Ofrihetens försvarare och särintresseskramare
En god vän som är Centerpartist sedan början av 70-talet (och numera jobbar på en framskjuten position i regeringen) har förklarat anledningen till att partiet startades från början ungefär såhär:
Äganderätt till mark och jordar var grundläggande för denna tids (1913) flesta småföretagare: lantbrukarna.
Säkra äganderätter gjorde det rationellt att investera svett och tårar på magra tegar, gräva diken och baxa sten från jordarna som med hårt arbete kunde göras mer och mer lönsamma.
Visste man att man - eller ens barn och barnbarn - skulle kunna skörda frukterna av dessa umbäranden var det mödan värt.
Detta är ju egentligen grunden i all typ av företagande. Man investerar. Pengar och/eller slit. Om dessa investeringar är klokt placerade (man gör rätt saker när man sliter), bär de frukt. Man kan utveckla verksamheten, anställa folk och bli rik. För att man ska vilja göra den investeringen måste man veta att resultatet inte utan vidare kan tas ifrån en.
Att Bondeförbundet var just ett bondeförbund låg inte så mycket i kärlek till branschen, som att de flesta företagare vid tiden för partiets bildande helt enkelt var bönder. (Ett bevis för att det resonemanget äger sin riktighet är att man också - i takt med att en allt mindre andel företagare ägnade sig åt jordbruk - bytte namn på partiet till Centerpartiet.)
Dessa värden är i allra högsta grad värda att fortsätta att försvara även idag.
Vår partiledare, näringsminister Maud Olofsson, gör ett bra jobb i just att förbättra villkoren för landets stora och små företag. Sådana förbättringar handlar om att minska krångel och öppna marknadsmöjligheter för alla som vill konkurrera med sin kunskap och arbetsförmåga.
Särskilt stolt blir man som Centerpartist när Maud fick ta emot den Polska regeringens hedersbetygelse för sin kamp för allas rätt att konkurrera på den gemensamma marknader, mot protektionistiskt snack om "social turism".
Det blir också så tydligt när det blir fel. Att försvara företagens villkor är att försvara stark äganderätt, rimliga skatter och relevanta villkor för att anställa folk. Det är inte att ge vissa branscher, eller ännu värre vissa företag, privilegier och förmåner.
Det finns tyvärr fortfarande en del av Centerrörelsen som inte begriper skillnaden. Som tror att politikens uppgift är att fördela skattemedel till särintressen. Det innebär i praktiken att ta resurser och konkurrenskraft från sunda verksamheter och ge till andra.
I Centerpartiet finns det två falanger:
Den ena är ideologiskt driven och kämpar för liberala kärnvärden som försvar av individens integritet, begränsad statlig makt och social och ekonomisk frihet.
Den andra har engagerat sig för att tillförskansa sig själv och sina polare ekonomiska fördelar.
Tillhör man den senare kategorin förstår man säkert inte varför anhängare av den förra blir upprörda av förslag om förbud mot vissa klädesplagg på allmän plats...
Lyckligtvis är den del av Centern som hörs och syns mest i debatten huvudsakligen "den ideologiska". Riksdagsrepresentationen har dock i dagsläget en annorlunda fördelning.
Ett faktum som förhoppningsvis kan ändras med nästa val.
Äganderätt till mark och jordar var grundläggande för denna tids (1913) flesta småföretagare: lantbrukarna.
Säkra äganderätter gjorde det rationellt att investera svett och tårar på magra tegar, gräva diken och baxa sten från jordarna som med hårt arbete kunde göras mer och mer lönsamma.
Visste man att man - eller ens barn och barnbarn - skulle kunna skörda frukterna av dessa umbäranden var det mödan värt.
Detta är ju egentligen grunden i all typ av företagande. Man investerar. Pengar och/eller slit. Om dessa investeringar är klokt placerade (man gör rätt saker när man sliter), bär de frukt. Man kan utveckla verksamheten, anställa folk och bli rik. För att man ska vilja göra den investeringen måste man veta att resultatet inte utan vidare kan tas ifrån en.
Att Bondeförbundet var just ett bondeförbund låg inte så mycket i kärlek till branschen, som att de flesta företagare vid tiden för partiets bildande helt enkelt var bönder. (Ett bevis för att det resonemanget äger sin riktighet är att man också - i takt med att en allt mindre andel företagare ägnade sig åt jordbruk - bytte namn på partiet till Centerpartiet.)
Dessa värden är i allra högsta grad värda att fortsätta att försvara även idag.
Vår partiledare, näringsminister Maud Olofsson, gör ett bra jobb i just att förbättra villkoren för landets stora och små företag. Sådana förbättringar handlar om att minska krångel och öppna marknadsmöjligheter för alla som vill konkurrera med sin kunskap och arbetsförmåga.
Särskilt stolt blir man som Centerpartist när Maud fick ta emot den Polska regeringens hedersbetygelse för sin kamp för allas rätt att konkurrera på den gemensamma marknader, mot protektionistiskt snack om "social turism".
Det blir också så tydligt när det blir fel. Att försvara företagens villkor är att försvara stark äganderätt, rimliga skatter och relevanta villkor för att anställa folk. Det är inte att ge vissa branscher, eller ännu värre vissa företag, privilegier och förmåner.
Det finns tyvärr fortfarande en del av Centerrörelsen som inte begriper skillnaden. Som tror att politikens uppgift är att fördela skattemedel till särintressen. Det innebär i praktiken att ta resurser och konkurrenskraft från sunda verksamheter och ge till andra.
I Centerpartiet finns det två falanger:
Den ena är ideologiskt driven och kämpar för liberala kärnvärden som försvar av individens integritet, begränsad statlig makt och social och ekonomisk frihet.
Den andra har engagerat sig för att tillförskansa sig själv och sina polare ekonomiska fördelar.
Tillhör man den senare kategorin förstår man säkert inte varför anhängare av den förra blir upprörda av förslag om förbud mot vissa klädesplagg på allmän plats...
Lyckligtvis är den del av Centern som hörs och syns mest i debatten huvudsakligen "den ideologiska". Riksdagsrepresentationen har dock i dagsläget en annorlunda fördelning.
Ett faktum som förhoppningsvis kan ändras med nästa val.
Etiketter: Centerpartiet, individens frihet, liberalism, marknadsekonomi
posted by Johan, PL&C at 5:44 em
13 Comments:
Ja du Johan, jag gillar dig och din blogg, men här går du över gränsen och borde be om ursäkt:
"Den ena är ideologiskt driven och kämpar för liberala kärnvärden som försvar av individens integritet, begränsad statlig makt och social och ekonomisk frihet.
Den andra har engagerat sig för att tillförskansa sig själv och sina polare ekonomiska fördelar."
Jag anar vem av oss som enligt Dig är ljusets riddare och vem som är en girig egoist.
Jag kan bära att du sågar mig, men du sågar väldigt många med mig som idag och tidigare engagerat sig för centerpartiet för att vi bejakar det partiet har stått och står för.
Staffan: DU gick över gränsen. Det finns inget i Johans text som påstår att den som vill reglera folks klädedräkt och religiösa uttryck är desamma som bidragskramarna.
Däremot gör han en poäng av att bidragskramare och livsstilsreglerare bägge angriper de liberala kärnvärdena, men att de liberala kärnvärdena är omistliga i partiet; och har varit så sedan starten.
Det finns två undantag till denna frihetens hegemoni: två mycket mörka kapitel i partiets historia då man flörtade öppet med totalitära ideologier. Jag tänker naturligtvis på programmet från 30-talet där man pläderade för rashygien; och på programmet från 70-talet där man såg socialiseringen av näringslivet som önskvärd.
Igår och idag, i och med din önskan att genom våldsmonopolet reglera vad folk har på sig, och i och med ETR:s påpekande i Expressen om vad Mahmoud Aldebe vill driva för politik; så anar man att ännu en mörk period kan stå för dörren.
Totalitära krafter har inte i partiet att göra, och den motion du lade var just totalitär.
Och du, Ola Berg, gick alltså inte miltals över gränsen nu i din så sansade, artiga, och balanserade kommentar....?
Nej. Jag debatterade. Att folk inte håller med dig utan säger emot, det får du väl tåla?
Att reglera folks kläder ÄR totalitärt. Det gäller påbud lika väl som förbud. Det ena är inte annorlunda än det andra.
Att det finns praktiska skäl att i vissa situationer både förbjuda och påbjuda klädsel är en sak.
Men du pratar om allmän klädedräktsreglering på allmän plats; och anför som enda egentligt argument påståendet att det skulle finnas ett allmänintresse av att alltid kunna se sina medmänniskors ansikten.
Mot det kan man hävda den öppna frågans argument: "Finns det verkligen det?"
Och då är det upp till dig att visa att ett sådant allmänintresse faktiskt existerar.
Argumentet att det är genom ansiktet man kommunicerar, det är oerhört lamt. För vad är det som säger att man vill kommunicera när man är på en allmän plats? Har man en plikt att möta sina medmänniskor med blicken? Har man inte rätt till självvald avskildhet?
Återstår egentligen bara argumentet att det finns många människor som håller med dig. Men det är precis den typen av argument som ledde oss till både 30-talet och 70-talet.
Det är en viktig liberal insikt, och en lärdom från historien, att majoriteten kan ha fruktansvärt fel.
Majoritetsval har vi för att skydda majoriteten från minoritetens förtryck. Men för att skydda minoriteten från majoritetens förtryck har vi de liberala rättigheterna; att du är fri så länge som du inte kränker andra människors frihet.
Så motionera för all del, men motivera hur avsaknaden av lagstadgad klädkod kränker andra människors frihet.
Nu var ditt inlägg mer dialog och resonerande i denna faktiskt svåra fråga.
För även du verkar acceptera att det kan finnas vissa sammanhang då det inte fungerar bra att man inte ser varandras ansikten. Vilka är då dessa, och hur ska detta regleras?
Jag tycker att det är en relevant diskussion, jag diskuterar i första hand skolor och arbetsplatser vill vill även utreda gränser i offentliga miljöer.
Och vare sig du eller Johan Hedin har bett om ursäkt för hur ni betecknar massor av partikamrater som "giriga egoister" eller "totalitära brunskjortor".
Du förstår överhuvudtaget kanske inte ens min upprördhet över detta...?
Du tycker alltså att denna beskrivning av hur medlemmarna i centerpartiet kan delas in är " det bästa du har läst"???
Är den inte något kategorisk och nedvärderande? Om jag uttrycker mig utomordentligt försiktigt.
"Den ena är ideologiskt driven och kämpar för liberala kärnvärden som försvar av individens integritet, begränsad statlig makt och social och ekonomisk frihet.
Den andra har engagerat sig för att tillförskansa sig själv och sina polare ekonomiska fördelar"
1. Som lagstiftare behöver du inte bry dig om vad folk har på sig i privata sammanhang: vad som gäller i hem, arbetsplatser och skolor är rimligen frågor för hemmen, arbetsplatserna och skolorna.
Din jurisdiktion är det offentliga rummet, och där får du motivera varje inskränkning enskilt. Inte göra det till ett allmänt resonemang på en glidande skala.
2. Eftersom jag inte har utmålat stora grupper av partikamrater som vare sig brunskjortor eller girigbukar känner jag inte att jag har något att be om förlåtelse för.
Däremot är både 30-talets brunskjortor och 70-talets girigbukar frukten av undanskuffade liberala värden, och det är den utvecklingen jag varnar för.
Det kan ske igen: Om man inte värnar den enskildes rätt till sin egen kropp (vilket inkluderar både rätt att välja kläder och rätt att förfoga över frukten av sitt eget arbete), så har man inget skydd mot dessa totalitära tendenser.
Visst, det citerade stycket i Johans text kan läsas som ett påstående att frihetsinskränkarna och girigbukarna är samma personer, och så är naturligtvis inte fallet. Om det var så som Johan menade, så bör han ta avstånd från just det.
Men huvudtanken i Johans text är att det är samma TANKEGÅNG bakom reglering av kläderna i det offentliga rummet och bidragskrameri: tankegången att vissa aspekter av andra människors kroppar (kläder och intäkter) på olika vis står under lagstiftarens kontroll.
Och det är en väldigt viktig insikt som åtminstone vissa lagstiftare uppenbarligen behöver påminnas om.
Lagar har vi för att skydda folks frihet, inte för att inskränka den.
Johan, jag håller med i det du skriver. Detta gäller dock inte enbart Centerpartiet utan alla de etablerade partierna i Sverige. Idédebatten och det ideologiska drivet har fått ge hän för pragmatismen vilket är beklagligt. Visst bottnar allting så småningom i att man måste fatta ett pragmatiskt beslut, men jag anser att alla frågor skall utgå från några slags grundprinciper.
För övrigt, Staffa Danielsson, så finns det ingenting i texten som hänvisar till dig personligen. Jag skulle inte ha kopplat texten till dig om det inte vore för din första kommentar. Så Johan, jag anser inte att du skall behöva ge en ursäkt.
Tack för en riktigt bra blogg!
Jag är fascinerad över hur någon kan bli så upprörd och känna sig så attackerad utan att över huvud taget vara apostroferad. Johan, du har sannerligen ingenting att be om ursäkt för i det här ärendet.
@Staffan - däremot har du saker att be om ursäkt för. Ditt resonemang antyder att du vill kväsa folks åsikter. Det är inte ok.
Hej Staffan!
Det gör mig uppriktigt ledsen att du känner dig påhoppad av mitt inlägg.
På inget sätt anklagar jag dig för något i bloggposten.
Jag hänvisar till din och Lennart Petterssons motion på ett sätt: Min hypotes är att de som drivs av andra än ideologiska motiv säkert har svårt att förstå att folk är upprörda över motionen.
(Jag påstår aldrig att du skulle tillhöra de som har svårt att förstå folks upprördhet. Jag tror tvärtom att du både förutsåg och välkomnade debatten i ett ämne som du tycker är viktigt.)
I sak diskuterar jag den gärna länge och väl, men det var liksom inte meningen med inlägget.
Vi har ju fått tillfälle, du och jag, att diskutera en del i samband med FRA-debatten. Jag upplever dig sedan dess som en utomordentligt hederlig person med en ärlig vilja att förstå andras synpunkter och med en stark drivkraft att föra politiken framåt.
För det är du värd stor respekt och det har jag också visat dig genom att hedra det som jag tycker var vår överenskommelse.
Jag gillar inte beslutet och jag gillar definitivt inte den mängd stryk vårt parti har fått ta för det, men du vann, vi kom överens och jag försvarar beslutet hjälpligt, trots glopord och uppsagda bekantskaper.
Jag har en blogg som jag kallar centerpartistisk och jag är medlem i Centerpartiet. Förvisso på gräsrotsnivå. Jag måste väl rimligen få resonera kring frågor som rör vårt partis innersta väsen, även om dessa är stora och svåra?
Att du skulle känna dig utpekad var verkligen inte min avsikt, men när du nu gör det kan vi väl se detta som ett startskott för en utvecklande ideologisk diskussion?
OK Johan, alla blogginlägg blir väl inte helt lyckade, och du har helt rätt i att min mening med motionen var att väcka debatt i en svår frågan som uppenbarligen berhöver diskuteras.
Så låt oss fortsätt med den sakdebatten, där jag har försökt att ge min bild i mitt inlägg på min blogg "dialog om att dölja ansiktet för varandra".
Och där jag ska återkomma snart med ett nytt resonerande inlägg.
http://staffandanielsson.blogspot.com
Skriver man motioner till Sveriges Riksdag för att väcka debatt, eller får att man vill driva igenom ett beslut?
Väcka debatt ute i samhället gör man väl på annat sätt?
Erik: Motioner går sällan igenom, Erik, de syftar ofta till att driva frågor framåt, att väcka till debatt och att få riksdagen (utskottet) att bekänna färg.
Skicka en kommentar
<< Home