldrar är ansvariga för din försörjning när du är myndig. Inte heller ska de styra över hur du för ditt liv. (Definitivt inte läsa din e-post.)

Visst kan det uppkomma situationer i livet då man behöver hjälp av både föräldrar och stat, men det är naturligtvis något som ska ske i undantagsfall. Som en grundtrygghet OM något händer. Generella bidragssystem -pengar som först sugs in i stor skala för att sedan delas ut i nästan lika stor - är lika pundigt som ge yrkesarbetande 30-åringar veckopeng.

Att låta människor behålla mer av vad de tjänar är inte bara totalekonomiskt klokt. Det är också moraliskt riktigt. Detta verkar Alliansregeringen vara överens om.

Vänsteralternativet kommer att gå till val på höjda skatter (och höjda bidrag, ska sägas). De vill hålla dig i handen, vare sig du vill eller inte. Att de samtidigt håller dig nere verkar inte bekymra dem...

---

Dagens citat får väl tillskrivas Dagens Arenas Nisha Besara, som i Godmorgon Världens nyhetspanel sa att hon tycker att det är "läskigt att folk får så mycket pengar kvar i plånböckerna".

Fantastiskt.