Politiken har skapat utanförskapet

Sverige behöver en aggressiv reformagenda. Eller kanske man får begränsa sig till att önska en reformagenda överhuvudtaget. Det finns många samhällsproblem att lösa, men det lönar sig dåligt för de stora krafterna i svensk politik att ta tag i dem. Nya Moderaterna är nu så stora att de knappt kan säga någonting utan att riskera att förlora sympatisörer, alltså gör de inte det, utan triangulerar sig rakt in i det vaneröda folkhemmet med uttalanden som att "det är häftigt att betala skatt".

Jag tror att känslan av häftighet för alla som måste slita ihop till sin lön själv, med förlov sagt, är begränsad. Trots mycket välkomna skattesänkningar i form av främst jobbskatteavdraget har vi fortfarande världens näst högsta skattetryck. (Se t ex ekonomifakta.)

Centerpartiet har tagit på sig rollen att vara Alliansens idémotor. Väl så, men då måste vi nog börja utmana lite även när vi kommer att dra på oss moteld från alla mäktiga särintressen som ligger och bromsar.

Häromdagen debatterade vår partiledare Annie Lööf mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Den senare brukar vinna dylika debatter, men denna gång hamnade han på defensiven.

Felet många gör är att de går in med antagandet att de har moraliskt överläge. Mona Sahlin, Maud Olofsson och Erik Ullenhag har alla fått se sig besegrade mot en ganska osympatisk typ utan några andra idéer än att den nuvarande politiken är dålig och att utlänningar innebär problem.

Annie gjorde inte samma misstag, utan gjorde sig omaket att ta Åkesson och dennes argumentation på allvar. Hon lät sig inte provoceras, utan höll huvudet kallt och seglade därför jämnt fram till den avgörande frågan om vilken människosyn de båda debattörerna höll sig med. Den halva sekund det tog för Jimmie Åkesson att komma på ett svar fällde honom. Naturligtvis inte för fansen, men för alla som har suttit och tänkt att "SD verkar osmakliga, men de talar om ett viktigt samhällsproblem som ingen annan vågar närma sig".

Strategin bör alltså framöver vara att utmana tillskruvade antaganden, fördomar och felaktigheter med knastertorra fakta och först därefter lyfta in värderingsaspekten. Utan skyddet från att upplevas ha någon slags grund för att vilja stänga gränser, krävs inte mycket anslagsenergi för att sänka den som gör skillnad på folk och folk. En enkel fråga om t ex människosyn räcker uppenbarligen och nästan oavsett vad svaret blir.

Ett av Sverigedemokraternas grundläggande antaganden i sina rationaliseringar av sin politik är att det skulle finnas en given mängd jobb i Sverige som invandrarna kommer och tar från infödda. Så är det naturligtvis inte. Det finns något som heter tillväxt.

Människor skapar jobben och görs det framgångsrikt skapas många. Det går lätt att föra i bevis att antalet jobb inte är samma över tiden, utan är en effekt av dels makroekonomiska variabler (konjunktur), men också mikroekonomiska, vad beträffar t ex arbetsmarknadens funktionssätt.

Utan att ta ställning till lämpligheten i aktiv konjunkturpolitik i keynesiansk anda (eller jo, jag är emot) bör mikrosidan vara föremål för mer uppmärksamhet. Varför fungerar inte arbetsmarknaden bättre? Hur kommer det sig att unga och nyinflyttade har svårt att ta sig in på den?

Är det institutionella, strukturella eller kulturella orsaker som är den stora boven i dramat?

Institutionella faktorer är t ex höga ingångslöner, turordningsregler och skattekilar. Eller är det så att det förekommer strukturell diskriminering mot unga och invandrare? Har unga och invandrare lagt sig till med en "kultur" som gör dem arbetsskygga?

Oavsett vilken av ovanstående förklaringar man tror mest på, måste man ur ett politiskt perspektiv fundera på vad man kan göra åt problemet.

Stukturellt: Även om vi hatar att vissa grupper diskrimineras är det lagtekniskt svårt att komma åt problemet. Kulturellt: Om det nu skulle vara så att vissa människor mot förmodan skulle vara lata till sin natur är det inte heller i det fallet möjligt att lösa problemet med lagar.

När det däremot gäller de institutionella faktorerna är lagstiftningsmakten oerhört kraftfull. Inte minst eftersom det är lagstiftning som skapat problemen från början.

---

Tyvärr verkar inte heller den Moderata arbetsmarknadsministern begripit arbetsmarknadens dynamik, utan resonerar som Sverigedemokraterna. Läs t ex Karl Malmqvists bloggpost om detta.