DDR-synen på energimarknaden lever kvar

Nyss ringde en tjej från ett opinionsmätningsinstitut. Hon hade i uppdrag att fråga förtroendevalda centerpartister om inställningen till olika energislag. Väl så. Det kan man väl få göra.

Dessvärre för den unga damen blev jag en jäkligt besvärlig respondent. Hela frågeställningen var nämligen enligt mitt tycke felkonstruerad. Den byggde på den märkliga syn på politikens roll kontra marknadens, som en gång ledde oss in i en politisk låsning för den svenska energiproduktionen.

Jag förväntades från politiskt håll vilja bygga ut eller avveckla anläggningar för ett eller annat energislag.

(Ärligt talat har jag en starkt utvecklad allergi emot politik som i huvudsak handlar om att bygga monument, oavsett om detta är ett äventyrsbad eller ett kraftverk. Känns väldigt DDR.)

Jag ger blanka fan i det går till att framställa elen, så länge det sker på ett säkert och miljövänligt sätt och att detta sker på marknadens villkor.

Visst kan (och bör) man ha en diskussion om vad som är tillräckligt säkert. Den diskussionen måste dock föras med vetenskapligt grundade argument och bör därför huvudsakligen ske i en akademisk kontext, snarare än i en politisk.

Politiken en däremot oerhört viktig roll när det gäller att bestämma vad det ska kosta att släppa ut olika potentiellt skadliga ämnen, samt att - helst så överstatligt som möjligt - skapa rättvisa och rättsäkra handelssystem för detta. Varför inte i samverkan med WTO.