En hopplös våldsspiral
Våldet i Gaza är oförsvarligt. De fruktanvärda bilder som kablas ut väcker vämjelse och sorg. Ett stort antal människor som inget hellre vill än att leva i fred och i god grannsämja, drabbas orimligt hårt.
Likförbannat var Israels regering tvungna att göra någonting. En stats kanske främsta uppgift är att skydda sina medborgare från våld. Under vapenvilan med Hamas vilade bara vapnen till den grad att under tre års tid 6400 raketer avfyrades från Gaza mot Israeliska - huvudsakligen civila - mål.
Inför ett upphörande av den vapenvilan hade både Hamas och Islamiska Jihad kanske inte så mycket varnat som skrutit över den eld som ska regna över Israel.
Inför ett stundande val blir detta naturligvis särskilt viktigt. Det är för övrigt svårt att förstå de debattörer som i raljanta ordalag underkänner det demokratiska valet som ett relevant skäl för Israels regering att agera. Varje folkvald församling och dess verkställande organ utför majoritetens vilja. Det är deras uppgift och gör de inte det så väljer majoriteten någon som gör det. Har man problem med det får man allt förklara vilket typ av statsskick man istället föredrar.
När vapenvilan gick ut varnade Israel för konsekvenserna av ett återupptagande av raketattackerna. Efter vad jag förstår var man ytterligt tydlig med sina avsikter att avväpna den som begår krigshandlingar mot Israel. Till vilket pris som än krävdes.
Varför Hamas trots det väljer att återuppta raketbeskjutningarna saknar rationell förklaring.
Trots religiös övertygelse och martyrkultur med löfte om gränslös lycka, i livet efter detta, så måste man väl ändå inse sin totala militära underlägsenhet? Man måste ha förstått att en Israelisk militär operation i Gaza skulle leda till ett förödande nederlag för stridande milismän, såväl som ett oerhört lidande för civilbefolkningen.
Ändå väljer man kriget.
Allt detta lidande och dödande skulle med all rimlighet lätt kunnat undvikas. Hamas hade kunnat välja att vara fortsatt skarp i retoriken. Man skulle kunna struntat i förhandlingar med "hundarna", raljerat över deras outsinliga ondskefullhet och orena natur. Men samtidigt skyllt på väderleksförhållanden, tekniska fel eller taktiska överväganden för att låta bli att skjuta.
Men militanta islamister tänker kanske inte så. Andra bevekelsegrunder än de som vi skulle ta för självklara dominerar. HAX uttrycker det väl i ett exempel på sin blogg:
"Säga vad man vill, men Israel ställer sina soldater mellan fienden och sina barn. Hamas ställer sina barn mellan sina soldater och fienden. "
Det mesta av den svenska vänstern ställer sig oblygt på Hamas' sida i denna konflikt. Äntligen kom dock igår ett moderat uttalande från Mona Sahlin, i vilket hon säger att raketbeskjutningarna från Gaza måste upphöra. All heder för det. Jag delar helt hennes linje.
Från hennes tilltänkta regeringspartners är dock tonen en helt annan. Ung vänster går så långt att man väljer att stöda Hamas framför Fatah. Man anser att de senare "sitter i knät på ockupationsmakten" när de föredrar förhandling istället för våld.
Vänsterdebattören Andreas Malm anser att vi i Sverige bör göra gemensam sak med Iran och bistå Hamas såväl ekonomiskt som militärt. En häpnadsväckande ansats som kulminerar i ett obehagligt bagatelliserande av raketattackerna mot Israel.
Visst omkommer förhållandevis få Israeler i raketattackerna, men det beror knappast på Hamas' genomgående godhet och humanistiska läggning.
Al-Quassamraketerna har för det första inte särskilt sofistikerade styrsystem (något som antagligen Malm och andra vänsterdebattörer vill ändra på när man föreslår militärt stöd till Hamas).
För det andra har man radarlarm som ljuder när raketer är på ingång. Då vet varenda varenda skolbarn, boende, jobbande, äldre och andra att man har ungefär 15 sekunder på sig att kasta sig ner i ett skyddsrum.
En god vän har besökt ett område som ofta utsätts för raketbeskjutningar och berättade att man på en förskola hade travat madrasser nedanför stegen till skyddsrummet, så att dagisfröknarna kan kasta ner barnen när larmet går.
Att man vill få stopp för dessa attacker är fullt begripligt.
Lika lite som någon annan har jag några vettiga svar på hur det ska gå till, utan att civila och oskyldiga palestinier drabbas, eftersom Hamas använder dessa som mänskliga sköldar till sina raketlavetter.
Möjligen kan man hoppas på att de inblandade väljer andra politiska ledare än de som ser våld som den enda lösningen.
------------------------
Detta inlägg skrevs inspirerat av Magnus Anderssons på samma tema.
Likförbannat var Israels regering tvungna att göra någonting. En stats kanske främsta uppgift är att skydda sina medborgare från våld. Under vapenvilan med Hamas vilade bara vapnen till den grad att under tre års tid 6400 raketer avfyrades från Gaza mot Israeliska - huvudsakligen civila - mål.
Inför ett upphörande av den vapenvilan hade både Hamas och Islamiska Jihad kanske inte så mycket varnat som skrutit över den eld som ska regna över Israel.
Inför ett stundande val blir detta naturligvis särskilt viktigt. Det är för övrigt svårt att förstå de debattörer som i raljanta ordalag underkänner det demokratiska valet som ett relevant skäl för Israels regering att agera. Varje folkvald församling och dess verkställande organ utför majoritetens vilja. Det är deras uppgift och gör de inte det så väljer majoriteten någon som gör det. Har man problem med det får man allt förklara vilket typ av statsskick man istället föredrar.
När vapenvilan gick ut varnade Israel för konsekvenserna av ett återupptagande av raketattackerna. Efter vad jag förstår var man ytterligt tydlig med sina avsikter att avväpna den som begår krigshandlingar mot Israel. Till vilket pris som än krävdes.
Varför Hamas trots det väljer att återuppta raketbeskjutningarna saknar rationell förklaring.
Trots religiös övertygelse och martyrkultur med löfte om gränslös lycka, i livet efter detta, så måste man väl ändå inse sin totala militära underlägsenhet? Man måste ha förstått att en Israelisk militär operation i Gaza skulle leda till ett förödande nederlag för stridande milismän, såväl som ett oerhört lidande för civilbefolkningen.
Ändå väljer man kriget.
Allt detta lidande och dödande skulle med all rimlighet lätt kunnat undvikas. Hamas hade kunnat välja att vara fortsatt skarp i retoriken. Man skulle kunna struntat i förhandlingar med "hundarna", raljerat över deras outsinliga ondskefullhet och orena natur. Men samtidigt skyllt på väderleksförhållanden, tekniska fel eller taktiska överväganden för att låta bli att skjuta.
Men militanta islamister tänker kanske inte så. Andra bevekelsegrunder än de som vi skulle ta för självklara dominerar. HAX uttrycker det väl i ett exempel på sin blogg:
"Säga vad man vill, men Israel ställer sina soldater mellan fienden och sina barn. Hamas ställer sina barn mellan sina soldater och fienden. "
Det mesta av den svenska vänstern ställer sig oblygt på Hamas' sida i denna konflikt. Äntligen kom dock igår ett moderat uttalande från Mona Sahlin, i vilket hon säger att raketbeskjutningarna från Gaza måste upphöra. All heder för det. Jag delar helt hennes linje.
Från hennes tilltänkta regeringspartners är dock tonen en helt annan. Ung vänster går så långt att man väljer att stöda Hamas framför Fatah. Man anser att de senare "sitter i knät på ockupationsmakten" när de föredrar förhandling istället för våld.
Vänsterdebattören Andreas Malm anser att vi i Sverige bör göra gemensam sak med Iran och bistå Hamas såväl ekonomiskt som militärt. En häpnadsväckande ansats som kulminerar i ett obehagligt bagatelliserande av raketattackerna mot Israel.
Visst omkommer förhållandevis få Israeler i raketattackerna, men det beror knappast på Hamas' genomgående godhet och humanistiska läggning.
Al-Quassamraketerna har för det första inte särskilt sofistikerade styrsystem (något som antagligen Malm och andra vänsterdebattörer vill ändra på när man föreslår militärt stöd till Hamas).
För det andra har man radarlarm som ljuder när raketer är på ingång. Då vet varenda varenda skolbarn, boende, jobbande, äldre och andra att man har ungefär 15 sekunder på sig att kasta sig ner i ett skyddsrum.
En god vän har besökt ett område som ofta utsätts för raketbeskjutningar och berättade att man på en förskola hade travat madrasser nedanför stegen till skyddsrummet, så att dagisfröknarna kan kasta ner barnen när larmet går.
Att man vill få stopp för dessa attacker är fullt begripligt.
Lika lite som någon annan har jag några vettiga svar på hur det ska gå till, utan att civila och oskyldiga palestinier drabbas, eftersom Hamas använder dessa som mänskliga sköldar till sina raketlavetter.
Möjligen kan man hoppas på att de inblandade väljer andra politiska ledare än de som ser våld som den enda lösningen.
------------------------
Detta inlägg skrevs inspirerat av Magnus Anderssons på samma tema.
Etiketter: extremvänstern, utrikespolitik, vänstern
posted by Johan, PL&C at 10:24 fm
8 Comments:
Gaza. Man kan ifrågasätta proportionaliteterna; också britterna led ett och annat dödsfall genom irländsk terror, men inte för den skull bombades Dublin sönder och samman, som Torsten Kälvemark framhållit. Vad har t ex Frederick Federley för bruk av gängse politisk favoritfloskel, Alla Människors Lika Värde? jag bara frågar!
- Peter Ingestad, Solna
Det kan endast bli fred i mellanösten den dag palestinierna älskar sina barn mera än de hatar Israelerna.
"Säga vad man vill, men Israel ställer sina soldater mellan fienden och sina barn. Hamas ställer sina barn mellan sina soldater och fienden. "
Peter,
Varför skulle Britterna bomba Dublin för IRAs terror? IRA var förbjudet i Irland.
Om Israel hade agerat proportionellt så hade de blint skickat in en racket i Gaza för varje racket som Hamas skjutit blint in i Israel. Tack och lov gör inte Israel det, för då hade det blivigt ett riktigt blodbad.
.
Lösning på det hela är ju extremt enkel - Om Hamas slutar bomba med raketer och självmördare så kommer Israel sluta med sitt våld.
Löst.
Sällan har en konflikt varit så lämpad att lösa med en icke-våldstaktik.
Jag har i ett annat sammanhang uttryckt min numera allt mer djupnande pessimism när det gäller Mellanösternkonflikten.
Under hela min levnad har konflikten antingen legat och pyrt eller brutit ut i öppen låga med några års mellanrum.
Konflikten är helt olöslig. Israel är hjälplöst fast i sin egen militära överlägsenhet.
Palestinierna befinner sig i ett otroligt hopplöst läge. De kan inte ens lämna sitt land och återvända. De kan inte resa fritt i det land där de är födda. Och de kan inte slåss med annat än handeldvapen och gisslantagningar.
Båda sidor vädjar till omvärldens känsla av rättvisa, men vi är handlingsförlamade. Så även jag själv.
Jag har under min uppväxt rönt mycken vänlighet och haft nära kontakter med människor med judisk bakgrund och skulle aldrig kunna tänka mig att svika dem och deras förtroende. Men jag har också under senare lärt känna andra personer med rötter i Mellanöstern och har också djup respekt för dem.
Så med nedböjt huvud måste jag nu bevittna hur detta dånande krig får skörda liv i väntan på en kommande vapenvila - som sedan kommer att brytas när nästa generation av människor som känner sig kallade att bli martyrer står redo!
Våldsspiral är inte en adekvat beskrivning. Tvärt om brukar det bli tydligt lugnare när Israel har slagit till. Israel agerar inte känslomässigt utan har analyserat den här typen av trender. Efter Libanonkriget har till exempel den dagliga raketbeskjutningen i norr upphört. De vill säkert ha något liknande i söder.
Anonym 0853:
(skriva gärna ut ditt namn eller nick)
"Konflikten är helt olöslig. Israel är hjälplöst fast i sin egen militära överlägsenhet.
Palestinierna befinner sig i ett otroligt hopplöst läge. De kan inte ens lämna sitt land och återvända. De kan inte resa fritt i det land där de är födda. Och de kan inte slåss med annat än handeldvapen och gisslantagningar."
Men detta är ju ingen nyhet i världshistorien. Samma sak med militär underlägsenhet var det i Indien, Sydafrika och Sydstaterna, när Gandhi, Mandela, Luther-King m.fl. effektivt kampanjade med icke-våld.
Återigen - om bara palestinierna satsade på icke-våldstaktik skulle de vinna direkt.
Hallå och tack för alla kommentarer. Vill bara påminna om det förvirrande faktum att det finns fler som heter Johan Hedin.
Min signatur är ovanstående "Johan, P, L & C" och den andre (eller förste om man ser det så) Johan Hedin heter rätt och slätt "Johan Hedin" i kommentarsfälten.
Jag brukar i o f s hålla med om det mesta Johan Hedin säger och skriver, men äras den som äras bör. :-)
Skicka en kommentar
<< Home