Miljöbalken kunde stoppat Facebook i Luleå

Jag har tidigare skrivit om hur miljörrörelsen missbrukar lagstiftningen och den viktiga rätten för omgivningen att tycka till om nya och potentiellt miljöfarliga etableringar. Det visar sig att så var fallet även i samband med den i dagarna uppmärksammade nyheten om att Facebook bygger serverhall i Luleå.

Först elefanten i rummet: Ska staten ge investeringsstöd till privata verksamheter? Principen är solklart nej. Staten ska skapa rättsäkra förutsättningar, blanda sig i så lite som möjligt, avlägsna onödiga hinder och låta folk och företag verka och konkurrera på lika villkor. Väldigt mycket av mitt engagemang i politiken går ut på att argumentera för detta. Klassisk liberalism.

Det verkar dessvärre vara en bit dit i vårt politiska Europa.

De pengar som regeringen nu fattar beslut om kommer från EUs regionstöd. Det är pengar som vi skattebetalare ändå betalar via skatten till EU-budgeten och med tanke på det så är det ju klart bättre att Facebooks mångmiljardinvestering hamnar i Sverige istället för ett annat EU-land.

Etableringen visar väl också hur olika regioner har sina komparativa fördelar och borde kunna använda dem till att konkurrera, även utan statlig inblandning.

Miljörörelsen ville stoppa Facebooks bygge i Luleå. Om det någonsin fanns miljöhänsyn bakom hoten kan man väl inte veta, men det miljöhot som serverhallen förde med sig försvann plötsligt när Svenska naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska förbund fick 6 miljoner av kommunen. Allt enligt skribenten Robert Andersson på "Facebookskolan".

En 68-årig fågelskådare som vill vara anonym vill fortfarande stoppa bygget. Vederbörande föredrar kanske twitter...

Liberaler älskar det fria ordet - de andra not so much

Idag var det premiär för den liberala "göra-smedjan" Liberalerna och jag tycker att upplägget är klockrent.

Det finns flera tankesmedjor som behandlar liberala spörsmål med hög kvalitet och på hög vetenskaplig nivå. Ratio och Captus är sådana som känns starkt knutna till den akademiska världen. Även Eudoxa släpper en hel del intressanta rapporter som ofta känns liberalt orienterade. Den mest betydelsefulla tankesmedjan är utan tvivel Timbro. Genom åren har de fostrat stjärnor som Fredrik Segerfeldt, Johnny Munkhammar och Johan Norberg.

Häromåret startades även den centernära tankesmedjan FORES med Martin Ådahl i spetsen.

Även om Timbro över åren har gjort stora insatser för att sprida den klassiska liberalismen är man nu mer en allmänborgerlig tankesmedja som även omfattar konservativa medarbetare som t ex Roland Poirier Martinsson.

Samtliga ovanstående arbetar med en ganska hög grad av abstraktion. Det förekommer konkreta "råd" till lagstiftaren, men det är inte ofta det går att formulera ett politiskt alternativ utifrån en Timbrorapport och det är väl heller inte meningen.

Tankesmedjan (eller göra-smedjan) Liberalerna fyller sålunda två viktiga behov. Dels genom att vara uttalat liberala, snarare än alliansknutna eller allmänborgerliga. Dels genom att göra anspråk på att formulera tydliga politiska förslag utifrån liberala idéer.

Om man gillar liberalism eller inte, eller om man tycker att de rapporter, seminarier och annat som produceras håller någon vidare kvalitet är givetvis olika från person till person, men en sak är säker: det pågår en hel del idéutveckling, pratande och tänkande på den liberala sidan.

---

Detta sker samtidigt som den andra sidan försöker tysta journalister för att sanningen inte passar deras syften.

In for the kill

Det hela känns nästan regisserat. Samtidigt som Juholt reser landet runt för att "återupprätta sitt förtroende", något som tydligen går lite sådär, släpper Nya Moderaterna alla spärrar och ägnar sin stämma åt att vältra sig i traditionell socialdemokrati på sin stämma i Örebro.

Det långsiktiga resultatet av detta kan man naturligtvis inte veta, men en sak är säker: Moderaternas taktik fungerar. Sakta men säkert marginaliseras socialdemokratin. De är i de flestas ögon inget alternativ idag. Ytterst få kan nog tänka sig Juholt som statsminister.

Det faktum att Nya Moderaterna idisslar Socialdemokratiska tankar kanske inte direkt tilltalar alla som tidigare av vana röstat på (S), men det luckrar upp fältet och gör att många tidigare S-väljares kompasser snurrar betänkligt när SIFO ringer.

Detta är bra och dåligt. En rotation bland vaneväljare kan vitalisera demokratin. Till det sämre hör att det knappast är några nya idéer som väcker väljarnas lust att röra på sig.

Ganna borde få stanna

Ingen har väl missat fallet med 91-åriga blinda Ganna som enligt lagen ska utvisas till ett land där hon inte har någon som bryr sig om henne. Utvisningen stoppas nu i väntan på prövning i Europadomstolen. Jag är normalt försiktig att uttala mig om enskilda fall eftersom man i lagstiftningen och lagarnas efterlevande måste luta sig mot principer.

Rättssäkerheten är enormt viktig och likhet inför lagen likaså, men man kan inte bara koppla bort sina känslor. Även om principerna måste följas slaviskt och osentimentalt, måste de först fastställas med såväl hjärta som hjärna.

När det gäller Ganna, så följer man den lag som ändrades 1997 på initiativ av den socialdemokratiska regeringen. Något att tänka på för den som idag "skäms för att vara svensk". Kanske borde man skämmas lite för att vara socialdemokrat också? Partiet som gav oss "social turism", övergångsregler och andra klassens medborgarskap...

Hursomhelst: Om utvisningen är riktig enligt lagen, borde lagen kanske ändras.

Billström försvarar lagen mot bakgrund av ekonomi och visst är det ett relevant argument. Det är ingen lösning att höja världens högsta skatter eftersom det på längre sikt leder till lägre tillväxt och sämre förutsättningar att ta väl hand om sådana som Ganna. Men nog går det att omprioritera.

En avsevärd del av de pengar Gannas barn och barnbarn tjänar går till att finansiera ett yvigt transfereringssystem. Det är ingen självklarhet att alla dessa pengar ska gå dit. Det är heller ingen självklarhet att systemet fördelar som det gör idag.

Ett förslag är att titta på barnbidraget. Hur många kronor per månad av detta bidrag till folk som i det stora flertalet redan har det väldigt bra, skulle man behöva ta bort för att kunna ge Ganna och andra i hennes situation tryggheten att få ägna sin sista tid i Sverige?

Juholt har uppenbara svårigheter att skilja på mitt och ditt

Och cirkus Juholt rullar på och kommer antagligen göra så tills åklagaren lägger ned förundersökningen. Som om inte pressen på Håkan Juholt var nog redan, var det idag läge att leverera sitt yttersta i riksdagens partiledardebatt.

Och levererade gjorde han. En i det närmaste omänsklig insats. Mycket imponerande.

Nu verkar inte Juholt vara mycket för triangulering, utan har konsekvent ställt Socialdemokraterna en bra bit till vänster och fortsatte på det temat idag. Klasskampskortet spelades hårt och möjligen kan den hårda (S)-kärnans hjärtan bevekats tillräckligt för att rädda Juholts politiska överlevnad?

Det är antagligen dessvärre (eller dessbättre, hur man nu ser det) så att det finns allvarliga problem förknippade med såväl Håkan Juholts budget som hans värderingar. Ett klipp som jag såg hos Karl Malmqvist illustrerar väl något som åtminstone jag känner stark avsmak för: Oförmågan att skilja på mitt och ditt. Juholt verkar faktiskt anse att skattebetalarnas pengar ÄR hans.

---

Läs även Merit Wager som ställer viktiga frågor om Juholts hyreskontrakt.

Juholt åker

Hade någon sagt det för en dag sedan hade jag inte hållit med, men nu är läget annorlunda. Man klarar sig så länge de egna står upp och försvarar en, men nu knakar det i fogarna. På S-info råder fullt krig mellan de som är heligt och öppet förbannade på Juholt och de som tycker att "rörelsen" ska hålla käft och stå bakom partiledaren. På olika håll går nu även inflytelserika företrädare ut och kritiserar Juholt offentligt och kräver till och med hans avgång.

Sosseriet är ett otympligt maskineri, men som, när det väl börjat rulla, är snart när omöjligt att stoppa. Det ser ut som att det nu börjar rulla utför och framför springer Juholt så det fladdrar i mustaschen och det ska mycket till för att han nu ska hinna hoppa undan.

Partiledarfrågan är naturligtvis en sak för medlemmar i Socialdemokratiska Arbetarepartiet, men en sak är säker: Svensk politik mår inte bra av detta. Socialdemokraterna har ett ansvar i att utmana regeringen och driva på för en bättre politik.

Som situationen ser ut idag räcker det att vara snäppet mindre dålig än sossarna och det är ärligt talat inte särskilt svårt. Detta förhållande leder i rationalitetens namn till en icke-politik eftersom ingen politik ändå är bättre Juholts potentiellt kriminella krumbukter. -> Dåligt för incitamenten för att baxa igenom reformer -> Dåligt för ett litet reformdrivet parti som Centerpartiet.

Så, kära vänner på andra sidan, skynda på och välj den bästa jäkla ledaren ni kan hitta och skjut in feta salvor i hur vi får bättre fart i på företagandet, bättre välfärd och vassare skola. Om ni kan övertala honom att ställa upp så vore Jan Nygren det största hotet Alliansen kan möta 2014. Bara ett litet tips i all vänlighet...

Partiledardebatt med luckor och Lööf

En något speciell partiledardebatt blev de allt, då Socialdemokraterna och Vänsterpartiet vägrade komma med anledning av att SVT inte lät dem bestämma om hur de skulle stå. Larvigt. Som det såg ut i studion fanns ingen risk för sammanblandning med SD och skulle SVT gått med på dessa krav nu hade nya krav kommit från fler partier nästa gång.

Jag tänkte mig på att ge betyg på kombattanternas insatser (de som var där) och tar dem i ordning som de stod i studion:

Göran Hägglund klarade sig hyggligt, men jag hade nog räknat med lite mer fart från honom i dessa tider då han har en del att bevisa. Möjligen är han en smula skadeskjuten av den senaste tidens interna ifrågasättande av honom och saknar kanske därför det självförtroende som krävs för att övertyga. Betyget blir 2 av 5

Jan Björklund fick in ett par sköna repliker och visade bättre självförtroende än Hägglund. Lite märkligt blev det dock när han utmanade om energipolitiken, men utifrån hans eget och Folkpartiets perspektiv var det kanske bra. Betyget? 3 av 5.

Annie Lööf gjorde debut som partiledare i en debatt av detta slag och levererade sina repliker väl. Hon utstrålar en större självsäkerhet än vad man kan förvänta sig av en nybakt partiledare och hennes insats lovar mycket gott inför framtiden. En sak som jag generellt har problem med när det gäller Lööfs kommunikation är att hon ofta hamnar i lite för långa resonemang. Budskapen borde förpackas i lite kortare meningar. Men hey, det är ändå sjukt bra för en rookie! Betyget blir överkanten på 3 av 5

Statminister Fredrik Reinfeldt är kassaskåpssäker, men han måste vara på sin vakt så att han inte framstår som alltför överlägsen och arrogant. En fara man löper när motståndet är så svagt som det är. Idag höll han sig på rätt sida om gränsen och det var synd att Juholt inte var med för den brutala jämförelsen. Betyget en solklar 4 av 5.

Åsa Romson fick in ett par fina jabbar mot Alliansen och ett par riktiga klockor mot Sverigedemokraterna, men verkade nervös och stirrig och lyckades endast med stora svårigheter leverera sina repliker på något övertygande sätt. Den retoriska figur som foppatoffeln skulle objektifiera gick inte hem. Den rörde sig faktiskt inte ur fläcken, utan blev bara konstig. Om hon kan tygla känslorna, utan att för den skull tappa energin som hennes uppenbart starka engagemang ger, kan hon nog överraska inför valen 2014. Idag blir det dock bottenbetyg: 1 av 5.

Jimmie Åkesson var faktiskt överraskande svag. I de debatter där han stått ensam mot en annan partiledare har han alltid klarat sig bra. Även mot annorstädes mycket goda debattörer, Mona Sahlin och Maud Olofsson t ex. I detta sammanhang såg han ut som en strykrädd skolpojke som mest var glad att få vara med. Är det möjligen ett tecken på att han känner sig försvagad av den senaste tidens turbulens i hans parti? Betyget blir 2 av 5.

En reflektion är också att Allianspartiernas ledare alla bar en alliansknapp för att visa enad front mot.. tja... mot vad? Det finns inget alternativ till Alliansen idag. Lite trist, kan man tycka.

Det är jag som är Håkan?

Jag antar att man får se det komiska i det... Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har på två veckor gått på fler minor än vad man trodde det kunde finnas i det politiska vattnet.

Budgetdebaclet. Redan efter den första debatten kändes Waidelich skakig, men man tänkte att han kanske växer in i rollen. Den kapitala sågning firma Juholt/Waidelichs så kallade budget åkte på från den egna riksdagsgruppen var inte bara pinsam, utan också ett kännemärke för ett parti i kaos.

Ersättningsfusket. En obeskrivligt korkad manöver, som dessutom verkar kunna leda till rättsligt efterspel. När Juholt i framtiden vill spela klasskampskortet kommer många väljare att tänka på hur sossetopparna själva bär sig åt med andras pengar. (Jmf Annie Lööf som följde reglerna till punkt och pricka.)

Andra klassens medborgare. Medan ovanstående kan betraktas med ett litet fniss i mungipan, så är detta inte ett dugg lustigt. Det är anmärkningsvärt att ledande företrädare för ett svenskt riksdagsparti med en stolt historia och som gör anspråk på att värna demokratin, inte begriper något så grundläggande i de medborgerliga rättigheterna som allas likhet inför lagen! Det får mig att må illa...

Jag känner starkt sympati för de Socialdemokratiska debattörer och bloggare som jag vet kämpar på för något de tror på, som råkar tycka lite annorlunda än jag, men som med hjärta och hjärna driver utvecklingen framåt i och kring sitt parti.

Ett medskick kan möjligen vara att det verkar smartare att se om det egna husets idéutveckling än att lägga all energi på att klanka ner på andras.

Nivån på kampanjerna mot Centerpartiet och vår av förmodad ondska drivna utveckling är stundtal oerhört låg. Trots detta har vi lyckats etablera ett bra samtalsklimat. Idédebatten inom Centern är rik och spännande och alla är välkomna att delta. (T ex genom nätverket Cybercentern.)

Det har tagit några år att komma hit sedan några modiga och kloka centerpartister bestämde sig för att slå igång förnyelsearbetet. Nu ska vi kröna det hela med att formulera ett nytt partiprogram som ska fastslås på nästa års extra partistämma. Det har säkert varit jobbigt för många, men också lustfyllt. Och än mer lustfyllt blir det när vi framöver kommer att kunna skörda frukterna av dessa års slit.

Det Socialdemokratiska Arbetarepartiet har inte ens börjat.

---

På tisdag har Stureplanscentern möte (En av de många idéutvecklingsarenor som växt fram i centerrörelsen). 1830 träffas hugade på Gamla Bysis på Hornsgatan 82 för att lyssna till den moderata skolpolitikern Johan Hjelmstrand som ska tala om "skolpolitik i praktiken". Kolla facebookeventet.

Konfiskationshotet var på största allvar

För ett år sedan skrev jag detta inlägg om Löntagarfonder som kan vara värt att posta igen:

"För en hiskelig massa år sedan praoade jag på SAS-Lintaverken i apparatverkstaden. För en teknikintresserad osnuten yngling var detta något av en dröm. Bland avancerade instrument och verktyg, smörjoljor av superkvalitet och jetmotorer var denna verkstad i Bromma ett svårslaget nördmekka.

På min "arbetsplats" jobbade tre man (plus lilla jag, 13 år) med APU:er, dvs hjälpmaskineriet till jetflygplan som förser flygplanet med kraft när huvudmotorerna är avslagna. Det var ett intressant persongalleri. En av gubbarna, som jag har för mig hette Tommy, var liksom lite piffig, med stor frisyr och halskedja och höll sig antagligen med ett visst damtycke.

Den andra var mindre pratsam, men en skicklig mekaniker och väldigt snäll och tålmodig med mig och mina hundratals frågor om de olika komponenternas funktion och utförande.

Den tredje snubben hette Inge. Fackföreningsman och övertygad och missionerande socialdemokrat. Han uttryckte rent hat mot Lill Lindfors för att hon hade ställt upp och sjungit på en manifestation mot Löntagarfonderna, ett brännande aktuellt ämne vid den här tiden.

Löntagarfonderna var enligt ursprungsförslaget från LO i praktiken ett instrument för konfiskation av det privata näringslivet. Företags vinstmedel skulle till viss del tillfalla fonder, kontrollerade av den svenska fackföreningsrörelsen. Genomfört skulle detta inneburit ett ödesdigert vägskäl för Sverige.

Löntagarfonderna skulle ha inneburit en hänsynslös slakt på svenskt entreprenörskap och drivit landets ekonomi ned i en spiral av armod och hopplöshet.

Vad jag förstår var löntagarfonder något unikt för Sverige. På wikipedia kan man läsa att det Italienska kommunistpartiet (PCI) utredde frågan, men kom fram till att fonderna skulle gå alltför långt i socialiseringen av landet.

Reaktionerna uteblev inte heller i Sverige. På initiativ av ett antal småländska företagare startades 4:e oktoberrörelsen och näringslivets organisationer hakade på. Folk fick upp ögonen om vad som höll på att hända och gick bokstavligt tala man ur huse.

Idag för 27 [28] år sedan demonstrerade 100 000 medborgare mot löntagarfonderna i Stockholm.

Mot detta kunde inte ens Palme stå emot och lät konstruera ett urvattnat fondförslag som infördes 1984 och avskaffades av regeringen Bildt 1991. Säkerligen till Inges stora förtret."

---

Läs även SvD på temat från 4 oktober 2008.

KD måste bestämma sig

Okej, det kanske är så att det sista man vill ha är "goda råd" från någon som står bredvid och tittar på, men nu kommer det ett sådant i alla fall.

Allianskompisarna i KD befinner sig i kris och partiledare Göran Hägglund ifrågasätts. Det är emellertid inte så enkelt. Med tanke på det troliga alternativ som spelas fram, Mats Odell, är ett byte knappast någon lösning på problemen som enligt min mening ligger djupare än så.

Fredrik Segerfeldt är något på spåren, när han på Newsmill idag skriver att problemet inte är så mycket Göran Hägglund som Maria Larsson. Jag vill dock göra det hela enklare än så och hävda att KD's problem, liksom Centerpartiets har varit, är brist på tydlighet.

Man vet inte riktigt om KD är ett ultrakonservativt pingstvänsparti eller ett sunt statskritiskt gatsmart alternativ för verklighetens folk. Jag vet vad jag själv föredrar, men det spelar mindre roll. Det viktiga är att KD bestämmer sig för en riktning och kör på den.

Jag vet, lättare sagt än gjort, men med mindre än så går det inte.

Och tänker man ändå byta partiledare, så då till att skaka om ordentligt! Varför inte delat ledarskap mellan Ebba Busch och Paolo Roberto? :-)