Gymnasieskolan för dålig

I många stycken kan man tycka att Alliansen varit lite feg och ägnat sig alltför mycket åt att triangulera sig in i breda lager av sosseväljare, och alltför lite åt ideologiskt betingade reformer.

Berömvärd är dock arbetslinjen som drivs hyggligt konsekvent och även i en - milt uttryckt - inte helt opportun debattmiljö.

Att arbeta är världens naturligaste sak. Vi måste alla försörja oss på något vis och det kan knappast vara en överraskning för någon, men av olika skäl har all debatt som handlat om människors välfärd utgått från vilka nådagåvor man kan förvänta sig från Den Goda Staten, snarare än vad man ser om man riktar blicken inåt och funderar på vad man själv skulle kunna göra.

Det är ett tankefel som på lång sikt aldrig kan leda till något annat än armmod.

Att bli skicklig på något är en naturlig mänsklig drivkraft och man ser den drivkraften överallt där unga finns. I den stora och i Sverige väl utvecklade idrottsrörelsen. Inom kulturen och konsten.

Alla vet någon som sitter på sin kammare och vevar skalor i framförallt en dröm om musikalisk perfektion, men också den ära och rikedom som kan följa därav. Polarna som turas om att lägga straffar på varandra i snöblasket sent en fredagkväll uppe på en nedsläckt grusplan.

Det är roligt att göra det. Det är roligt att bli bättre. Det är roligt att drömma om framgångar inom detta ens intresse, oavsett vilket det är.

Det är onaturligt, onödigt och framförallt djupt oekonomiskt av ett samhälle, att inte ta denna naturliga lust till personlig utveckling tillvara. Det samhälle som lyckas fånga upp denna entusiasm och ställa den framför kunskaper som det framtida näringslivet behöver, kommer att bli mycket rikt.

Idag kan man höra på Ekot om hur svenska gymnasieutbildningar levererar undermålig kvalitet, i så måtto att elever som går ut dessa utbildningar - till och med de som gör det med goda betyg - endast i undantagsfall faktiskt finner en plats på den svenska arbetsmarknaden.

Detta duger inte.

Vi måste ju ha ett utbildningssystem som klarar att utrusta svenska barn och ungdomar med tillräckliga färdigheter för att konkurrera på en global marknad.

Det har naturligtvis en hel del med själva skolan att göra, men faktiskt också en hel del om vilken attityd vi har kring välståndets ursprung och spridning i den samhälleliga diskursen. Den som skaffar sig sådana färdigheter att man kan göra sådant som är värdefullt för andra och som inte så många kan göra, kommer att tjäna bra med pengar och gör sålunda gott både för sig själv och samhället i stort.

Att det svenska skolsystemet är redo för sophinken i Plus gör inte saken bättre för den som vill skaffa sig sådana färdigheter. Förutom de uppenbara samhällsekonomiska implikationerna, torde väl detta vara en av de största rättvisefrågorna att driva för en bred majoritet av det svenska politiska väsendet?

----------------------------

Svenskt Näringslivs Annika Lundius och Kristina Scharp debatterar om gymnasiekvaliteten i dagens DN.