Mona Sahlin och fiendens fiende

Det går ganska bra för Sverigedemokraterna nu. Tyvärr. Deras politik är utomordentligt farlig för Sverige som nation.

De vill inte bara förbjuda arbetskraftsinvandring, utan också reglera handel över gränser för att "skydda" svenska företag från konkurrens.

Om sådana strävanden skulle få utväxling i praktisk politik skulle vi tvingas ta ett drastiskt kliv nedåt i välfärdsligan.

För det första skulle importvaror bli mycket dyrare, vilket drar undan utrymme för konsumtion och investeringar (som skulle kunna leda till jobb).

För det andra brukar inte andra länder tiga still mot handelshinder, utan upprätta egna mot det land som infört sådana. Det hotar all svensk exportindustri, som t ex stål, skog och Saabar.

Deras politik hotar säkerheten, eftersom de hävdar att muslimer är "det största hotet". Något som experterna avfärdar som osant. T ex Europol (som jag skrivit om förut). Istället för att polis och försvar ska ägna sig åt att möta verkliga hot, vill Sverigedemokraterna tvinga dem att möta hot som Åkesson och gänget helt enkelt har hittat på. Sverigedemokratisk "säkerhetspolitik" minskar sålunda säkerheten för vårt svenska folk.

Sverige är ett fantastiskt land att leva i, men vi är med våra 9 miljoner svenskar ett ganska litet land i världen. Vi är helt beroende av handel och andra utbyten med omvärlden.

Vi är också beroende av kontinuerlig förnyelse i näringslivet för att kunna hävda oss i den globala konkurrensen. Den förnyelsen är helt avhängig mottagligheten för nya intryck och idéer. Att hindra invandring är att hindra sådan livsnödvändig kulturell och kreativ utveckling som följer av att människor från olika kulturer delar erfarenheter och blandar tankar.

Denna öppenhet för det nya gjorde en gång i tiden Sverige rikt. Det är ett Sverige som jag är mycket stolt över och ett Sverige som vi borde vara mycket angelägna om att bevara.

Att söka tillsluta vår kultur och nation är inte bara kulturellt och ekonomiskt katastrofalt. Det är dessutom mycket osvenskt.

Svenskheten är inget statiskt tillstånd och har aldrig varit. Sättet på vilket vi firar jul, vad vi har på matbordet, hur vi jobbar och vad vi gör på fritiden förändras ständigt. Inte för att vi tvingas till förändring, utan för att vi utvecklas som människor och som nation.

Hur kommer det så att det går så bra för ett parti som i praktiken motarbetar den dynamiska svenskheten?

För det första måste man förstå att Sverigedemokraterna faktiskt inte uppfann hatet mot invandrare. Lika lite som att Hitler uppfann judehatet eller Pol Pot klasshatet. Det finns helt enkelt invandringsfientliga människor i Sverige, likväl som i andra länder. Sverigedemokraterna försöker bara exploatera det.

Denna främlingsfientlighet odlas till och från av den i Sverige mycket mäktiga fackföreningsrörelsen. Byggnadsarbetareförbundet t ex hetsar mot främst människor från de nyare EU-länderna och hävdar oblygt behovet av hinder mot konkurrens från dem.

För det andra har Mona Sahlins enträgna krav på löften om regeringens avgång - om Sverigedemokraterna skulle bli vågmästare mellan blocken - skapat allt detta fokus som riktas mot dem nu.

Detta är naturligtvis ingen slump. Mona Sahlin har kanske kunskapsluckor när det gäller ekonomi och sådant, men politiskt är hon oerhört slipad.

Vänsterpartierna kommer med all rimlighet att förlora Stockholm igen och Alliansen kommer i riksdagen att ha fler mandat än vänsterblocket. Den enda chansen i det läget för Mona Sahlin att bli statsminister är att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och att Alliansen vägrar samarbeta med dem. (Och att MP vägrar att samarbeta med Alliansen.) Därav jakten på löftet.

I kampen om makten använder alltså Mona Sahlin Sverigedemokraterna och den fram tills nyligen ändå ganska blygsamma svenska främlingsfientligheten som hävstång.

Förslaget kan tyckas, men fruktansvärt cyniskt och förödande för Sverige och för svensk politik.