MP har sina ljusa stunder

Jag verkar gå genom en period av ett öppet sinne för eventuella nya politiska allianser utifall att det skulle gå helt bort i tok med Nya Moderaternas fackföreningskrameri.

På senare tid har jag lärt känna en del Miljöpartister som visar sig väldigt vettiga på det ideologiska planet.

Ingen ska missförstå mig. Jag tycker att det borgerliga regeringsskiftet 2006 var det bästa som hänt sedan självhäftande tejp och det finns en lång rad Folkpartister och Moderater som jag delar de flesta uppfattningar med, som jag respekterar djupt och tycker mycket om.

Dessutom kan man nog säga att den politiska diskursen innan valet 2006 liksom kördes i så djupa hjulspår, så att nyorienteringen och den nya infallsvinkel till politiken som Nya Moderaterna medförde, var nödvändig för att vända på debatten och vinna valet.

Väl så. Men nu behövs rejäla reformer i marknadsliberal riktning för att säkra välståndsutvecklingen i vårt land. De skattesänkningar som genomförts vill jag verkligen applådera, den effektivisering som äger rum runt om i förvaltningssverige är lovvärd och en rad viktiga förändringar gör Sverige lite mindre DDR varje dag.

Sedan har vi ju sorgebarnet integritetspolitiken, vars hantering av regeringen har lett till att spelplanen i svensk politik har ritats om. (Inte nödvändigtvis till det sämre, ska sägas.)

Miljöpartiet är det parti i vänsterblocket som är mest trovärdiga i integritetsfrågan. FRA-lagen var från början Socialdemokraternas påfund och (S) är just nu - i "oppositioneringspolitiken" - mest liksom för allt som är 'bra' och emot allt som är 'dåligt'. Vänsterpartiet hakar på fildelningståget, men bekänner sig samtidigt till en idétradition där kollektivet kommer före individen och där statens rätt att gräva i medborgarnas fickor anses obegränsad.

Miljöpartiet har också till största del en nykter hållning till den arbetsrättsliga lagstiftningen. De krävde tappert i förhandlingar mot Socialdemokraterna undantagsregler från den knäppa turordningsprincipen och fick igenom detta, trots att LO har ett stadigt grepp om varje S-regerings kulor.

Miljöpartiet har även en sund syn på friskolorna, alternativa upplåtelseformer i vård och omsorg och så vitt jag förstår även till den milda grad att man tycker att det är OK att även sådana företag får visa vinst, om de jobbar så bra att de skapar utrymme för sådan.

Arbetskraftsinvandringen är ett annat område som Miljöpartiet är helt rätt inom och även om det finns miljöpartister som hänfaller åt mer extrema hållningar inom miljöpolitiken, är kunskapen stor. Jag tror till och med att man förr eller senare kommer att ta sitt förnuft till fånga när det gäller kärnkraften.

Problemet är blockvalet.

Miljöpartiet ska försöka övertyga människor som tyckte att det var synd att muren föll, om att friskolor ska få finnas...

Som föredrar diktatorn Castro före folkvalde Tony Blair (!) och som inte tror på fri företagsamhet. Som vill att Sverige ska lämna EU - den enda nu existerande rimliga politiska enheten för att utverka en miljöpolitik som faktiskt betyder något. Som vill anställa 200 000 människor i offentlig sektor, vare sig de behövs eller inte.

De ska sitta i en regering som leds av ett parti som för dryga 20 år sedan diskuterade ett förbud mot parabolaantenner för att fortsätta att ha kontroll över vad svenska medborgare (och väljare) ska se för TV-program. Vars partiledare åtnjuter ett lägre förtroende hos folket än det egna partiets språkrör. Som fram tills den borgerliga regeringen Bildt -91 tyckte att löntagarfonder och vidhängande socialisering av näringslivet var en god idé. Som ska riva upp apoteksreformen om de vinner valet och som anser att människor från andra EU-länder som vill jobba och göra rätt för sig i Sverige ägnar sig åt "social turism" och endast är här för att snylta på i bästa fall "svenskarnas jobb" och i värsta fall svenskarnas bidrag.

Jobbigt sällskap, kan tyckas.