Hat är en nedbrytande kraft - i första hand för hataren själv

Tydligen har det arrangerats en resa till Saltsjöbaden i Stockholm i syfte att "odla sitt klasshat".

Ett smart pr-stunt är det allt, och reaktionerna lät inte vänta på sig. I Aftonbladet beskrivs ungdomar som av ganska lätt insedda skäl givit sig ut för att åse spektaklet som en "pöbelhop".

Receptet är enkelt: Gör något som är fullt lagligt och genomför det hela på ett någorlunda sympatiskt sätt, men väck "motståndarens" avsky så mycket att densamma kokar över och gör bort sig. Kanske till och med begår olagligheter för att skydda sin ära och integritet. Helst ska de värsta agget resas från ord som kommer ifrån "oberoende" betraktare, så att arrangörer går fria, men att provokationen ändå går fram, t ex genom att Aftonbladets ledarskribenter twittrar om det hela.

Avskyvärt, javisst, men inget nytt och ganska lätt att pysa luften ur om man bara kan hålla huvudet kallt.

Det är naturligt att reagera med ilska, ledsamhet och frustration när det arrangeras organiserat hat mot dig, bara för att du bor på ett visst ställe, precis som det skulle vara att någon hatar dig för att du tror på en viss gud eller älskar någon av samma kön, men konflikt blir det bara om du hatar tillbaka.

Låt dem komma, låt dem stå och peka finger, ljuga, hata, skriva och snacka så mycket de vill. Ta ett djupt andetag och tänk på något trevligt. (T ex ditt fina hus och hur bra och samhällsnyttig du är som har skapat så pass mycket värde att du kunde köpa det.)

För nämnda vänstertokar finns en av två möjliga utvecklingsvägar, antingen fastnar de i sitt hatrunkande, vilket kommer att göra deras liv ganska trista, eller så kommer de på att de kan använda sina talanger till att tjäna stålar och sätter igång att göra positiva saker i stället.

---

S-bloggare som hyllar tilltaget kan ju också ta sig en funderare på hur de tror att rörliga mittenväljare gillar det hela...

Kall fusion - från dröm till verklighet?

Det har under något år pågått en hätsk debatt på Ny Tekniks webbplats om den italienske forskaren Andrea Rossis foskning inom så kallad kall fusion. Rossi påstår sig uppfunnit en teknik för att utvinna energi i en process där nickel och väte omvandlas till koppar med hjälp av icke nämnda katalysatorer. I den processen lösgörs energi, mer energi än vad som stoppas in i processen.

Den första tanken är naturligtvis att detta inte är möjligt. Det strider mot de fysikens lagar som vi lärt känna och reaktionerna har stundtals varit mycket kraftiga. Rossi utmålas som bedragare och charlatan. Om jag skulle avkrävas en betald bedömning, skulle denna antagligen luta åt att det inte kan fungera, men det kommer allt fler tecken på att den bedömningen inte nödvändigtvis är korrekt.

De svenska forskare som kontrollerat testerna hävdar att det är någon typ av kärnreaktion som äger rum. Ett grekiskt företag som Rossi tidigare förhandlat med säger sig nu ha full koll på tekniken och har för avsikt att bygga ett kommersiellt kraftverk med en energikatalysator. (Bitter patentstrid med Rossi är att vänta.)

NASA bekräftar nu också goda resultat från närliggande forskning.

Konsekvenserna av en fungerande "energikatalysator" är så monumentala att de är svåra att överblicka. Så gott som obegränsad tillgång till snorbillig och helt miljövänlig energi innebär en revolution som kommer att vända upp och ner på det mesta.

All energikrävande produktion kommer att få ett rejält uppsving, i ett avlångt land med stora avstånd kan medborgarna komma närmare varandra till lägre kostnader. Snö och is på kalla gator kan värmas bort och stugorna kan hållas varma utan vare sig stora hål i plånboken eller smärta i miljösamvetet.

Kanske kommer fartygen kunna drivas av energikatalysatorer? Hursomhelst kommer tekniken innebära att efterfrågan på konventionella bränslen minskar, vilket leder till lägre priser på energi generellt, därmed också kol och olja.

Och vi kommer inte längre behöva bekymra oss om koldioxidutsläppen.

Socialdemokraternas problem grundlades för 40 år sedan

Socialdemokratins kris är inte i första hand Håkan Juholts kris. Samhällstillstånden är annorlunda nu än vad de var när Socialdemokraterna växte sig starka och oförmågan att anpassa sig och föra en relevant samhällskritik har en historia som sträcker sig tillbaka långt i tiden. Men visst går det att komma tillbaka.

Sociala reformambitioner kommer man inte långt med om det inte finns resurser till att sätta dem i verket. Det svenska näringslivets formidabla utveckling gav tillväxt som berikade hela samhället. Företagen kunde investera, berika sina ägare, anställa folk och konkurrera om dem med allt bättre villkor och erbjuda nya varor och tjänster till nytta och glädje för folk och företag.

Skatterna hölls länge på acceptabla nivåer, men statens intäkter ökade ändå stadigt genom att fler fick allt bättre jobb. Staten fick muskler till, för vårt lands storlek, unika excesser. Jag vet inte om det stämmer, men jag har hört att Sverige 1970 hade världens fjärde största flygvapen. Det, samtidigt som betalningsfri välfärd, sjukvård och skola byggdes ut.

Näringslivets tillväxt blev en våg på vilken politiken kunde surfa och det gjordes ansvarsfullt och proffsigt av Socialdemokraterna. Sedan hände något. Med Palme kom betydligt mer aggressivt socialistiska strävanden. Från att produktionskrafterna i stort sätt hade lämnats i fred, började nu tankar på t ex löntagarfonder etableras och skatterna höjdes och skattesystemet skruvade sönder den fria ekonomins funktionssätt genom perversa marginaleffekter.

Här, någonstans i början av 70-talet, inleddes Socialdemokraternas kris, eftersom politiken allt mer kom att fungera som vågbrytare för de floder av ekonomisk kraft som vällt in över samhället genom näringslivets försorg.

Hanteringen av oljekrisen 1974 kom att ha en avgörande betydelse. Eftersom Socialdemokraternas politiska existensberättigande hade kommit att vila på löften om fler sociala reformer, välfärd och utjämning kunde man helt enkelt inte låta landet krisa.

Palme och Sträng var naturligtvis inlästa på Keynes och satte igång att stimulera efterfrågan en masse utan hänsyn till undanträngningseffekter andra konsekvenser för näringslivets villkor. Jämställdhet var ett viktigt mål, liksom kanske också en myrdalsk syn på barnuppfostran, där föräldrarna själva ensamma inte kunde anförtros något så viktigt. Sagt och gjort. Den offentliga sektorn började byggas ut storskaligt och den arbetskraft som fanns att tillgå var företrädesvis kvinnor, så samtidigt ökades balansen mellan könen på arbetsmarknaden. Win-win. Daghem byggdes i varenda hörn och den svenska arbetsmarknaden genomgick en monumental strukturförändring.

Nu var det svenska folkets entusiasm inför socialistisk statscentralism begränsad, varför Thorbjörn Fälldin kunde leda Centern till borgerlig seger i riksdagsvalet 1976. Svårigheterna att hålla ihop regeringen blev dock alltför stora med kriser att hantera. De enorma kostnader som det keynesianska experimentet hade medfört ekonomiska problem, energipolitiken splittrade partierna och detta var under det kalla krigets allra frostigaste dagar, med ubåtslarm och utrikespolitisk turbulens.

Socialdemokraterna återvann regeringsmakten 1982. Med en sista devalvering skulle den svenska industrins konkurrenskraft sparkas igång. Men den sparken kan vara hur rejäl som helst om motorn sedan inte går rent. Strukturproblem fanns. Bland annat var det svårt för svenska företag att finansiera investeringar, eftersom finansmarknaden var strikt reglerad, facken krävde allt mer, bland annat för att devalveringen hade urholkat deras medlemmars köpkraft allvarligt, men säkert också som betalning för insatser som gjorts i valrörelsen 1982.

Det borgerliga alternativet lyckades inte övertyga i valet 1985 trots en saftig ledning i opinionen fram till inte långt från valet. Genom yviga löften om nya reformer utan skattehöjningar plus en stor satsning på landets pensionärer som inte kompenserats för devalveringens prishöjningar lyckades (S) vinna valet med fortsatt stöd av dåvarande VPK.

(Möjligen också understött av en bastkjolsbeklädd oppositionsledare som mest ville bada i reaktortankar, samt en aggressiv valkampanj toppad av en bioreklam, regisserad av Roy Andersson, som på en bra bit över anständighetens gräns redogjorde för hur samhället skulle komma att se ut under en borgerlig regering.)

Oförmåga att hantera de allt större problem som tornade upp sig till trots, vann (S) även valet 1988 och därefter öppnades förfallets dammluckor, med prisstopp, strejkförbud och regeringskriser. Carl Bildt vann valet 1991, men lyckades inte klara upp situationen och förlorade 1994. Först regerade då Ingvar Carlsson med aktivt stöd av (V). Efter den de historiska turerna kring den tänka efterträdaren Mona Sahlin blev istället Göran Persson partiledare och statsminister 1996. Med stöd av Centerpartiet satte man äntligen gång med att lösa underskottsproblemen.

Detta skedde med stora politiska risker för både (S) och (C). LO gillade naturligtvis inte alls detta, utan krävde i vanlig ordning mer åt sig själva. Men Göran Persson var en jäkla hårding, det måste man ge honom, och körde på ändå. Med fingrar i folks magar och ett politiskt liv av gentjänster att kräva kunde statens ekonomi komma i ordning. Olof Johansson var inte lika hård och fick betala priset med fallande opinionsstöd för Centerpartiet och avsättning som följd.

Nu var statens finanser i ordnat skick och det är numera en etablerad sanning för de flesta partier att det inte går att lova bort pengar som inte finns. Vill man gå till val på att lova saker som kostar något gör man klokt i att också ha en politik som inte hindrar näringslivet från att växa sig starkt igen.

Den enda chansen, om du frågar mig, för Socialdemokraterna att komma tillbaka, är att börja skissa på en politik som kan leda till en ekonomisk tillväxt lik den i slutet av 1800-talet och på 1920-talet, och lansera den på ett trovärdigt sätt.

Och omöjligt är det inte. Alliansen leds av Nya Moderaterna som gjort ett stort nummer av att anamma Socialdemokraternas världsbild. En bärande samhällskritik för Socialdemokraterna kan vända på steken och bygga på att utmana samma världsbild.

Det finns en frihetlig position att ta om man vill, vågar och kan hålla LO stången. Kolla på Gripenstedt, Friedman och Tony Blair, snarare än Mäster Palm, Keynes och Palme. Om så sker är Centerstödet inte så långt borta.

---

Erik Laakso, Peter Högberg, Krassman, HBT-sossen, Gunnar Hökmark, Johan Westerholm, Peter Andersson och Martin Moberg.

---

Update: Västerviks-Tidningen skriver intressant på temat.

Betyg och skriftliga omdömen på partiledarna efter dagens debatt

Håkan Juholt

Detta är Juholts medium. Med tanke på omständigheterna gör han en otroligt stark insats. Han sa dessutom något som antagligen också tilltalar även väljare utanför den hårda kärnan: "Näringslivet är inget särintresse." Jag gillar inte mycket annat av det han säger, men han levererar det han säger på ett starkt och ... tja, självsäkert sätt. Imponerande. Betyget blir 4-.

Jonas Sjöstedt

Den nya vänsterledare gör överlag en habil insats. Debattstilen är resonerande och sympatisk, med enstaka blixtrande klasskampsutfall främst i replikerna. Tycker att det passar bra med det breda spektrum Sjöstedt riktar sin retorik. Såväl regering som övrig opposition får kniviga frågor, vilket befordrar retoriken till samhällskritik. Betyget blir 3+.

Fredrik Reinfeldt

Statsministern ger ett stabilt och seriöst intryck. Det känns ärligt talat inte som att någon kan utmana honom om rollen som statsminister. Kanske han kunde slipa lite på formuleringarna och jag skulle personligen vilja höra mer visioner, men Reinfeldt gör jobbet. Betyg, 4.

Annie Lööf

Annie har den bästa politiken, men är alldeles för slarvig i leveransen av replikerna. Sväva på "molnet"? Sådana små misstag urholkar kraften i de goda argument hon har. Anförandet är mycket bättre, men borde kanske ha varit mer fokuserat kring riktig reformpolitik. Eller åtminstone känts så. Har svårt att tänka mig att andra än vi Anniefans känner sig kittlade. I rollen som Centerledare är Annie främsta måltavlan för Miljöpartiet/Fridolin och precis som Maud är Annie bäst när hon blir engagerad. När Fridolin utmanar om t ex kilometerskatt och Åkesson om invandring blir Annie Lööf riktigt intressant. Annars not so much. Jag tvivlar inte en sekund på att att Annie Lööf kommer att skruva upp nivån i god tid till 2014, men idag kan betyget bara bli 2.

Göran Hägglund

Jag vet inte varför, men idag upplever jag honom som totalt ointressant. Kan inte sätta något betyg.

Jan Björklund

Leverar sina anföranden på ett tydligt och korrekt sätt, men är tyvärr alltför tråkig. Han kan inte vara mer statsministermässig än statsministern själv, så han borde leta på en bättre roll att spela. Jag tror också att det finns en viss trötthet kring skolfrågorna, ett tillstånd som drabbar Björklund som liksom gått all in där. Betyg, 3.

Gustav Fridolin

Fridolin är bra på att prata, men har liksom en lite gnällig debattstil som jag personligen har svårt för. Möjligen har andra inte det och ämnesvalen hintade om ambitioner om en större roll i oppositionen än att spela andrafiolen under Juholt. Mot bakgrund av detta hade han kunnat kosta på sig att ge ett tydligt svar på statsministerns fråga om vem som är oppositionsledare, t ex han själv. Betyget blir 3.

Jimmie Åkesson

Åkesson håller samma tal varje gång, känns det som. Jag tror att han måste hitta på någon nytt för att hålla sig intressant. Å andra sidan har han väl sin position väl inmutad i svensk politik... Jag gillar inte politiken, men Åkesson behöver inte skämmas inför sina väljare i talarstolen. Betyg 2.

"Planekonomin är död"

Ända sedan mina dagar som osnuten student på mikroteorins snårstigar har jag haft mycket stor respekt för Klas Eklund. Läste så mycket av honom jag kom åt och hans bok Vår ekonomi borde vara obligatorisk läsning för alla som i demokratins tjänst ska fatta beslut om andras pengar.

Idag skriver han på DN Debatt om att vi behöver utveckla en "kapitalism 4.0" och sätter fingret på ett antal viktiga samhällsproblem som kapitalismen måste hjälpa till att lösa.

Det finns viktiga nyckelformuleringar som alla måste ta till sig, t ex "kapitalismen som system [är] ohotad. Planekonomin är död; bara Nordkorea klamrar sig fast vid liket". Detta håller inte Jonas Sjöstedt med om, utan menar att socialism är lösningen. Det är enligt min mening en märklig slutsats.

Att företagen ska ta ett större samhällsansvar kräver att dessa har förutsättningar att utvecklas bättre. Första prioritet för företagen måste alltid vara att tjäna pengar. Om de inte gör det i tillräcklig grad kan de inte utveckla nya produkter och tjänster, inte marknadsföra sig och höja personalens produktivitet. Något som är nödvändigt för alla som konkurrerar på en fri marknad, annars försvinner de.

Först när överlevnaden på kort sikt är säkerställd kan företaget höja blicken och satsa långsiktigt på bland annat saker som ligger utanför företagets ordinarie affär.

Funderingarna kring välfärdens finansiering, framväxten av miljövänlig teknik och i viss mån ungdomsarbetslösheten har också nära band till tillväxten, även om den senare naturligtvis är onödigt hög genom höga trösklar in till arbetsmarknaden, precis som Eklund skriver.

Alltså: Företagen behöver utvecklas bättre, så de kan ta större samhällsansvar, anställa fler och kunna konkurrera om kompetensen på arbetsmarknaden, prova oskrivna ungdomsblad och om nödvändigt ha råd att kompetensutveckla dem.

Jonas Sjöstedt är en klok person, men är den någon som tror att han och hans kollegor i riksdagshuset i Stockholm kan fatta klokare beslut än alla företagare gemensamt?

Företagandet handlar om att fatta snabba beslut, ofta på volley och på magkänsla. Den som måste få fatta dessa beslut är den som bär det ekonomiska ansvaret. Inte bara för att denna människa är mest lämpad att fatta beslutet, men också för att det faktiskt är denna människas pengar. Alla företagare kommer inte att fatta rätt beslut, kanske inte ens de flesta, men några kommer att göra det och det är just mångfalden som gör den fria ekonomin så mycket starkare än alternativet.

Winston Churchill lär ha sagt att det privata entreprenörskapet kan betraktas på tre olika sätt: "En del ser det som ett farligt rovdjur som bör skjutas, andra ser det som en ko de kan mjölka som de vill, medan det i själva verket är arbetshästen som drar hela lasset." (fritt översatt) Det är ju skönt att svensk politik verkar lämnat den första ansatsen, men Klas Eklund och de flesta andra från höger till vänster i vårt avlånga land verkar centrera kring koperspektivet.

Oavsett de moraliska värderingar man kan ha kring detta finns det en praktisk problematik förknippad med synsättet: I den globala ekonomin finner sig varken kon eller arbetshästen bunden i en kätte, utan kan röra sig till andra mer fruktbara betesmarker där människorna behandlar dem bättre.

Läs även Peter Högberg.

---

När det gäller bankväsendet vore det intressant att höra Klas Eklunds kommentar på den indisk/amerikanske entreprenörskapsforskaren Amar Bhidé's tankar om att separera ut regleringarna för bankerna - ett enkelt men benhårt regelverk för de som vill ägna sig åt grundfunktionen i det finansiella systemet: in- och utlåning och släppa tyglarna helt fria för andra som vill uppfinna och marknadsföra allsköns finansiella instrument till kunder som efterfrågar sådana. (A Call for Judgment - Sensible Finance for a Dynamic Economy.)

Sven Wollter bevisar Ohlssons tes

Jag gnäller en hel del på svensk kulturproduktion. Jag tycker att stora delar av den suger rätt rejält. Särskilt film. Svenskt skådespeleri är ofta smärtsamt uselt och sällan hjälps det upp av någon kompetent regi. Det finns dock lysande undantag. Ett sådant är Sven Wollter. Det mesta han tar i blir fantastiskt bra, han är helt enkelt en alldeles briljant skådespelare.

Möjligen gör han klokt i att hålla sig till att blåsa liv i texter som andra skrivit. Idag svarar han på den uppmärksammade artikel som Bengt Ohlsson skrev häromdagen om kulturelitens slentrianmässiga vänstervurm.

Wollter lyckas med konststycket att hacka hål på sin egen argumentation ungefär samtidigt som den läggs fram. Anledningen till att konstnärer uppfattas som vänster är, enligt Sven Wollter, att konstnärer vill "förbättra världen". Underförstått, vänster är objektivt bättre. En självklarhet som ju alla begriper. Precis just detta resonemang var väl liksom Bengt Ohlssons tes?

Man undrar ju lite hur Sven Wollter tror att vi andra fungerar? Är det ens troligt att jag och andra liberaler vaknar upp en vanlig dag och tänker: "Idag ska jag verkligen försöka göra världen lite sämre"?

Avlsutningsvis förklarar Wollter varför han är socialist. Han betraktar landets rikedomar som allas. (Som om dessa uppstod spontant och utan någons initiativ och hårda arbete.) Jag tror jag ska börja betrakta Sven Wollters paradvåning på strandvägen som allas. Jag flyttar in till helgen, hoppas det är OK?

Vermin Supreme inte så udda ändå?

Såg ett fasligt roligt klipp på You Tube. En amerikansk "presidentkandidat" går detta år till val på att göra tandborstning obligatorisk. Från sin förra valrörelse hade han lovat en "pony" till varje amerikan och det är ett löfte han står fast vid även för 2012. (Anledningen till att jag skriver "pony" inom parantes är att det amerikanska uttrycket efter vad jag förstår inte motsvarar det svenska "ponny", utan betyder ridhäst. Rätta mig om jag har fel.)

När man har skrattat färdigt åt detta kan man dock ta sig en funderare på hur ensam Vermin är med sin agenda?

Tandborstning är en folkhälsofråga som faktiskt inte ligger så långt ifrån att seriöst kunna avhandlas i SVT's debattprogram. Jämför med fettskatt eller cykelhjälm. Eller varför inte åtgärder att begränsa snusbruket? Vermin bedyrar att det inte handlar om att bygga upp något repressivt kontrollsystem, med tandpolisrazzior hemma hos folk eller så. Det handlar mer om att sända ut signaler. Känns det bekant?

Gratis häst känns avlägset för oss som aldrig haft ridningen som en naturlig del av vår trafikkultur, men för amerikanerna är det en del av historien. På samma sätt som minnen från "lortsverige" kan användas för att motivera dyrbara kommunala äventyrsbad är kanske inte hästen ett så märkligt löfte? Tror säkerligen att t ex Sandviksborna betalar betydligt mer per person för Parkbadet än vad en häst kostar...

Vi kanske kan använda Vermin Supreme som avstamp för en diskussion om vad som kan och bör vara statens roll?

Tror tamigsjuttsingen att det till och med kan kännas motiverat att helt öppet citera Frédéric Bastiat: ”Staten är den stora illusion där alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”

Inte lätt att vara vänstermoralist alla gånger

Inom en inte alltför snar framtid förväntas Jonas Sjöstedt väljas till partiledare för Vänsterpartiet. Sjöstedt är en hederlig och klok politiker som jag respekterar djupt, trots att den politik han önskar föra i praktiken skulle ha vedervärdiga konsekvenser för den personliga friheten och för landets ekonomi.

Glädjande nog verkar konjunkturen för dylika idéer numera vara begränsad och vänsterblocket som regeringsalternativ verkar, åtminstone för ögonblicket, bortspelade genom statsministerkandidaten Håkan Juholts popcornsprittande torktumlarresa genom landet och känslorna.

Det finns stora och viktiga tillkortakommanden med en politik som inte bara undlåter att värna entreprenörskapet, utan till och med aktivt vill motarbeta det. Inte lika allvarligt, men icke desto mindre frustrerande måste vänsterns privatekonomiska kvasimoralism vara för dem den berör.

Rosanna Dinamarca fick utstå kritik för att hon inte betalade vänsterpartiets "frivilliga" partiskatt på 10%. Hon tyckte att hon hade bättre användning för sina pengar och ur mitt perspektiv är det självklart, hon har förtjänat dem, det är hennes, hon får göra vad hon vill med dem. Men det är klart, i hennes parti blev det stor indignation över det omoraliska i att vilja bestämma över sina egna pengar.

På samma sätt blir det ju lite löjligt när Jonas Sjöstedt försöker framställa det som en stor uppoffring att behöva bo i en lyxig UD-bostad på finaste Östermalm. Fan, kom igen, Jonas! Du och din fru är skarpa som få och jobbar hårt. Ni förtjänar era framgångar och vill ni bo i en fin lägenhet ska ni göra det!

Det kan visserligen vara ytterst tveksamt om varför diplomater (som Jonas fru tydligen är) ska förses med lyxlägenheter, men det är en annan diskussion.

Som Svenska Dagbladets Johan Ingerö sa lär det väl inte vara omöjligt att byta paradvåningen mot en trea i valfri betongförort, om det nu är ett sådant straff att bo på Karlavägen?