Finanskrisen och den nyttiga debatten därav

Tillfällena är många då man förvånas över den svenska debattens frånvaro av konflikt mellan liberaler och konservativa. Antagligen beror det på att man har haft en stark gemensam yttre fiende i form av socialismen, förkroppsligad genom en kompetent och kraftfull socialdemokrati.

Det är därför på något sätt välkommet, när finanskrisen nu tvingar det som vänstern kallar timbrohöööögern (med darr på rösten) att ta ställning åt det ena eller andra hållet.

För min egen del är principen solklar. Fria marknader är oändligt mycket mer effektiva än statligt styrda. Även om kraftiga nedgångar förekommer när marknaden gör plötsliga omvärderingar, så är resultatet över tiden ändå starkt positivt.

Men anledningen till att fria marknader är effektivare än andra är att de hela tiden tvingas att förbättra sig för att stå sig i konkurrensen. Om privata företag gång på gång kan fucka upp och räkna med att staten går in med ovillkorade räddningsaktioner, så urholkas de drivkrafter som gör fria företag effektiva.

De företag som sköter sig, ökar sin effektivitet och hanterar risker klokt straffas implicit när deras sämre konkurrenter räddas. De som valt dessa företag att förvalta sina sparpengar - kanske just av anledningen att man värderat deras förmåga att hantera risker klokt - tvingas betala för andras sämre val genom sina (ofta redan höga) skatter.

Utifrån är det alltid lätt att hålla sig med principer, men om man själv satt med politiskt ansvar vore det naturligtvis inte lika enkelt. Praktiken är sålunda inte lika solklar. Hur många inte ont anande småsparare skulle drabbas oändligt hårt om de nu insolventa finansföretagen skulle lämnas åt sitt öde?

Politikers lust att ingripa är lätt att förstå, men är ändå på lång sikt fel.

Debattörer från den yttersta vänsterkanten vädrar morgonluft och tolkar tidens tecken som uttryck för kapitalismens kolaps, men då har man fått det hela om bakfoten. Det är en kris för ett antal företag. Utslagning av företag som inte är tillräckligt bra är en naturlig och helt nödvändig del av kapitalismen och manifesterar snarare att den fungerar som den ska.

Johan Norberg och Roland Poirier Martinsson debatterar friskt i frågan.