Var går egentligen gränsen för befogad kränkthet?

"Kränkt" är ett vanligt tillstånd i vårt avlånga land och nu är tydligen Birgitta Olsson det över det faktum att Ryan air inte har bett om ursäkt för att Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminering fällt deras annons som ansågs könsdiskriminerande (det var en ung snygg tjej i utmanande kläder på bild i den).

Jag tar inte ställning i sak. Personligen har jag svårt att uppbåda engagemang, men jag kan förstå att andra, t ex Birgitta Olsson tar illa upp och mot bakgrund kan man väl tycka att annonsen var för provokativ, men det kanske är just det som är meningen.

Jag hade aldrig sett den förrän nu. Jag sitter här efter lunchen och drömmer mig bort lite och funderar på om man inte borde åka på en weekendresa någonstans. I precis rätt tillfälle blir jag genom denna debatt uppmärksammad på att Ryan Air finns. Ganska bra, rent pr-mässigt faktiskt.

Någon som tycker att detta med känsligheten för att bli kränkt av förmodad könsdiskriminering har gått för långt är unga och kloka Hanna Wagenius. Så här skriver hon på sin blogg:

"Om Birgitta Ohlsson verkligen vill göra skillnad borde hon kanske koncentrera sig mer på att få folk att älska sig själva och mindre på att hata Ryan Air."

Kanske något att ha med sig inför H&M's kommande julkampanj...