Ny blogg!

Har en ny fin blogg/webbplats:

johanhedin.se

Favorit i repris: Om sund invandring

Repriserar ett blogginlägg från april förra året som skrevs som en kommentar till utredningen om cirkulär migration:

I går morse kunde man vakna upp till goda vännen Fredrick Federleys stämma på radion. Ämnet var cirkulär migration och den utredning därom som han har arbetat i tillsammans med bland andra Mikaela Valtersson (MP), som för övrigt är en fantastisk politiker och som enligt mitt tycke borde ha nominerats till språkrör. (Men det är en annan diskussion.)

Utredningens andemening är klockren. Från att ha haft ett ganska otidsenligt von obenperspektiv på migrationen är det nu dags för Sverige att sluta upp att se oss som en moralisk stormakt, ett blandekonomiskt lyckorike som varenda kotte drömmer att få komma till, för att njuta av generella bidragssystem och fredagsmys.

Människor runt om i världen vill saker. En massa saker. Och när de institutionella systemen i länderna de bor hindrar dem från att förverkliga sina drömmar söker de sig till andra ställen. Lyckligtvis är Sverige fortfarande ett av dem, även om vi är långt ifrån favoritmålet för den som vill jobba sig till framgång. Kanada och Storbritannien står högre på önskelistan och USA är naturligtvis drömmarnas land för väldigt många.

I framtiden kommer människor att vara mer rörliga än tidigare. Fler kommer att flytta mellan länder under skeden av livet, för att sedan på ålderns höst kanske slå sig ner någonstans där klimatet är lämpligt för kvällspromenader och canasta.

Denna nya typ av rörlighet kräver en hel del reformer och den viktigaste är väl just den som utredningen föreslår.

Det finns emellertid en hel del problem förknippade med invandringen som också måste adresseras i institutionella reformer. Arbetslöshet och de sociala problem som uppkommer i dess kölvatten är i sig inget invandringsproblem, utan ett strukturproblem. Den svenska arbetsmarknaden fungerar helt enkelt för dåligt och har inbyggda skydd för den som befinner sig inuti systemet, men håller också den som är utanför ute.

De starka fackförbunden som i Sverige har mycket stor makt. Särskilt under vänsterregeringar, där de kan styra och ställa lite som de vill, har fackliga krav sprungna ur populistisk klasskampsretorik skapat höga trösklar in på arbetsmarknaden.

1968 krävde LO ett stopp för den mycket framgångsrika svenska invandringen, eftersom de ansåg att de hotade jobben för de svenskfödda, och den socialdemokratiska regeringen levererade.

Igår fick naturligtvis också en socialdemokratisk representant uttala sig om Federleys utredning och det första socialdemokraten Göte Wahlström sa i sin replik var "fackliga organisationer". Andemeningen var att det här med arbetskraftsinvandring var dåligt för att vissa av arbetskraftsinvandrarna skulle kunna utnyttjas av oseriösa arbetsgivare...

Möjligen visar detta också arbetarrörelsens problem. Istället för att se en möjlighet att få fler medlemmar till fackförbunden och bättre fart på ekonomin genom de skatteintäkter arbetskraftsinvandrarna genererar, väljer man att se allt som hot mot den rådande ordningen.

LO och Socialdemokraterna vill inte ha någon annan invandring än för människor som har det mycket svårt. De är inte intresserade av att öppna vägar för att folk ska kunna förverkliga sina drömmar genom arbete eller företagande, lika mycket som hitta nya offer att mata in i klasskampsdravlet.

Människor kan vara starka, kreativa, produktiva, skapande, fantastiska och från två tomma händer bygga framgångssagor som kommer tusentals andra till del, bara man ger fan i att bygga system som hindrar dem.

Likhet inför lagen en central princip

Hinner egentligen inte blogga, men jag måste bara kort kommentera en reaktion från SvD's normalt utmärkta ledarsida ang Folkpartiets gamla förslag om språktest för medborgarskap:

Nej, Benjamin Katzeff Silberstein, Folkpartiets kritiker "struntar" inte i problemet. Jag tycker dessutom att man bör skriva problemen. De går inte att koka ned till en fråga (typ "massinvandringen).

Jag är starkt kritisk mot ett förslag som åsidosätter en absolut grundförutsättning för den liberala rättsstaten: likhet inför lagen.

En konsekvens av Folkpartiets förslag, om likhet inför lagen ska gälla, borde man även testa varje  svensk. Eftersom de flesta nyfödda bebisar inte är så bra på just svenska kan man kanske ge anstånd tills de är 18 år. De som inte klarar språktestet (vilket med tanke på kvaliteten i den svenska skolan antagligen kommer att vara en del) får inget medborgarskap.

Förhoppningsvis kan de anhöriginvandra till Sverige för att bo med sina föräldrar ytterligare ett par år. Några få av dem kommer att ta sig över trösklarna till arbetsmarknaden för att kunna arbetskraftsinvandra.

Och innan man utgår från att de som hävdar humanistiska värden, öppenhet och fri rörlighet "struntar i problemet" kan man kanske kolla om de skrivit något om frågan. Om man ändå inte orkar öppna en webbläsare kan jag avslöja att många av dem har det, fast man kanske inte utgår från att problemet i första hand sitter hos de nyinflyttade.

---

Detta också angående Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Stens utomordentligt angelägna DN-Debatt idag.

Stort tack för förtroende och gratulationer!

Idag fattade riksdagen beslut om att bevilja Fredrick Federley föräldraledighet och ersättare för honom under denna period, som sträcker sig från den tredje september i år till och med den 26 april 2013, är ingen annan än undertecknad.

Jag älskar att jobba i vårt företag och jag är mycket stolt över vad jag och min kompanjon Tobias har åstadkommit under snart 11 år tillsammans med våra fantastiska (och stundtals ganska excentriska) medarbetare över åren, men jag känner också att möjligheten att tjänstgöra i riksdagen är något alldeles speciellt! Jag känner mig dessutom moraliskt förpliktigad gentemot de som röstade på mig i riksdagsvalet 2010 att ta denna chans.

Plikten, liksom tacksamheten, finns också i allra högsta grad gentemot mot Stockholmscenterns medlemmar som gav mig det stora förtroende som nu placerar mig som en av landets lagstiftare.

Jag vill också tacka för alla gratulationer och lyckönskningar! Det verkar som att många har _mycket_ höga förväntningar, vilket gör mig en smula nervös. ;) Jag ser den kommande tjänstgöringsperioden an med stor ödmjukhet. Jag vet inte ännu exakt vad jag kommer att få för uppgifter, men jag kan lova en sak: jag kommer att jobba hårt!

Alliansbloggarnas vallöften blir politik!

Inför valet 2010 for Alliansens partiledare, deras pressfolk och pressen tåg runt om i Sverige för att kampanja. Med på tåget var också en bloggare från vart och ett av Allianspartierna.

Moderaterna representerades av Edvin Alam, Folkpartiet av Amanda Brihed, Kristdemokraterna av Sakarias Winberg och Centerpartiet av yours truly.

Nyheten från igår om att Moderata Samlingspartiet (Som ekot kallade dem) vill ha en särskild vårdgranskningsmyndighet är på många sätt märklig och på ett sätt lite kul.

Det märkliga är att en dylik myndighet redan är på väg. Det är något som vi drivit i Centern länge och som Kristdemokraten Göran Hägglund nu genomför i regeringen. Detta verkar har förbigått såväl Nya Moderaternas partisekreterare, Kent Persson, som Ekot, som uppmärksammar det först efter det att Göran Hägglund twittrar. 

Fräckt av Moderaterna? Kanske, men det är ju bättre att någon gör politik av det, än att ingen gör det.

Kul är att detta var en idé som fastslogs som en i ett niopunktsprogram med skuggvallöften från oss alliansbloggare.

Nu hade vi några till, bland annat att reformera LAS och avskaffa turordningsreglerna, införa konstitutionsdomstol och omreglera systemmonopolet med apoteksreformen som förebild (ja, avreglering av alkoholmonopolet).

Så det är bara att köra på! :)

---

Enligt TT förnekar Kent Persson för övrigt att han skulle vara Håkan Juholt.

Hopp om C-framtiden

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något om Nya Moderaternas nygamla chefsstrateg, Per Schlingmanns, debattaktiviteter, men ett par av de centerpartistiska svaren på Moderaternas vurm för Den Starka Staten förtjänar omnämnande.

Det är också mycket glädjande att konstatera att det är framtidens Centerparti som briljerar.

Hanna Wagenius skriver en synnerligen välfunnen artikel och lutar sig på en av historiens viktigaste filosofer, John Locke, för att förklara att den stat som är stark nog att ge dig allt du vill ha också är stark nog att ta ifrån dig allt du har.

Ville Nordström skriver att en viktigare prioritering från lagstiftare borde vara att inse värdet av starka individer. Staten är per definition kollektivistisk och när staten vill bestämma mer innebär det ofrånkommligen att individen (eller för den del kommunen) bestämmer mindre.

Det finns dem, inte minst i centerpartiets mörkare vrår, som reducerar politiken till en huggsexa om skattebetalarnas pengar till egna särintressen och det är ärligt talat jäkligt skönt att konstatera att de är på utdöende.

Till dem vill jag rikta ett citat från en annan stor frihetlig tänkare, Frédéric Bastiat:

"Staten är den stora illusion, i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad."

NATO det enda rimliga

Häromdagen skrev de båda Centerpartistiska riksdagsledamöterna Staffan Danielsson och Kerstin Lundgren på SvD Brännpunkt att "Sverige inte ska smygas in i NATO." Jag håller med. Det ska inte smygas.

Mellan raderna, och faktiskt i viss mån på dem, uttrycker dock Staffan och Kerstin att ett närmande mot NATO är det enda rimliga, så låt oss slå igång den debatten nu.

Visst kan vi förutsättningslöst utreda andra försvarsallianser, men vilka finns det i så fall?

Vi lever idag i en annan tid än under kalla kriget. Geopolitiskt, naturligtvis, men även tekniskt. Vår försvarsindustri hyllas och framhålls från de flesta politiska håll, men hur mycket är den egentligen värd utan nära samarbeten med främst USA? Hur mycket är den värd utan miljarddopningen från den svenska staten?

Ofta får man höra att t ex JAS-projektet har drivit fram teknikutveckling som haft positiva spin-offeffekter på övrig industri. Då glömmer man det faktum att de pengar som betalt för JAS-projektet ju är skattepengar som har tagits från folk och företag och som annars hade kunnat investeras decentraliserat i industri- och andra projekt.

JAS är säkerligen ett mycket fint flygplan, men utan amerikanska vapen under vingarna är den inget stridsflygplan.

På stämman i Örebro 2009 beslutade vi att utreda NATO-medlemskap och det vore väl bra att få in ett skarpt ställningstagande i frågan i samband med det stora programarbete som nu pågår.

---

Läs även Claes Arvidsson på SvDs ledarsida idag.

#ReinfeldtTT förklarar varför (M) gillar LAS

Statsministerns uttalande angående arbetslösheten är anmärkningsvärt. Tydligen anser han och Nya Moderaterna inte att arbetslösheten är ett så stort problem eftersom den inte drabbar medelålders infödda.

Jag tror inte för ett ögonblick att Fredrik Reinfeldt är rasist eller ungdomsfientlig. Däremot tror jag att han struntar fullständigt i vad som är principiellt rätt, så länge folk röstar på honom. Som det ser ut i svensk politik står det stora slaget om vem som lyckas attrahera de etniska svenskar som befinner sig mitt i livet.

Detta är också en relevant förklaring till varför Reinfeldt och Moderaterna inte tycker att LAS är något problem. Etniska svenskar mitt i livet drabbas inte. Tvärtom. De får skyddsmurar kring sina anställningar, trots att någon som ännu inte lyckats etablera sig på den svenska arbetsmarknaden kanske skulle kunna vara bättre lämpad att göra jobbet.

Detta är enligt min mening oacceptabelt. För det första begås en stor orättvisa mot unga och nyinflyttade. För det andra hämmas det svenska näringslivets utveckling, vilket hindrar framväxten av nya jobb för alla, oavsett var i livet man befinner sig.

Läs även Thomas Böhlmark, Peter Andersson och Torbjörn på Frihetssmedjan.

Vad gör vi när ickedemokrater är med och formar europapolitiken?

Jag är optimist. Jag tror på människors inneboende kraft att lösa svåra problem och anpassa sig till nya förutsättningar och skapa nya möjligheter till tillväxt när gamla försvinner.

Jag tror på demokratin och jag tror på politikens förmåga att hitta någorlunda rätt i så motto att de flesta kan vara måttligt missnöjda med de stora dragen, även om de flesta tycker att det skulle kunna ha varit mycket bättre.

Jag tror på EU och det europeiska samarbetet. I grunden. De fria rörelserna över gränser är inte bara moraliskt välmotiverade, utan synnerligen ekonomiskt viktiga för varje litet exportberoende land. Men. Vad fan är det egentligen som händer i Europa?

Greklands väljare har år efter år belönat en fullständigt ohållbar politik. En vänsterpopulism som lovat allt åt alla, statliga livstidsanställningar med bonus för den som faktiskt går till jobbet och kafkalik byråkrati för den som vill starta och driva företag och skatter som alltför få finner rimlig att betala.

Att detta inte funkar är ju inte så konstigt, missnöjet är massivt och tar sig uttryck i våld och kaos. Utan resurser går det inte att göra någonting och Greklands ekonomi förmår inte att förnya sig. Ingenting tyder heller på att grekerna har för avsikt att välja en politik som skulle möjliggöra tillväxt. Snarare tvärtom, när totalitära krafter väljs in i parlamentet.

Det jobbiga är att Grekland inte är ensamma. Skuldsituationen ser inget vidare ut i många länder, men vad som verkligen oroar mig är utvecklingen i Frankrike. Den nyvalda presidenten Hollande gick till val på en vänsterpopulistisk agenda, inte helt olik den politik som har lett Grekland fram till sin prekära situation.

Grekernas reaktion på förfallet blev livsluft för fyra partier som förespråkar totalitära system. Frankrike har både en livskraftig kommunistisk rörelse och det välkända fascistpartiet lett av först far och sedan dotter Le Pen. De franska kommunisterna är alltså inte lite sådär lagom vänstermysiga som kafébesökare på södermalm, utan hårdföra revolutionärer som vill konfiskera näringslivet och inte tvekar på att knäcka några ägg för att göra sin marxistiska omelett.

Vad kommer att hända nästa val efter det att den franska socialismen kört ekonomin i botten och tvingat Frankrike till nödlån hos arvfiender Tyskland och Storbritannien?

Man ska inte måla fan på väggen, men någonstans måste man ju liksom börja fundera på vad vi gör i en situation då vi plötsligt ska förhandla om en gemensam politik i Europa med sådana som inte delar vår grundläggande uppfattning om demokratiska fri- och rättigheter.

Prohibition eller avkriminalisering?

Igår fick jag ett mail från en gymnasieelev som gör ett skolarbete om cannabis och ville ställa några frågor till mig. Eftersom detta kanske kan vara av intresse för även fler, klistrar jag in dem här på bloggen:

 Vad är din syn på cannabisbruk? Är det lika farligt som alla säger? -

Denna fråga är väldigt svår att svara på eftersom jag inte vet exakt vad du menar att "alla säger", men det finns fakta som tyder på att cannabis inte är mer skadligt än andra njutningsmedel som används i samma syfte.

2.       Vad tror du det största problemet är? –

Att människor som vill köpa cannabis etablerar kontakt med kriminella människor som dels kan utsätta dem för hot eller våld, dels också manipulera cannabisköpare till att köpa farligare droger. 

3.       Är cannabis en inkörsport till farligare droger? -

Det kan det absolut vara genom att cannabisköpare etablerar kontakt med kriminella personer, som kan tänkas vilja sälja på dem andra droger. (Se även föregående svar)

4.       Hur kan vi göra för att minska användningen av cannabis? -

Idag går ca 24% av resurserna till att vårda missbrukare (av främst andra droger än cannabis), 75% till rättssystemet för att gripa och döma brukare av förbjudna droger och 1% till upplysning och information. (Siffror från Ted Goldberg, professor i Sociologi) 

Under förutsättning att man önskar se ett minskat cannabisbruk tror jag att fördelningen borde vara annorlunda till upplysningens fördel. 

5.       Vilka tror du använder cannabis mest? –

Det vet jag inte, men det finns subkulturer i vilka de konstnärliga uttrycken ofta är drogromantiska, så en rimlig gissning är väl att människor i sådana har närmare till att bruka.

6.       Har användningen något med kön/ålder/samhällsklass att göra? –

Ålder, ja. Pensionärer brukar antagligen mindre än andra. Kön, nej. "klass", nej.

7.       Vad tror du är anledningen till att man provar cannabis? –

Människor har sökt metoder att berusa sig i alla tider och precis som att unga kan ha en nyfikenhet inför att dricka alkohol kan man vara nyfiken på cannabis.

Ibland kan säkert anledningen också vara sociala eller medicinska problem som man söker tröst eller lindring för genom cannabisbruk. 

8.       Hur tror du det var förr? Har användningen ökat eller minskat? -

Den stora ökningen skedde på 70-talet. Sedan minskade användningen på 80-talet och jag gissar att den har ökat igen. 

9.       Borde cannabis legaliseras? Varför/varför inte? -

Detta är en extremt svår fråga som måste brytas ned i fyra dimensioner: Medicinskt, socialt, moraliskt och juridiskt. 

Vi börjar med den sista, juridiskt: FN's organ mot brott och narkotika, UNODC, har fastställt att narkotika ska vara olagligt och Sverige, liksom så gott som alla andra länder, har gått med på att förbjuda narkotika i den nationella lagen. 

Bolivia är mig veterligen det enda land som sagt upp avtalet med hänvisning till att cocablad (som används för att tillverka kokain) inkluderas i förbudet. Men bruket av cocablad är etablerat i Bolivia på samma sätt som snus i Sverige. 

De länder som har lättat på förbudslinjen, som t ex Portugal, som också är bundna av överenskommelsen i FN, har använt en annan lagstiftningsteknik och kallar det för avkriminalisering. I teorin är narkotikan fortfarande förbjuden, men man tillämpar åtalsunderlåtelse, dvs vanliga brukare av narkotika lagförs inte. 

Problemet med avkriminalisering genom åtalsunderlåtelse är av rättsfilosofisk natur: det är helt enkelt dåligt att ha lagar som inte ska följas. 

Medicinskt är det, så vitt jag förstår, svårt att motivera cannabisförbud om samtidigt starksprit är lagligt. Om detta råder dock säkert delade meningar i den medicinska expertisen.

Socialt finns ju problem med dagens lagstiftning, dvs prohibitionslinjen (alltså att förbjuda och bekämpa allt bruk av cannabis). Det kan alla se. Skulle dessa vara fler eller färre med en annan lagstiftning? Oerhört svårt att säga. I Portugal har problemen blivit mindre med avkriminalisering, men det finns ingenting som garanterar att resultatet skulle vara detsamma i Sverige. 

Många problem uppstår just eftersom narkotika är olagligt. Social stigmatisering. Priserna drivs upp, vilket tvingar missbrukare till kriminalitet och prostitution. Köpare tvingas till kontakter med kriminella personer och löper därför större risk för att utsättas för brott. 

Människor som skulle behöva hjälp att ta sig ur missbruk tvekar inför att söka sådan, eftersom de samtidigt riskerar rättsliga konsekvenser med straff och närvaro i polisregistret som följd. Har man barn är risken stor att de sociala myndigheterna anser dig olämplig som förälder och tar barnen ifrån dig. Etc etc. 

När man väger samman de ovanstående tre dimensionerna tycker jag nog att argumenten för att prova en annan narkotikapolitik åtminstone inte borde uteslutas. Men så har vi den fjärde: Moraliskt. 

Många människor gillar helt enkelt inte att folk "knarkar". Det har därför blivit en gångbar politisk linje. Mot moralargumenten finns aldrig praktiska sakargument som övertygar. 

Man måste också vara mycket medveten om en sak: Oavsett vilken typ av narkotikapolitik som präglar lagstiftningen, prohibition eller avkriminalisering, kommer vissa människor att fara illa. Narkotika är farliga saker, det får man aldrig glömma.

10.   Om ja – vilken åldersgräns skulle vara rimlig? -

Svaret i ovanstående fråga är ju inte helt entydigt, men samma som för alkohol förefaller rimligt.

Stasifasoner från biljettkontrollanter. Igen.

De ständiga övergrepp som begås av framförallt vaktpersonal, men tyvärr även polis, i kollektivtrafiken måste få ett slut. För det första bryter de redan mot en mängd lagar, men det är antagligen så att lagstiftningen måste ses över så att ansvar och befogenheter tydliggörs och att systematiskt missbruk försvåras.

Den senaste i en lång rad skandaler är hur Västtrafiks kontrollanter brottar ned och kvarhåller en ung kvinna som de misstänker brutit mot reglerna för förfarandet kring biljetten. Kvinnan HAR giltigt färdbevis, men kontrollanterna påstår sig sett att hon löst den först efter det att hon fick syn på kontrollanterna.

Jag känner verkligen tjejens panik när jag ser eländet. Hade det varit jag i samma situation vet jag inte om jag lyckats hålla mig ifrån att försöka slå mig fri.

Först: Hur fan kan någon tycka att det är befogat att brotta ned och hålla fast en person som uppenbarligen mår mycket dåligt av det för oklarheter om en biljett à 20 bagis? Jag är av inställningen att man ska betala för sig, men man måste ju fråga sig om de medel som tas till i kontrollerna känns rimliga?

Och: Man kan inte göra detta till en bedömningssport. Att ge kontrollanterna avgörandet om ett giltigt färdbevis ändå kanske inte är giltigt öppnar helvetets portar.

Ett av de viktiga repressionsmedlen i de gamla socialistdiktaturerna var att se till att medborgarna aldrig riktigt kunde vara säkra på att de gjorde rätt. De skulle alltid vara rädda för överheten, aldrig självsäkert kunna luta sig tillbaka på vetskapen att man har rätten på sin sida. Det är också känslan för kollektivtrafikens biljettkontroller idag. 

De stjärnor som gjorde sig skyldig till övergreppet är uppenbarligen i alla lägen mycket dåligt skickade att göra sitt jobb och bör skiljas från sina anställningar omedelbart och på blankt papper. 

Rättsligt efterspel bör rimligen också vara en konsekvens eftersom det måste vara fråga om olaga frihetsberövande. Möjligen anses det ringa, men även då kan det ge upp till två års fängelse. 

Läs även GP, Magnihasa, Dexion och Ajour.

Facket vs verkligheten, del 326

Ett gammalt tema på denna blogg är den svenska fackföreningsrörelsens ständiga beef med verkligheten. Bakom den våta klasskampsfilten blänker dock stundtals ögonblick av klarhet fram. Om inte i retoriken så i alla fall i praktiken.

Ett exempel är Handelsanställdas förbund som först hotade med stor konflikt, men som sedermera landade i ett intressant avtal med ett inslag av vad som kan liknas vid ungdomslöner. De kallar det betald praktik och hävdar själva med emfas att det inte har något med Centerpartiets förslag att göra. Det får vara hur det vill med den saken, och de får kalla det för vad de vill, men metoden är ett svar på samma fråga som Centerpartiet ställt.

Jag är imponerad och faktiskt lite överraskad av Handels för detta! Mycket bra.

Ett förbund som kanske inte har fullt lika många ögonblick av klarhet är Byggnadsarbetareförbundet, som också var tidiga ute med varsel om så kallade sympatiåtgärder.

Deras blinda lojalitet mot ett av alla de partier som deras medlemmar röstar på tar sig ibland rent groteska uttryck. Igår kunde man läsa en gråtmild artikel på SVT Debatt om hur ond högerregeringen är, som man tror (eller påstår sig tro) vill att byggare ska dö på jobbet.

Enligt egen utsago skriver artikelförfattaren, eller undertecknaren - texten förefaller professionellt ihopknåpad av skolad politisk kommissarie, eller av sådan utsedd pr-konsult - att arbetsgivaren gör ett bra skyddsarbete, men att man ändå står "maktlösa" för att (den onda hööööger-) regeringen minskat anslagen till arbetsmiljöverket, så att de inte kan inspektera lika ofta.

OK.

Så alla förutsättningar för att faktiskt _göra_ säkerhetsförbättringar finns, fast ni gör det ändå inte för att staten inte kommer ut och tittar på lika ofta? (Maktlösa.) Joråsatte...

Detta är ju på ett sätt djupt komiskt. Den blinda övertygelsens retorik bli ofta det. Trist är dock samtidigt hur man ganska cyniskt exploaterar kollegors tragiska öden för att söka plocka billiga politiska poäng.

Strejk vs jobbskatteavdrag

Det konflikten mellan Handels och deras medlemmars företag handlar om är ett löneökningskrav på 940:- i månaden, om jag hörde rätt i morse på radion.

Jobbskatteavdraget är ju något som LO har varit emot hela tiden.

Samma jobbskatteavdrag gav Handels medlemmar ca 900:- mer i månaden redan 2008 och de tre senaste åren har de ca 1500:- mer i månaden efter skatt, även om man tar hänsyn till att medlemsavgiften i fackföreningen inte längre är avdragsgill.

Kanske insatserna borde riktas in för att få till ett 5:e steg av jobbskatteavdraget, istället för att öka kostnaderna för företagen de jobbar på?

---

Räkna här på ditt jobbskatteavdrag.

Men strejka då

Fackförbundet Handels har varslat om strejk och Byggnadsarbetareförbundet (ni vet de som vrålar Go Home till utlänningar) varslar om sympatiåtgärder.

Svenskt Näringslivs VD, Urban Bäckström, varnar för att Handels krav äventyrar såväl svensk ekonomi som den svenska avtalsmodellen, enligt vilken exportindustrin sätter märket för övriga sektorer.

Självklart måste han i sin roll försöka resonera med dem, men själv har jag tröttnat lite på sånt här tjaffs: Blås på bara! Strejka arslet av de företag ni jobbar på. Slit isär systemet och svensk ekonomi, ju förr desto bättre.

Det (och kanske det bara) kan leda fram till en politisk acceptans för reformer från det orimliga system där en enormt mäktig intresseorganisation fått ett domedagsvapen i sina händer och det enda som hindrar dem från att använda det är deras goda vilja och förmodade ansvarskänsla.