Vänsterns felfokusering ger rasisterna spelrum

Den senaste utvecklingen i höger-vänsterdebatten väcker många funderingar.

DN Kultur och Andreas Malm blottar en frustration när de tvingas tillgripa vad som med omåttligt god vilja kan beskrivas som "slarvig citathantering", men som av många nog tolkas som en ren lögnaktighet med ett klart och tydligt syfte: Att misskreditera en meningsmotståndare för att på så sätt förminska värdet av dennes argumentation.

Johan Norberg är en motståndare som vänstern inte rår på med en rak och ärlig argumentation. Inte bara har han fakta på sin sida. Han gör något som ytterst få andra lyckas med - förklara dessa fakta på ett begripligt och aptitligt sätt.

Möjligen med viss påverkan från Norbergs siffror och pedagogiska framställning, har vänstern har tappat fokus när det gäller att angripa marknadsliberalismen med avseende på klassfrågor och ekonomisk jämlikhet.

Alla som med ett någorlunda öppet sinne kan betrakta omvärlden ser att socialismen alltid misslyckas med att åstadkomma välstånd, både med avseende på volym och spridning.

Alla som någorlunda hederligt kan analysera verkligheten ser att marknadsekonomi är så överlägset alla alternativ för resursallokering, att man inte med trovärdighet kan plädera för några sådana.

Man måste helt enkelt hitta någon annan och helst mer obehaglig åsikt hos sin fiende, för att kunna arbeta upp kraft för att kämpa mot dem.

Nu har man "kommit på" att liberaler är minst islamofober och rasister och till och med fascister och nazister, om inte just nu så i alla fall i vardande. I liberalers syn på ekonomisk och social frihet syns tydligen - om man tittar riktigt noga - en "produktiv dialektik" enligt vilken storskalig etnisk förföljelse är en ofrånkomlig förlängning.

Detta är naturligtvis helt vansinnigt. (läs även Mattias $vensson om detta)

Strävan efter en värld av fria människor som ägnar sig åt ekonomiskt och kulturellt utbyte i rättssäkerhet och välstånd är inte bara oförenligt med totalitära idéer. Det är dess diametrala motsats. (till skillnad från socialism, som i många stycken delar det kollektivistiska och självuppoffrande i nazism och kommunism)

Varför det har blivit så här har säkert många förklaringar. Antagligen är man dock så fast i en identitet där vänsteråsikter känns som ett viktigt personlighetsrekvisit, även om man innerst inne känner att det här med socialism faktiskt inte är särskilt bra.

Om man ska vara riktigt ärlig så är väl vi liberaler faktiskt inte sådär vidare värst koola alla gånger. Vi gillar Star Trek och nördar gärna loss med meningslösa fakta och på det ligger som en våt filt en allmänt positivistisk livssyn som ett extra fånigt personlighetsdrag.

Helt klart är att det mörka, det arga, det orättvist behandlade och som slår underifrån utan hopp och i ädel kamp mot övermäktig lömsk fiende upplevs som mer intressant som personligt ideal.

Men då får man väl erkänna att man tycker sådant är viktigare än t ex att fattigdomen minskar och att människor får det bättre. Att vi kan samla kraft för att lösa miljöproblem och att demokrati och rättssäkerhet sprids över världen.

Islamofobi och etnisk förföljelse är naturligtvis djävligt allvarligt! Men vänsterns felfokusering ger rasister och främlingsfientliga större frihet att ägna sig åt sådant, när de nu uppehåller sig vid att hitta på obehagligheter om liberaler.